018

Så jag gör det igen, och igen, och igen. Jag vet fortfarande inte varför, jag bara måste. Det är nånting i mig som vill att jag ska göra det, jag lovar att jag har försökt stå emot. Det gick bara inte mer. Ångesten har släppt åtminstone lite. Jag har så mycket ångest, och jag vet inte var den kommer ifrån. Ni tjatar på att jag måste fixa det, jag måste hitta det som skapar min ångest. Hittar jag det så kan jag fixa det; vips och jag är botad! Ingen mer ångest! Grattis! Nä. Är det så svårt att tro att det ibland inte finns någon anledning? Måste det alltid finnas en jävla anledning?
Och jag vet att ni vill väl. Ni säger snällt gör si och så, du kommer att må bättre. Men jag har försökt. Jag mår inte ett dugg bättre men ni kan ge er fan på att jag vill. Bara du bestämmer dig så ska du se att det blir bättre. Det blir inte bättre. Grattis till er som har klarat det, verkligen. Jag funkar inte så som ni gör. Nu säger min kropp ifrån, den vill inte mer. Jag kan inte stå upp en längre tid, jag mår inte bra. Det sticker i bröstkorgen och huvudet värker, men näsan har i alla fall inte sprutat blod på en vecka. Nånting kanske verkligen är fel på mig, på riktigt. Jag borde kolla upp allt det där, men om jag är döende så vill jag helst inte veta. Jag är spänd och värmeflaskan funkar nästan inte längre, den har bränt min rygg och allt gör ont. Usch vad jag gnäller. En vecka tills jag får träffa läkaren men jag börjar tvivla på att jag överlever en vecka. Nej, jag är inte särskilt självmordsbenägen men när ångesten är så stor och jag känner allt och inget på en och samma gång så ser jag inte mycket annat. Den enda medicinen som har hjälpt mig får jag inte ha, och jag förstår fortfarande inte varför. Jag orkar inte vänta en vecka, jag behöver hjälp nu, jag behöver nånting nu, innan jag går sönder av all jävla ångest som bor i mig.
Om ungefär 12 timmar ska jag träffa terapeuten och jag hoppas att hon kan hjälpa mig på något sätt, fast jag tvivlar på det.

Och du.
Jag saknar dig fortfarande. Så mycket att jag har köpt en till tröja. Det känns ganska patetiskt, faktiskt. Visitkortet med ditt namn på har jag lagt i mobilskalet. Det känns också ganska patetiskt. Men vafan, jag har problem med männen som kommer in i mitt liv, jag har så svårt att släppa dem (daddy issues låter så äckligt). Jag önskar att jag kunde få prata med dig åtminstone en gång till, och få ett ordentligt avslut. För den sista gången vi sågs sög rätt ordentligt.

Jag borde sova nu men min ångest håller mig vaken.