Jag har börjat sakna dig igen. Saknaden kommer i perioder, små vågor som slår till helt oväntat. Och jag vet inte varför dem kommer. Vissa stunder börjar jag bara sakna timmarna jag spenderade i ditt kontor, hur fina dina kläder alltid var och hur du satt i stolen mittemot mig. Jag saknar din röst och hur lugnande den var, men jag tror att jag har glömt den nu. Dina jobbiga frågor och analyser är inget jag saknar dock. Saknaden gör ont, och det har gått över ett år sen jag såg dig sist. Jag behöver dig.
Jag har läst mycket om sånt här, lugnat ner mig själv när jag insåg att det är normalt att sakna dig. Men jag kan fortfarande inte släppa dig. Jag vill bara höra ett hejdå.
Nu är jag sådär töntig igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar