Det har gått en dag. En dag och jag håller redan på att krascha. Och om jag gör det, när jag gör det, för jag vet innerst inne att det är oundvikligt, så lär smällen vara högre och starkare än förut. Tankar jag inte vill ha sätter sig som ett lager på hjärnan, och jag antar att det är dessa man kallar för tvång. Små förändringar och ovissheten angående vissa saker ger mig stor ångest, sån där som gör att jag vill försvinna från jordens yta.
Nej, jag kan inte krascha. Inte nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar