Det blir aldrig tyst, det är aldrig stilla, jag kommer att explodera snart. Ja, jag ska ta mig i kragen, och jag ska prata med någon om det. Jag måste. Kanske får jag hjälp, och kommer kunna slappna av igen, kanske får jag dåliga nyheter och kommer aldrig kunna slappna av igen. Eller kanske får jag höra det gamla, vanliga "allting ser bra ut, kom tillbaka om det blir sämre". Att det hugger till i bröstkorgen när jag anstränger mig lite känns dock inte särskilt bra. Nåja.
Terapeuten var snäll, lyssnade när jag gungade på stolen och försökte förklara, stammade och sa massa strunt. Men jag vet inte hur mycket hon förstod.
"Vad skulle du berätta för honom om han var här?"
"Jag vet inte. Det är så mycket."
Hon sa att du tar upp mycket av mina tankar. Det vet jag redan, ingen nyhet det där. För mycket. Jag vill inte tänka på dig, och helst inte så. Du dök upp när det var jobbigt, vecka efter vecka var du där, och jag fick den där jävla uppmärksamheten. Dumt av dig att vara så jävla trevlig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar