Tvåtusennitton är här, men ingenting ändras egentligen. Bara siffran i kalendern, och tid är en konstig illusion. Jag ska iallafall försöka att gå tillbaka till sysselsättningen (kommer få hjälp av personalen från boendet med den svåraste delen: att faktiskt ta mig dit), träffa min nya kontaktperson och få in lite bättre rutiner. Har redan skrivit in det i min kalender. Dock är det svårt att planera när man har en ständig storm inuti. Humörsvängningar slår till helt plötsligt och jag kan gå från överlycklig till självmordsbenägen på bara några minuter. Men jag ska försöka. Jag vill klara av livet. När jag tittar tillbaka på hur det var, kommer ihåg hur jag mådde och vilken smärta jag kände inuti, så vill jag inget annat än att resa tillbaks i tiden för att viska i mitt eget öra att det faktiskt blir bättre. Efter en lite längre inläggning för ett år sen kom jag ut som en hel annan person. Faktiskt. Jag mådde bättre och kunde göra saker som var så svåra förr. Att bara gå till affären och köpa glass var nånting jag behövde förberedda mig för i timmar, kunde absolut inte gå själv och var bedövad med lugnande. Nu ligger lugnande tabletterna i en låda och det händer sällan att jag tar dem, och jag kan spontant bestämma mig för att gå och handla. Jag flyttade från stödboendet till en egen lägenhet med min katt och började prata med nya människor, nåt jag aldrig vågade göra förr. I augusti träffade jag någon och en månad senare var han officiellt min pojkvän. Vi är fortfarande tillsammans och varje morgon känns det som att jag blir kär i honom på nytt, även fast det låter töntigt som fan. Ingen har nånsin behandlat mig så bra som han gör, och min ångest skrämmer inte honom. Vi firade jul och nyår tillsammans, och mer dagar att fira kommer. (Jag älskar dig.)
Idag har jag storstädat och tvättat kläder i flera timmar, som jag nu måste lägga undan. Sen ska jag försöka läsa lite och ha en "ta hand om mig själv"-eftermiddag innan jag ska laga mat.
Gott nytt år på er!
