363

Tvåtusennitton är här, men ingenting ändras egentligen. Bara siffran i kalendern, och tid är en konstig illusion. Jag ska iallafall försöka att gå tillbaka till sysselsättningen (kommer få hjälp av personalen från boendet med den svåraste delen: att faktiskt ta mig dit), träffa min nya kontaktperson och få in lite bättre rutiner. Har redan skrivit in det i min kalender. Dock är det svårt att planera när man har en ständig storm inuti. Humörsvängningar slår till helt plötsligt och jag kan gå från överlycklig till självmordsbenägen på bara några minuter. Men jag ska försöka. Jag vill klara av livet. När jag tittar tillbaka på hur det var, kommer ihåg hur jag mådde och vilken smärta jag kände inuti, så vill jag inget annat än att resa tillbaks i tiden för att viska i mitt eget öra att det faktiskt blir bättre. Efter en lite längre inläggning för ett år sen kom jag ut som en hel annan person. Faktiskt. Jag mådde bättre och kunde göra saker som var så svåra förr. Att bara gå till affären och köpa glass var nånting jag behövde förberedda mig för i timmar, kunde absolut inte gå själv och var bedövad med lugnande. Nu ligger lugnande tabletterna i en låda och det händer sällan att jag tar dem, och jag kan spontant bestämma mig för att gå och handla. Jag flyttade från stödboendet till en egen lägenhet med min katt och började prata med nya människor, nåt jag aldrig vågade göra förr. I augusti träffade jag någon och en månad senare var han officiellt min pojkvän. Vi är fortfarande tillsammans och varje morgon känns det som att jag blir kär i honom på nytt, även fast det låter töntigt som fan. Ingen har nånsin behandlat mig så bra som han gör, och min ångest skrämmer inte honom. Vi firade jul och nyår tillsammans, och mer dagar att fira kommer. (Jag älskar dig.)

Idag har jag storstädat och tvättat kläder i flera timmar, som jag nu måste lägga undan. Sen ska jag försöka läsa lite och ha en "ta hand om mig själv"-eftermiddag innan jag ska laga mat.
Gott nytt år på er!

362

Mina händer har blivit som sandpapper. Torra och sträva, huden spricker och det svider till när jag använder handsprit. Det har börjat bli kallare och inte ens två tjocktröjor och en filt hjälper när jag ska röka, så på kvällen stänger jag dörrarna till köket och röker under fläkten. Jag mår inte bra, inte alls faktiskt. Försöker att försvinna in i böcker och serier, målar för att inte känna efter. Jag känner mig tom samtidigt som huvudet fylls med alla möjliga tankar. Alla misslyckanden följer efter mig. Sysselsättningen har gått åt helvete, jag har ingen ork till att städa eller diska, tandläkaren skrämmer mig så mycket att jag inte vet om jag klarar av nästa besök. Allting har bara blivit så svårt. Jag känner mig förvirrad och trött hela tiden, fläckarna på väggen rör på sig även fast jag förstår att det inte är möjligt. Hela dagen försöker jag bara ta mig igenom smärtan utan att göra nånting dumt. Jag måste ta mig igenom dagen, ta mig igenom smärtan för hans skull.
Men det är skönt att ha nånting att längta efter varje dag. Ha någon vars kramar känns som hemma. Efter att ha blivit sårad trodde jag inte att jag någonsin skulle våga släppa in någon annan i mitt liv. Fan vad glad jag är att jag trots allt vågade. Allt det jobbiga kanske inte försvinner men det blir lättare, mörkret inom mig försvinner aldrig helt men det känns ljusare. Jag kan le och skratta, ärligt. Och allting är så skönt. Att somna i hans varma armar, sitta tillsammans på soffan och laga mat tillsammans. Hans grejer är här, hans kläder finns i garderoben, en dubbelsäng med ett stort täcke står i sovrummet. Det har kanske gått väldigt fort men det känns bara så rätt. Och på fredag ska vi åka till Göteborg. Boendestödet sa att "miljöbyte kan vara väldigt viktigt när man inte mår bra" så jag längtar. Inte bara därför. Alla andra anledningar också.

361

Mörkret dyker upp igen, förgiftar luften långsamt. Ibland kan jag känna hur någon återigen börjar leka med knapparna i huvudet på mig. Sätter mig på golvet och försöker andas men känslobomberna exploderar en efter en. Drömmarna och verkligheten kolliderar, jag minns inte vad som har hänt och vad som har varit en dröm. Tvingar mig själv till att gå upp ur sängen, måste mata katten och ta hand om disken. Skulle det inte vara för min pojkvän, som peppar och berömmer mig, skulle jag nog stanna i sängen med täcket över huvudet. Har inte lyckats ta mig till sysselsättningen på ett bra tag, men idag pratade jag med boendestödet och hon ska följa med mig nästa onsdag så kan vi hitta på en bra plan. På fredag kommer min bästa vän hit med sin katt och stannar över helgen. På söndag fyller jag år och jag tänkte inte så mycket på det, förrän idag. Hur det brukar slå slint i skallen vid den tiden. Det kanske håller redan på att hända men jag märker inget. Jag vet inte. Allting har blivit så komplicerat. Orkar knappt ta hand om mig själv. Måste verkligen tvinga mig till allting. Vill inte visa mig ute, skäms för mig själv. Usch.

360

Jag skulle försöka att inte oroa mig för mycket. Att jag är trött och nedstämd beror antagligen på att jag helt enkelt inte är van vid såna intensiva dagar. Och det var de ju, trevliga men intensiva. Hade besök i mer eller mindre fem dagar. Min bästa vän och hennes katt. Länge sen jag mådde så bra och skrattade så mycket. Men nu är jag trött. Just nu så trött att jag inte riktigt kan sova. Sitter på sängen och stirrar, osäker på vad jag ska göra. Hör de trygga andetagen bredvid mig. Hans kropp nuddar mitt knä. Jag vill gömma mig i hans famn, stanna så för evigt. Inga krav. Ingenting. Jag orkar bara inte särskilt mycket just nu. Skulle tillbaka till sysselsättningen i november. Men jag är verkligen så jävla trött. Trött och ledsen. Försöker dölja det mesta. Så jag går upp, matar katten, städar, röker, lägga mig intr i sängen och gömmer mig under täcket. Även fast jag vill. Jag mår bra på kvällarna, när jag hör den trygga rösten och luktar på hans tröja. Det är töntigt hur kär jag är.

359

Terapeuten sa att jag ska ta hand om mig. Lyssna på kroppen. Vila när jag är trött och inte förlora strukturen i vardagen. Mamma sa att jag borde ta det lugnt, så att jag inte störtar till slut. Men jag tror att det redan är försent. Sjukskrev mig från sysselsättningen denna månad för jag har inte orkat och ville vila upp mig. Men på samma gång mår jag dåligt över att jag missar så mycket. Jag vet hur svårt det kommer att vara att gå tillbaka. Dessutom så har jag tröttnat. Det är nånting som händer med mig. Allt som är nytt och lite spännande klarar jag av i några veckor. Sen kommer mörkret och sköljer över mig och jag tappar orken till det mesta.
Igår var min boendestödjare hemma hos mig tillsammans med chefen från boendet. Som vanligt fick jag mycket beröm. Mycket positivt. De sa att jag har gjort ett otroligt jobb på bara ett år. Att det inte händer ofta att dem får se någon ta sig upp från botten och lyckas med allting jag har lyckats med. Men även alla dessa positiva ord fick mig att skämmas. Skämmas för att jag går tillbaka till gamla mönster och beteende, har inte vågat berätta för dem, eller min terapeut för den delen, att jag stannar hemma istället för att vara med på sysselsättningen. Att jag har tröttnat.
Vissa stunder vill jag bara lägga mig på golvet och skrika rakt ut, skrika att jag inte pallar med det här. Inte igen. Började med ångestdämpande igen. Delvis för att slippa ångest, delvis för att slippa känna så mycket. Mina känslor, både negativa och positiva, är så överväldigande att det gör ont nånstans inuti.
Och nu är K, min trygghet, bortrest och kommer hem om tolv dagar. Jag visste inte att man kunde vara så beroende av en annan människa. Jag visste inte att jag var kapabel till att känna sån stor kärlek till någon. Men jag gör det och han gör mig verkligen lycklig. Vi tar hand om varandra och jag känner mig trygg i hans famn. Hur töntigt det än låter.

Nu ska jag lyssna på hög musik och försöka städa och sortera grejer. Kanske pyssla eller läsa en bok senare, om jag inte somnar.

358

Allting ska vara bra. Jag borde må bra. Det går bra på sysselsättningen, boendestödet säger hur imponerande allting är, jag försöker vara positivt inställd och ge min nya terapeut en chans, jag klarar mina vardagssysslor och sover sällan ensam. Men jag mår inte bra. Nånting skaver i bröstkorgen och det känns som att mörkret kommer och sköljer över mig med jämna mellanrum, tränger sig in i varje por av min kropp och jag kan inte röra på mig. Mina rörelser blir mer robotiska och jag skakar samtidigt som jag sväljer piller som ska lugna ner hjärtat. Humöret svänger som vanligt och vissa dagar vill jag bara gråta, men jag kan inte. Idag är en sån dag. Men istället för att ligga på soffan och grina på grund av smärtan jag känner inuti tänkte jag storstäda. Diska, tvätta, torka, kasta, organisera, dammsuga. Allting för att slippa tänka och känna efter. Jag har redan betalat räkningarna idag, nånting som jag har skjutit upp på länge nog.

För ett tag sen sa jag hejdå till min terapeut. Och jag vet inte om det är mitt uppblåsta ego som fick mig att se fel, men det verkade som att hon hade tårar i ögonen när vi kramades och jag viskade "tack för allt" i hennes öra.

357

"Du är ingen skärbräda. Och ingen askkopp heller, för den delen." sa han när vi kramades och jag hade berättat att jag inte skadat mig på hela veckan, även när det kändes som att jag skulle bli knäpp av alla tankar.
Om en timme ungefär får jag samma finbesök. Igår och idag har jag städat ordentligt, till och med tvättat lådorna i frysen och organiserat i olika skåp och lådor. För en gång skull torkade jag bort allt damm som har legat på hyllor och fönsterbrädor. Idag har jag också duschat och satte på mig fina kläder istället för mjukisbyxor och nån tröja jag haft på mig i flera dagar. Och jag mår okej. Igår var vi och firade min svägerska som fyllde år, och att vara där i ungefär två timmar har gjort mig så otroligt trött och ängslig av olika anledningar.
Ibland händer det att mitt humör svänger och jag känner att ingenting är värt det, varför fortsätta. Men sen svänger det igen och jag vill göra allt på en och samma gång. Och sen sitter jag bara och är förvirrad för jag vet aldrig vilket humör kommer slå till nästa gång. Försöker väl att inte känna efter så mycket och framförallt; hålla mig upptagen.

356

Igår var fint. Allt löste sig, och i ungefär fyra-fem timmar var jag töntigt glad. Idag har jag sådär härligt ont i kroppen och ett blåmärke på hakan. Efter det som hände i somras, hur fort jag föll för nån som inte hade samma känslor för mig, försöker jag att inte fästa mig vid någon, inte låta känslorna ta över igen. Vilket jag tror jag lyckades med ett tag, men nu kan jag inte längre hålla dem gömda. Jag vet att jag fäster mig för fort, jag vet att jag blir en enda röra när någon lämnar mig. Men det känns bra, det borde gå bra. Det hoppas jag verkligen. För jag har inte varit så lugn som när vi låg bredvid varandra med musik i bakgrunden och pratade om allt mellan himmel och jord på läng. Hoppas att helgen kan bli likadan.
Det är så mycket som har hänt nu i somras, jag har gjort så mycket jag inte vågade förr, så mycket jag aldrig skulle klara av för bara ett år sedan. En befriande känsla.

355

Den underbara toppen före den oundvikliga kraschen verkar vara över. Kraschen har inte inträffat än men jag är på min vakt, nästan redo att falla ner igen.
Efter min morgoncigarett går jag in och öppnar lådan med mediciner och sen sväljer ner en halv tablett med en stor klunk pepsi max och skam i hela kroppen. Snart kommer hjärtklappningen och skakningarna jag vaknade med att upphöra, iallafall för några timmar. Spärrarna i hjärnan släpps. Jag tvekar inte längre, det gjorde jag innan. Och jag vet att jag snart kommer kunna varken fungera eller stå ut om jag fortsätter. Ändå gör jag det för jag verkar inte kunna sluta.

Igår kväll låg jag på soffan och grät. Grät för att jag verkar jinxa allt positivt. Kanske finns det en rimlig förklaring till det som fick mig att må dåligt och gråta. Kanske inte, men jag hoppas att jag får höra nånting. Inte en bortförklaring, snarare en ursäkt. Det har bara rivit upp gamla sår och fått mig att tänka på sommarens jobbiga vecka. Nåja.

354

Det finns fortfarande okej dagar. Det finns till och med dagar som är bra. Jag är klarare i huvudet och kan göra mina sysslor utan att överanalysera, misstänka och oroa mig. De är få men jag håller desperat vid dem. Ibland får jag lite extra ork. För det mesta är jag trött och sover när jag får chansen, trots mängden koffein jag häller i mig. Såna där vardagliga sysslor som jag tidigare inte hade problem med har plötsligt blivit så övermäktiga att jag istället för att utföra dem bara står och stirrar, som om det på nåt sätt skulle hjälpa. Disken samlas i en hög, soporna börjar långsamt välla över, mina fimpburkar är nästan fulla och ogräset växer mellan springorna på altangolvet. Håret ser för jävligt ut, mina naglar är längre än vanligt och jag har haft samma kläder på mig sen i måndags. Att duscha eller ta på mig nya kläder när jag går upp på morgonen känns så meningslöst och omöjligt. Idag har jag iallafall tvättat allt som fanns i tvättkorgen, och tydligen är det flytande tvättmedel och inte sköljmedel jag använde, förutom vanlig tvättmedel. Nåja, det luktar gott iallafall.

Jag har tröttnat på att måla mandalas hela dagarna, ändå ligger böckerna kvar i köket och pennorna är utspridda på bordet. Det tar emot att göra allting som är så enkelt och krävs varken för mycket tid eller fokus. Ändå kan jag sätta mig ner och läsa sextio sidor i en bok. Har verkligen börjat sluka böcker igen, skönt att kunna fokusera på nånting annat än ångesten, försvinna in i en annan värld för några timmar.
Det kommer ändå att bli skönt att komma ut imorgon och spendera två timmar på sysselsättningen. Rutinen är att jag springer uppför den smala trappan och hejar på nån om nån hejar först, skyndar mig förbi alla och går in till måleriet där jag hänger min väska på stolen och väntar på M som är uppe och äter sin frukost. Lite över tio kommer hon med en kopp kaffe och rullar en cigarett, sen går vi och röker innan båda återgår till sina projekt.
Jag trivs och vill nästan vara där oftare, men jag kan ändå inte låta bli att tänka på hur fan jag ska klara av att vara bland så mycket olika människor under hösten och vintern. Den jobbiga årstiden, där allt väcker ångest och bacillskräcken blir så stark att jag inte vill lämna min säng. Tvättar händerna så ofta att huden spricker, torkar allting med desinfektionsservetter och äter inte maten som ser det minsta lilla misstänksamt ut. Då jag helt enkelt blir knäpp.
Återigen smyger det nånting i ögonvrån, det kryper insekter på golvet och jag kan få meddelande i kodad språk. Än så länge kan jag förstå att det mycket möjligt kan vara min hjärna som hittar på spratt, men är inte helt hundra procent säker då det finns en möjlighet att detta bara är nånting som bara jag har tillgång till. Ibland försvinner jag helt i såna tankar och det spelar ingen roll hur mycket någon försöker förklara, det går inte att tänka rationellt.

På fredag ska jag försöka städa och duscha, det behövs. Kanske får jag kvällsbesök nån gång under helgen, vilket jag ser fram emot då jag bara behöver lite närhet.
Nä, nu är jag så där trött att det känns som att jag har grus i ögonen. Sängen väntar.

353

Börjar dagen med en cigg, sen den gamla beska smaken i munnen. Smaken som väcker minnen från jobbiga perioder, smaken som får mig att skämmas. Skäms att jag återigen inte kan hantera mina känslor utan flyr ifrån dem. Distraktionerna hjälper ändå inte. Och jag börjar tänka och undra; kommer det alltid att vara såhär? Att i några månader kommer jag kunna njuta av solen och träffa mina vänner, men att jag inte ska njuta för mycket just för att lyckan är tillfällig. Hösten har börjat, men mörkret inom mig har aldrig dött ut. Det har bara grott och väntat och jag är hjälplös. Det väger så tungt, min bröstkorg sprängs snart av smärtan, huvudet också. Om det här bara är början på den välkända nedåtgående spiralen så vill jag hoppa av livet reda nu. Det finns inte mycket krafter i mig längre. Jag orkar inte med skiten ännu en gång. Jag kanske borde prata med nån. Ska försöka prata med mitt boendestöd imorgon. Kunde inte skriva långa texter om mitt mående, det har varit så mycket tankar. Så jag skrev upp punkter, saker jag vill att hon ska veta. Om jag berättar allt vet jag inte. Och jag vet inte vad för hjälp jag behöver. Jag känner hur jag faller. Igen. Just nu önskar jag att jag kunde gråta. Så jag kan få ur mig iallafall lite av det som tynger ner mig. Men jag kan inte, tårarna kommer inte trots att det enda jag vill är att gråta. Medicinerna har säkert dämpat mig, därför kan jag inte gråta. Och jag borde gå och lägga mig snart. På torsdag ska jag få skjuts till sysselsättningen. Tror jag berättar för M att jag mår dåligt och vill bara sitta och måla med musik i öronen.
Jag vet inte vad jag ska göra. Snart slutar jag falla, då är jag bara en smutsfläck på golvet. En ångestklump alla snubblar över.
Min mamma sa idag att jag borde berätta om mitt mående innan det går åt helvete. Men jag vet inte hur mycket mer jag klarar av. Jag balanserar på en tunn linje, och bara en liten knuff kan få mig att tappa kontrollen helt.

352

Mina ångestskrik överröstade musiken när blodiga bilder flimrade framför ögonen. Tvångstankarna trängde sig på och ensamheten i lägenheten var så uppenbar att jag nästan kunde vidröra den. Tretusen tankar i sekunden. Jag är rädd, rädd för hösten och mörkret som växer och växer. Min bröstkorg sprängs snart, det gör så ont. Rationella tankar försvinner nånstans och jag undrar vad fan poängen är. Varför fortsätta sikta uppåt om jag ändå alltid faller? Varför ska jag be om hjälp, om hjälpen bara är tillfällig? Jag återkommer alltid till samma tankar, samma mönster och beteenden. Jag är som en gammal, repad skiva ingen orkar lyssna på längre.

Min terapeut ska sluta. Jag ska få en ny. En som har jobbat på avdelningen jag oftast hamnar på. Jag vet vem det är men det betyder inte att vi har haft bra kontakt. Men jag vill inte vara besvärlig. Det är bara att bita ihop och acceptera.

351

Snart är det officiellt höst. Värmen har försvunnit, regnet och molnen har kommit tillbaka. Tjocktröjorna åker fram och min granne tänder stearinljus på sin altan. Mysväder.
Den här sommaren har ändå varit ganska snäll mot mig. Jämfört med förra året är det en såpass stor skillnad att jag får höra att jag verkar som en helt annan person. Förra året var det stort för mig att jag faktiskt vågade cykla till pizzerian alldeles själv för att köpa choklad så jag kunde baka kakor när jag var ensam hemma i flera dagar. Då flyttade jag till boendet och behövde ha personal med mig när jag bara skulle gå ut och slänga sopor, och jag minns hur stolt jag var när jag en dag gjorde det själv. Dagarna spenderade jag i sängen eller på golvet, nästintill nerdrogad med lugnande och sömnmedel. Grät och skrek, åkte fram och tillbaka till psykakuten med personalen men jag var så envis att jag inte ville stanna där. Läkarsamtal på öppenvården slutade med ännu mera gråt och skrik. Jag minns när jag förbannad lämnade samtalsrummet och bad läkaren att dra åt helvete, skrek "jävla idiot" och slog i väggen. Vissa nätter satt personalen på fåtöljen i mitt rum tills jag somnade, gav mig medicin när jag skakandes sa att jag har ångest. Sen kom dagen då jag och en personal åkte till psyk och jag fick inte åka hem. Jag var helt förstörd, i huvudet och i kroppen. Spenderade sju veckor på sjukhuset. LPT, EKG, ECT. Jul och nyår var jag där, men det gjorde inget för att allting var så jobbigt och komplicerat hemma. Det blev ännu mera gråt och skrik, ångest och ren vrede. Men nånting måste ju ha hjälpt. För jag började bli bättre, trots att det var en konstig känsla. Min kropp orkade mer, min vilopuls var inte längre 120, mina ben var inte helt skakiga så fort jag lämnade sängen. Ångestdämpande åt jag bara ibland, det var inte det första jag tryckte i mig på morgonen. Jag fick komma hem, kunde äntligen klippa av sjukhusarmbandet. Och den bra perioden höll sig ändå ganska länge. Det fanns dagar och nätter då jag mådde piss men det vände också. Jag ville flytta, jag behövde en förändring, jag kände äntligen att jag inte längre behövde bo där det fanns personal hela tiden. Jag ville baka kakor när jag ville, ha en soffa att somna på ibland och ha den där friheten. I juli flyttade jag och det har varit bra för det mesta. Mina vänner kan komma hit när de vill, stanna hur länge de vill. Jag har ett sovrum, ett vardagsrum. En egen lägenhet. Min katt är hos mig. Jag hoppas att jag inte råkar förstöra allting, för nu börjar jag känna hur mörkret inom mig växer igen. Även om helvetet börjar igen så kommer jag iallafall kunna säga att jag har haft en bra sommar. Att jag äntligen vågade lämna min trygghetsbubbla och träffa nån. Det har ju gått käpprätt åt helvete, men jag vågade. Sen svor jag att jag aldrig skulle öppna upp mig för någon nånsin igen, men så säger nog alla som blivit sårade.
Nu försöker jag fokusera på att bara ta en timme i taget. Trivs på min sysselsättning fast det kan kännas jobbigt att gå dit och känna allas ögon på mig. Men två dagar i veckan, i två timmar kan jag faktiskt fokusera på nånting annat än dem jobbiga tvångstankarna och impulserna som långsamt börjar ta över igen. Men jag måste hålla ut. I februari ska jag på konsert med mina två bästa vänner. En konsert som jag faktiskt trodde aldrig skulle hända. Mitt favoritband som i mer eller mindre två år har hjälpt mig genom sina låtar, som fick mig att börja prata med Honeybuns mer och nu går det inte en dag utan att vi pratar. Så i februari ska vi stå i publikhavet och skriksjunga till låtarna som betyder så mycket för oss.

Imorgon måste jag upp tidigt. Min terapeut och boendestödjare kommer på morgonen, sen kommer min förvaltare. Resten av dagen ska jag städa, sortera mina grejer och ta fram täcket för det börjar bli kallt att sova under en filt. Sysselsättning på torsdag, och när jag kommer hem så ska jag ligga i sängen och läsa böcker och titta på serier resten av veckan.

350

Jag säger att det är okej, att det inte spelar roll. Jag bryr mig inte, jag har gått vidare. Men sanningen är att det svider fortfarande och nätterna känns så extremt ensamma. Att jag aldrig kommer få svar på vissa frågor väcker en ilska inom mig. Och jag vill skrika rakt i ditt ansikte, fråga vad fan jag har gjort för fel. Fråga varför du drog ut på det en längre tid, säga hur elakt och fegt det var av dig att inte dyka upp, inte höra av dig och sen skicka ett sms tidigt en morgon. Samtidigt som jag förstår att det kan ha varit svårt. Du kanske ville känna mer men gjorde aldrig det. Jag vet inte, och som sagt så kommer jag antagligen aldrig att få ett svar på det. Jag ville berätta så mycket för dig, jag ville att du skulle träffa mina vänner, kanske till slut träffa min familj också. Men det är kanske bra att det aldrig hann bli så, jag hann inte falla för dig ännu mer och dina avtryck finns inte bland mina vänner. Det skulle vara ännu svårare att hantera den här situationen då. Situationen som känns så löjlig samtidigt som det gör ont. Och jag tänker på dig när jag hör vissa låtar, jag tänker på hur arg jag är och hur jag hoppas att du vet vilken smärta jag kände och fortfarande känner. Tänker att jag aldrig mer vill se dig fast samtidigt hoppas att du kommer dyka upp vid min dörr en dag och be om ursäkt, ha nån rimlig förklaring och säga att du menade aldrig det du skrev. Alla säger att det kommer kännas lättare efter ett tag. Det känns inte ett dugg lättare fastän jag har lärt mig att inte gråta över dig.

Dagen har varit bra. Jag umgicks med min familj, skämtade och åt mat. Vissa stunder kände jag mig nästan normal. Men ångesten över nånting och sorgen över nåt annat har suttit på mina axlar som en tyngd. Imorgon ska jag möblera om i lägenheten, färga håret rött (övervägde grönt eller lila men när jag såg hårfärgen i affären så var jag tvungen att välja den) och kanske handla lite grejer till lägenheten. Röd hårfärg tror jag passar mitt humör den senaste veckan - för det mesta förbannad. Hoppas resultatet blir bra.

349

Oron var väl inte i onödan. Det var ju ändå som jag trodde. Att jag är inget att ha, så varför skulle du vilja ha mig? Ditt sätt att vara på när vi umgicks väckte inga larmklockor. Så jag trodde att det skulle bli nånting mer, nånting fint. Fan vad naiv jag var. För så fort jag vaknade idag kollade jag mobilen, hoppades på att du skulle höra av dig. Det gjorde du, men det du skrev kändes som ett hårt slag i magen och jag grät och grät och grät. Du bad om ursäkt. Du får inga fjärilar i magen av mig. Detta var aldrig ömsesidigt. Även fast jag inte kan förstå det, för att det var du som tog första steget till allting. Men vad fan förväntade jag mig egentligen? Att du jämt skulle orka komma hit och vara med mig, stå ut med mig och min ångest? Att jag skulle få sitta i ditt knä och kittla dig på halsen varje gång du kom hit på dina lediga dagar? Jag har tyvärr inget att erbjuda dig, och det enda jag kunde erbjuda var min kropp, och det fick du. Eller var det bara det du var ute efter hela tiden? Du bad om ursäkt för att du lät det gå så långt. Du skrev "det är bättre att avsluta innan vi blir för fäst vid varandra". Om du bara visste hur fort jag fäster mig vid andra. Särskilt någon som behandlar mig så som du behandlade mig. Jag föll alldeles för fort. Igen. Nu vill jag aldrig mer få känslor för en annan människa. Jag vill stänga av, för jag orkar inte känna. Det är nog mitt fel alltihopa ändå. Mina känslor är alldeles för intensiva, jag har ingen kontroll över dem. Jag är för mycket och jag är för lite, för dum, för tjock, för ful. Självhatet har verkligen skjutit i höjden den här veckan.
Det enda jag kan tänka på är när jag sa "jag är så kär i dig" sist du var här och du svarade "är det så?" och kanske det borde vara ett tecken. Nåt jag har nästan missat, bara inte tänkt på särskilt mycket.

Jag tänker inte skylla mitt dåliga mående på någon. Det har varit jobbigt ett tag, ångesten har alltid varit där, mörkret har väntat på att anfalla väldigt länge nu. Det brast i fredags. Innan jag fick smset. Men jag tänker inte ljuga och säga att misstankarna inte var en av de många anledningarna som fick min säkerhetsbubbla att spricka. Alla småsaker sammanlagt blev så stora och överväldigande så mitt inre inte orkade hålla inne allting.

Jag antar att höstdepressionen kom tidigt i år.

348

Gårdagen var bra, jag ska inte ljuga. Med betoning på dagen. För att kvällen var skit. Jag började gråta och det slutade med att jag låg på köksgolvet med hög musik i bakgrunden, kröp runt och försökte att sluta hyperventilera och inte börja skrika av smärtan inombords. En halvtimme, kanske fyrtio minuter, satt jag där med en hammare i handen och tänkte på hur mycket jag inte vill skada mig själv men tvångstankarna gjorde det omöjligt. Jag hade inget annat val än att slå mig själv hårt, så hårt att jag nu har ont när jag går, för annars skulle nånting hemskt hända. Det var som att mörkret kom och tog över igen. Som att det har varit för bra för länge och hjärnan försöker kompensera med ångest och tvångstankar.

Jag skickade iväg ett sms igår på dagen och har ännu inte fått nåt svar. Så nu är jag övertygad om att jag har jinxat hela situationen, att personen har insett att jag är ingenting att ha, och det gör faktiskt jätteont. Egentligen ska jag inte dra förhastade slutsatser men hjärnan gör det ganska fort.

Nu ska jag försöka måla, sen ska jag ta ett varmt bad med mycket badskum och lyssna på bra musik. Försöka slappna av trots ångesten och smärtan både på in och utsidan.

347

Jag försöker mitt bästa. Gör allt jag kan för att hålla balansen men det minsta lilla kan få mig att darra av frustration. Försöker att inte tappa kontrollen över livet igen men det har visat sig vara svårare än vad jag trodde. För jag ska må bra. Jag borde må bra. Varför mår jag inte bra? Jag bor i en lägenhet, jag har min katt här, mina grannar är gulliga. Nästan varje kväll kommer det en eller flera igelkottar fram för att dricka vatten och äta kattmat som jag och grannarna ställer ut, dessutom så verkar en igelkott bo under min altan. Jag har bra kontakt med min familj och mina vänner, jag har träffat nån som jag tycker väldigt mycket om, och imorgon börjar min sysselsättning. Om man ser på allting så verkar det inte som att jag har nånting att må dåligt över, ingen direkt anledning. Det behövs inte dock. Man kan ha oförklarad, konstant ångest och vara trött på allting trots att det inte händer nåt. Jag vet att man kan. Jag avskyr hur jag kommer tillbaka till samma mönster varje år. Jag är rädd.

Nu ska jag vila lite, sen ska jag bädda soffan och duscha.
Ikväll får jag besök igen.

346

Ibland känns det som att det aldrig kommer att gå över. Lyckan är tillfällig. Det har knappt ens börjat och jag tänker redan på hur hemskt det kommer att vara när det tar slut. Nånstans förstår jag ju att jag borde njuta av det positiva. Njuta av lugnet, stormen kan jag ta hand om när den kommer. Och ja, jag borde vara glad. Jag borde må bra. Men jag gör inte det och det väcker ännu mer ilska. Tvångstankarna blir svårare att hantera ju bättre allting verkar. Cirkeln jag lyckades bryta är tillbaka. Jag är där men jag på samma gång är jag långt bort. Jag ser vad jag gör, jag vet vad jag gör men det känns inte alls som att det är jag. Det är mörkret. Igen. Det där förbannade mörkret.

Klockan är kvart över tolv just nu och jag är trött. Kommer sova på soffan igen, jag vill att dagen går fort så jag kommer städa, duscha och göra havrebollar. Sen får jag försöka laga mat eftersom jag får besök på kvällen, av någon fin och snäll. Som lyssnar på mig när jag börjar babbla om dimensioner och om att jag hatar symaskiner, som älskar katter lika mycket som jag, och bara får mig att bli sådär lugn inombords samtidigt som hjärtat slår lite snabbare.

Jag sa att jag blir knäpp. Att jag är orolig för att det skiter sig varje höst.
"Ska vi ändra på det nu i höst?"

Jag längtar till kvällen.

345

Ångesten lägger sig som ett lager på näthinnan. Allting blir suddigt och det jag kan känna är ont och illamående, jag ser hur mina händer skakar och känner pulsen stiga. Jag kan inte längre göra nånting åt det, det funkar inte med distraktioner. Så jag välkomnar ångesten in i mitt liv, återigen. Som det oftast slutar. Efter att jag har haft besök i många dagar så har jag lyckats bryta den onda cirkeln när det gäller självskada. Mina armar har nästan läkt klart. Och ja, ibland kommer det en stund då jag bara vill förstöra min kropp. Få lite ro i huvudet. Inte för att det funkar på långt sikt. Det blir aldrig så rörigt men samtidigt så lugnt i huvudet som det blir när jag slutar streta emot tvångstankarna.
Värmen gör mig trött. Jag vill ha höst. Jag vill ha vädret. Mörka morgnar och kalla kvällar. Men det jag inte vill ha är hur det plötsligt kan vända, på en dag. Hur glädjen vänds till ilska bara för att jag råkade spilla lite te eller inte kan hitta ett papper jag ska ha. Minnen som jagar. Nä, det kanske blir annorlunda i år. Fast så säger jag varje år.
Den sjätte augusti ska jag börja med en sysselsättning. Sitta och måla saker i ett rum på en secondhandaffär. Det jobbigaste blir väl att ta sig dit, men det lär bli lättare med tiden. Början är alltid svårast.

Men nu är det okej. Faktiskt. Visst, jag har varit lite nere men det får man faktiskt vara. Jag trivs i lägenheten iallafall. Jag pysslar och städar. Det känns bra att storstäda, det är som att ångesten försvinner med smutsen. Mina grannar är bra. Ställer ut vatten och mat till igelkottar som kommer fram varje kväll. Jag bidrar med lite kattmat. Ikväll upptäckte vi att en av igelkottarna måste ha bosatt sig under min altan. Det är dock lite jobbigt med alla barn som springer och skriker, stirrar när man går förbi. Det är ju bara barn, jag ska inte bli arg, för jag var säkert lika jobbig när jag sprang och skrek när jag var i deras ålder. Ibland kanske blänger jag, ser irriterad ut. Vilket jag också är. Kanske har jag bara blivit vuxen och bitter. Alltid så jävla bitter.

Egentligen borde jag sova nu, för på förmiddagen ska jag bege mig mot centrum där jag ska ses med någon jag aldrig träffat förr. Kanske kommer jag inte kunna somna alls. Jag är nervös, mer än vad jag kanske verkar vara. Det är så mycket jag inte vet, inte riktigt kan. Jag är inte särskilt bra på kallprat, vet aldrig vad jag ska säga eller fråga, vill verka lugn men det ser ut som att jag är ointresserad och olämpliga skämt bara sipprar ur munnen på mig. Att förstöra stämningen är det sista jag vill. Personen jag ska träffa verkar iallafall vara vettig. Ingen som skräms bort av ångest och ärr. Någon jag faktiskt känner jag kan lita på. Jag längtar fast är väldigt orolig samtidigt. Hoppas det går bra iallafall.

344

R har varit hos mig några dagar, tillsammans med sin katt som Cosmo tyckte var intressant. Hon åkte hem igår och imorgon kommer H och stannar fyra dagar. Det är skönt att vara upptagen, ha någon nära som kan lugna när ångesten slår till och någon som kan krama om en när tårarna lyckas pressa sig fram. Och så vågade jag, efter mycket tänkande och ångest, att höra av mig till en person. Inget svar och jag undrar om det nånsin kommer. Förmodligen inte. Men men.
Det är ensamt här vissa dagar. Att vakna på morgonen och inte ha någon att berätta om sina konstiga drömmar för. Ingen som man kan betrakta när man sitter mittemot varandra och personen fnissar åt nånting på deras mobil. Det känns som att saker och ting börjar sakta men säkert gå utför igen. Jag lever på distraktioner från livet. Och det är inget sätt att leva på.