049

Usch och fy för den äckliga smaken, men tack och lov för effekten. Sorgligt hur höjdpunkten i mitt liv just nu är kvällen. Egentligen borde jag berätta för terapeuten om detta, så att det inte eskalerar och jag blir helt vilse i piller-världen. Men. Inte mycket annat (inget alls, faktiskt) hjälper, och än så länge vill jag behålla det som faktiskt gör det. Det blir nog bra, bara ett tag till.
Som vanligt vet jag inte hur jag mår, för som vanligt är jag inte ledsen men jag är verkligen inte glad heller. Känner mig ensam. Och dum, och värdelös och jag skäms över hela min existens. Materiell lycka är en lögn. Jag har börjat redigera bilder och sånt igen, men vad spelar det för roll. Det hjälper inte ens.
Nu har det gått en stund, nu börjar medicinen verka och jag vill bara sova sova sova. Slippa allt för några timmar, men snart är jag väl vaken igen. Nej, jag borde kanske inte gnälla så jävla mycket. Vill slå mig själv på käften. Och nu känner jag hur dimman tar över, kroppen blir tung och ögonen är svåra att hålla öppna. Jag ser dubbelt. Mina armar tillhör någon annan nu. Jag vet inte.
Jag borde egentligen inte skriva ner vad jag tänker när jag är medicinpåverkad, det blir bara konstigt. Egentligen så vill jag inte heller ta sånt här. Oops, too late. Jag är nog faktiskt väldigt långt ifrån okej.

Att det ska vara så jävla svårt att må bra.