Inväntar dimman. Ja, ja, jag vet, jag borde skärpa mig. Jag ska. Börjar imorgon. Det är svårt när varje natt är en jobbig natt. Jag vill bara få sova och må bra. Fysiskt åtminstone. Nä, nu tycker jag synd om mig själv bara. Så lågt av mig.
Jag vill skicka ett meddelande och ställa en fråga, men jag är ganska säker på att jag vet vad svaret kommer att vara så jag vågar inte fråga. Det är inte svaret jag vill få. Kanske när medicinen börjar verka och jag slutar bry mig om omvärlden och sånt. Kanske.
Var kommer all min jävla ångest ifrån?
Hallå. Jag känner mig ensam, men jag gör inget åt det. Vems fel är det? Mitt mitt mitt. Jag orsakar mina problem, det är för det mesta mitt eget fel att det är som det har blivit. Det kryper i ögonvrån och fåglarna på min kudde har lärt sig flyga (och det hände innan jag tog medicinen).
Nu borde jag faktiskt sova. Försvinner ju. Jag ska bara skicka det där meddelandet. Jag ska bara.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar