Jag behöver skriva. Om vad vet jag inte, men jag vill skriva till dig. Ett till brev som du aldrig kommer att läsa, men det känns alltid lite bättre efter att jag har spytt ut orden. Det hör till processen, tror jag. Jag vet inte, det är inte jag som är terapeuten. Jag saknar dig, och det spelar ingen roll hur mycket jag skriver, hur mycket jag tänker och pratar om dig. Saknaden sitter där och skaver, som ett sår som aldrig riktigt vill läka. Och när det nästan har läkt så händer det nånting som river upp såret ännu en jävla gång, och efter sju månader blöder det fortfarande. Kolla hur djup jag kan vara nu. Inte fan kunde jag komma på såna metaforer när vi träffades.
Så konstiga och dumma saker jag brukade säga. Men du höll med ibland, och log och nickade. Du var inte dum eller jobbig (jo, ibland, och då sa jag det och du sa att du vet). Sköterskorna och skötarna fick höra mycket om dig. Terapeuten får höra mycket om dig. Du var annorlunda och speciell, och det är så förbannat jävla svårt att släppa dig (för jag tror inte att jag egentligen vill).
I've been told just what to do
Where to look and point my view
All the things that I could be
I think I learned in therapy
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar