Det är dagar som dessa som skapar en känslomässig storm inom mig. Såna dagar som är bra, men ändå inte, för att någonting i mig vrider sig och vänder och påminner om sin existens. En känsla av hopplöshet. Tvångstankarna skriker. Istället för att glädjas åt det fina som händer, åt att det går åt rätt håll, så vill jag vika ihop mig och gråta i all evighet. Det finns ingen glädje egentligen.
J ä v l a s k i t.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar