Frustation. Jag är arg. För varje gång jag tar den vita tabletthalvan blir hatet bara större. Hatet mot mig själv och psykiatrin och hur ingen verkar förstå att min ångest är inte bara en obehaglig känsla jag får då och då. Jag får panikattacker som oftast slutar i någon form av självskada, och jag bedövar mig själv med sömnmedicin på dagarna. Och det vill jag inte göra längre, jag vill inte bli beroende igen. Jag behöver ångestdämpande, men nä, varför ska jag ha det. Vad i helvete måste hända för att någon ska märka? Jag har berättat. Ingen lyssnar. Jag vill skrika och slå. Snälla
H J Ä L P M I G
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar