349

Oron var väl inte i onödan. Det var ju ändå som jag trodde. Att jag är inget att ha, så varför skulle du vilja ha mig? Ditt sätt att vara på när vi umgicks väckte inga larmklockor. Så jag trodde att det skulle bli nånting mer, nånting fint. Fan vad naiv jag var. För så fort jag vaknade idag kollade jag mobilen, hoppades på att du skulle höra av dig. Det gjorde du, men det du skrev kändes som ett hårt slag i magen och jag grät och grät och grät. Du bad om ursäkt. Du får inga fjärilar i magen av mig. Detta var aldrig ömsesidigt. Även fast jag inte kan förstå det, för att det var du som tog första steget till allting. Men vad fan förväntade jag mig egentligen? Att du jämt skulle orka komma hit och vara med mig, stå ut med mig och min ångest? Att jag skulle få sitta i ditt knä och kittla dig på halsen varje gång du kom hit på dina lediga dagar? Jag har tyvärr inget att erbjuda dig, och det enda jag kunde erbjuda var min kropp, och det fick du. Eller var det bara det du var ute efter hela tiden? Du bad om ursäkt för att du lät det gå så långt. Du skrev "det är bättre att avsluta innan vi blir för fäst vid varandra". Om du bara visste hur fort jag fäster mig vid andra. Särskilt någon som behandlar mig så som du behandlade mig. Jag föll alldeles för fort. Igen. Nu vill jag aldrig mer få känslor för en annan människa. Jag vill stänga av, för jag orkar inte känna. Det är nog mitt fel alltihopa ändå. Mina känslor är alldeles för intensiva, jag har ingen kontroll över dem. Jag är för mycket och jag är för lite, för dum, för tjock, för ful. Självhatet har verkligen skjutit i höjden den här veckan.
Det enda jag kan tänka på är när jag sa "jag är så kär i dig" sist du var här och du svarade "är det så?" och kanske det borde vara ett tecken. Nåt jag har nästan missat, bara inte tänkt på särskilt mycket.

Jag tänker inte skylla mitt dåliga mående på någon. Det har varit jobbigt ett tag, ångesten har alltid varit där, mörkret har väntat på att anfalla väldigt länge nu. Det brast i fredags. Innan jag fick smset. Men jag tänker inte ljuga och säga att misstankarna inte var en av de många anledningarna som fick min säkerhetsbubbla att spricka. Alla småsaker sammanlagt blev så stora och överväldigande så mitt inre inte orkade hålla inne allting.

Jag antar att höstdepressionen kom tidigt i år.

329

(TÖNT VARNING)

Fan, fan, fan.

Det har gått en tid sen du hörde av dig sist, och jag är mer orolig än ledsen eller sårad. För att katastroftankarna skriker, tvångstankarna plågar och ångesten lämnar inte min kropp. Jag försöker sluta tänka på dig, släppa dig, återhämta mig på något sätt men det är svårt, svårare än vad jag nånsin trodde att det skulle vara. För plötsligt är du liksom överallt. I filmerna, i musiken, till och med någon som går förbi mig i affären kan likna dig, för att nämna bara några exempel. Jag föll. Jag ville inte, men jag gjorde det. Föll så jävla hårt och nu är jag fast, kommer inte upp igen. Hur i helvete ska jag komma över dig? Jag vet att du snart fyller år. Och det enda jag kan göra nu, är hoppas. Hoppas att du en dag svarar, även om det bara är för att säga att du inte vill ha nåt att göra med mig. För då vet jag åtminstone hur det ligger till, men också det viktigaste - att du är okej.

I want to love you but I better not touch

I want to hold you but my senses tell me to stop

I want to kiss you but I want it too much

I want to taste you but your lips are venomous poison

328

Jag önskar att det gick att ta en paus från tankarna. Det enda som funkar lagom bra är sömn. Sömnen funkar inte helt dock, för när jag tänker så mycket på vissa saker så tränger de sig in i min hjärna även när jag sover.
För några år sen när jag var i skolan och pratade med en elevcoach, sa han att livet är ett stort väntrum för att man hela tiden väntar på nånting. Det är så mycket jag väntar på. Sysselsättning, ny kontaktperson, på att någon ska höra av sig, på att armen ska läka, på att tankarna ska tystna, att tandläkaren ringer, på att nånting ska gå sönder. Jag väntar på så mycket men ingenting händer och jag börjar bli rastlös och irriterad.
Det finns egentligen inte så mycket mer att berätta. Jo. Katten har fått flytta hem till mina föräldrar (han fick inte längre vara utanför mitt rum pga hygienskäl, vilket jag förstår, och han behövde helt enkelt mer plats). Men det är ju bäst för honom, trots att det får mig att känna mig som en kass jävla ägare.
Jag färgade den blonda sidan av mitt hår blått, och håller på att förvandla mitt tråkiga hår till dreads. Det tar tid så vi gör lite när vi kan men jag hoppas att det blir klart den här veckan,

323

Home sweet home! Idag blev jag utskriven efter sju veckor på avdelningen. Det känns faktiskt bra. Idag har jag mest kollat på serier och sovit, men imorgon tänker jag återgå till livet. Och städa, för det mesta. Ska prata lite med personalen om hur vi ska göra så att jag slipper en sån svacka igen, eller snarare hur vi ska hantera det. Som den ansvarsfulla vuxna människan jag låtsas vara.
Nu har jag också ett medicinskåp i badrummet, fast personalen har nycklarna, och ett tag framöver så kommer personalen att ta hand om mina mediciner. Men men. Jag kanske skriver mer imorgon, sömnmedicinen börjar verka så nu ska jag sova. Godnatt.

315

Som vanligt ångrar jag mig. Som vanligt är jag förbannad på mig själv för att jag ens öppnade käften. För efter några timmar på psykakuten fick jag tvångsvård och lades in på PIVA. Träffade läkaren i morse som godkände vårdintyget, satte in en medicin och bestämde att jag ska få ECT. Vilket skrämmer skiten ur mig. Men nu kan jag inte komma undan. Varken med lögner eller sanning, för någon annan har i princip kontroll över mitt liv nu. Idag fick jag göra tester, blodprov och EKG. Personalen kollade min puls några gånger men det var alltid högt, så nu får jag en medicin mot det också. Hade besök en kort stund och som vanligt började jag gråta när vi sa hejdå. Kl 15 fick jag byta avdelning. Så nu är jag på den avdelningen som jag brukade vara på, fast de har flyttat lokalen.
Har fått de nya medicinerna för mer eller mindre två timmar sen, känner mig trött och mitt hjärta håller inte på att hoppa ur bröstkorgen. Jag är livrädd inför onsdagen då jag ska få första ECT-behandlingen. Helst vill jag på något sätt dra mig ur det, slippa, eller åtminstone hitta ett sätt att avskilja mig själv från mig själv när jag går igenom det. Trots att sköterskan förklarade hur det funkar, trots att läkaren sa att det kan vara en av de bästa "medicinerna" jag kan få, så kan jag bara inte hamna i det läge där inget spelar någon roll och vadsomhelst kan hända mig för att jag bryr mig bara inte. Jag är orolig att jag inte kommer kunna kontrollera min rädsla och vägra. Jag kan bara tänka mig hur det skulle sluta, men när paniken tar över så förlorar jag all kontroll.

Nu ska jag läsa en bok och kanske glo på lite fiskar.

314

Med skam i halsen och tårar i ögonen berättade jag idag för personalen om det som har plågat mig, om det som fortsätter att plåga mig. Hon fick läsa en anteckning jag skrev inatt när jag låg i sängen och ångesten kvävde mig så att jag trodde att min bröstkorg skulle spricka. Hon var förstående och inte alls arg, som jag trodde att hon skulle bli. Vi pratade en längre stund om allting och jag öppnade mig upp för henne lite mer. Jag berättade om den hemska ångesten som inte går att få bort med ångestdämpande, jag berättade att jag är tvungen att trycka i mig sömntabletter på dagarna för att klara av att leva en dag till. Att jag varje dag väljer att inte dö istället för att välja att leva. Hon sa att jag har varit otroligt stark den senaste tiden, kanske lite för stark. Sen fick hon se mina straff på armarna. Hon sa att hon kan ringa min terapeut och fråga om det går att få en tidigare tid hos min läkare, för såhär kan jag inte fortsätta. Vi pratade också om ECT, om det kanske kan vara nåt jag vill testa. Men jag är delvis för rädd, och delvis för orkeslös för att kämpa mig igenom detta helvete.

Sen började jag städa, slängde soporna, åt middag och duschade. Jag hade ångest och mörka tankar redan innan, men en liten sak utlöste nästan ett totalt sammanbrott. Jag blev arg och sparkade på våg-helvetet. Nu är ångesten och tankarna ännu värre, och jag undrar hur natten kommer att bli. För som vanligt så luktar det katastrof. Och imorgon vill jag inte ens tänka på. Just nu vet jag vet bara att jag inte orkar mer.

With tears in my eyes, I begged you to stay

You said, "Hey man, I love you but no fucking way"

310

möjlig TRIGGER WARNING

känsliga läsare varnas

(såna varningar funkar ändå sällan)

Ordspya om allt och inget.
Försöker att lägga mig tidigt, inte somna två eller tre och sova till klockan 14. Vi får se hur det kommer att gå. Men på sistone så spelar det absolut ingen roll hur många timmar jag sover, jag är aldrig utvilad och känner mig trött. Idag har jag gråtit, målat, rökt, ätit lite och spelat kort med en personal. De frågar hur jag mår och hur de kan hjälpa mig, och jag kan bara rycka på axlarna och säga att jag har ingen jävla aning. För det har jag verkligen inte. Och nu, nu känner jag mest låt mig vara. Sen igår får jag ta hand om mina mediciner själv, känns faktiskt rätt konstigt att ha kontroll över det efter nästan tre månader. Trots alla tankar och impulser så lyckas jag faktiskt att ta dem i tid, inte ta för mycket eller ta nånting jag inte ska. Så det känns rätt bra.
Jag har mycket ångest, och säkert ännu mer tankar, men jag håller ut. "Håller ut" genom att stänga ute allt och alla, och sitta i min ensamhet. Försöker återta kontroller över vissa saker. Nej, jag strävar inte efter att se ut som samhället vill, det skulle aldrig gå, jag strävar efter att kanske, på något sätt, bli åtminstone lite nöjd med mig själv. Jag säger alltid att det inte spelar någon roll vilken färg mitt hår är eller hur många piercingar jag har i ansiktet - jag känner mig och är ful och det kan jag inte ändra på. Det var dessutom länge sen jag såg mig själv i spegeln och kände igen mig själv. Såg att det var jag som tittade tillbaka. Det har säkert gått månader. Och jag kan inte komma ihåg när allting började.
Allting har blivit så otroligt jobbigt. Vardagliga saker som att lämna sängen när jag vaknar (oftast ligger jag vaken och velar), borsta tänderna, städa, allt. Ändå försöker jag, men mår alltid jävligt dåligt efteråt - och gång på gång gömmer jag det. Imorgon är det söndag och på söndagar brukar jag städa rummet och badrummet och duscha. Så jag får tvinga mig själv till att göra det, och gå till den närmaste affärer med en personal för att köpa lite grejer. Nuförtiden avskyr jag verkligen att duscha. Orkar inte. Vill inte. Hatar att se min kropp och alla misstag jag begått som lämnat spår på min hud. Jag har inte skadat mig på några dagar, och det kanske är bra, men fan vad det kryper under huden och kliar i fingrarna. Den där saknaden, eller nånting, efter det destruktiva jagar mig, hemsöker mig på nätterna. Det är svårt att stå emot. Jag vet inte varför jag gör det, varför jag inte agerar på mina impulser, men jag står emot.

I år kommer jag troligtvis att helt enkelt skita i julen. Det känns för stressigt, och helst vill jag spendera dagen i min säng. Det är jobbigt, för att familjen är jävligt splittrad nu, trots att vi rent fysiskt är så nära. Och jag är rädd att jag kommer tappa kontakten med alla. För det är sällan jag hör av mig till andra. Jag vet liksom inte hur man gör. Är rädd att jag kommer tappa kontakten med mamma, för vi pratar inte lika ofta längre. Det kanske är en del av att bli vuxen, man växer upp och slutar prata så mycket. Men fan, jag har Peter Pan-komplex, jag vill inte växa upp. Vill inte vara en vanlig, grå människa med ett vanligt grått liv. Vad vill jag utav livet? Ingen jävla aning. Men allt känns så meningslöst och tråkigt. Jag vill sluta finnas. Radera min existens. Sudda bort mig själv från livet. För jag är trött på att känna och inte känna, trött på att vara rädd hela tiden och inte veta nånting. Jag är bara så jävla trött.

308

Idag har jag möblerat om lite, städat rummet och badrummet, slängt sopor och duschat. Försökt att distrahera mig från tankarna och ångesten. Igår kväll fick jag en ångestattack och började gråta, sa att jag inte orkar med detta igen. Fick medicin, lugnade ner mig, var vaken ett tag men somnade tidigare än de senaste dagarna. Har pratat mer med personalen om mitt mående, så de vet lite mer. Helt ärligt så är jag orolig inför nästa vecka, inte riktigt säker varför. Kanske är jag rädd att jag kommer flippa ur igen och att allting ska bara gå nedåt. Jag vet inte. Jag har bara så mycket ångest.

305

Trött och orkeslös, med ont i hela kroppen plus ständig magont och jobbig tandvärk. Mötet idag gick inte alls bra, jag fick så mycket ångest att jag nästan började gråta och klarade inte av det, så vi bokade en ny tid nästa vecka. Det handlar om min ekonomi, och idag var jag alldeles för trött, ångestfylld och förvirrad för att kunna vara närvarande och svara på massa frågor. Jag sa till mitt boendestöd att jag känner mig misslyckad som inte klarade det, men då sa hon att det var nog för tidigt, och om jag skulle vara på sjukhus av fysiska skäl så skulle alla undra om jag orkar. Nya tag nästa vecka, helt enkelt. Jag har haft så ont idag så jag orkade knappt sitta upp och äta middag.
Imorgon kommer sköterskan hit, hon ska ringa psyk och försöka prata med någon angående min vb-medicin som läkaren satte ut (trots att förra veckan fick jag den insatt som stående). Jag förstår att det inte är bra att ta mycket av den, men tycker ändå att det var fel av läkaren att sätta ut den helt och skicka hem mig. Eftersom jag har haft den så länge så borde man trappa ut långsamt, då abstinensen är hemsk, inte ta bort den helt och hållet. Jaja, alla fattar, men det är såna skitsaker jag hänger upp mig på.

Inatt ska jag försöka somna tidigare (igår kunde jag inte somna i flera timmar, så till slut bad jag om en lergigan), gå upp före lunchen och pallra mig till tvättrummet och tvätta kläder och sånt. Försöka hålla mig vaken hela dagen, och INTE ligga i sängen då värken blir bara värre av det.

Här är en dålig bild på mig och Cosmo.

277

Försökte skriva igår kväll men fick av nån anledning jättemycket ångest så jag tog mediciner och släckte lamporna, la mig i sängen med kläderna på och somnade ganska snabbt, tack och lov. Vaknade nån gång vid fyra och var förvirrad varför jag hade kläderna på mig, sen la jag filten över kroppen och somnade om.
Har mått illa sen jag vaknade och det känns inte sådär jättekul. Men iallafall.

Planerna jag hade inför den kommande veckan har gått i kras. Min mammas vän som skulle stanna med mig när de andra åker till England, var tvungen att åka hem och mår inte bra nog för att komma tillbaka. Så jag ska vara ensam hemma i tio dagar. Nästan ensam, för mina bröder och deras familjer kommer säkert komma hit varje eller varannan dag och kolla läget. Imorgon ska jag nog göra upp en plan på hur allting ska se ut. Och så kan jag alltid ringa om jag behöver.

Igår träffade jag mitt boendestöd och släppte in henne lite mer, visade henne min värld genom orden jag har skrivit på papper. Hon sa att hon blir lite orolig, men sa också att jag får mer än gärna ringa henne om det behövs. Vi ska ses på fredag igen, och då jag är den sista hon ska besöka så kommer hon kunna stanna lite längre. På måndag följer hon med mig till terapeuten och hjälper mig att berätta vissa saker, och fråga om det finns möjlighet att träffa min läkare tidigare än den elfte september då mycket kan hända på en månad.
Hur som helst, jag känner mig trygg med henne och mådde bättre efter att ha släppt in henne lite mer. Så det känns bra.

Sen gick jag och AJ  och satte oss på en bänk där vi pratade lite, efteråt gick vi på en promenad (nu har jag träningsvärk) och sen satt och pratade innan vi gick hem igen.

Annars då. Jag försöker att ta mig igenom dagarna utan att göra dumma saker, utan utbrott, men med mycket lugnande i kroppen. Jag har blivit det jag hatat, det jag aldrig skulle bli. Men jag antar att man ändras och skit. Jaja. Nu ska jag försöka sova en stund.

266

Undergången är nära nu och jag är livrädd.

258

Sitter och är förvirrad, vill skriva men musklerna i armarna är så svaga.
Grät mig igenom hela samtalet igår, och trots min jävla envishet så har jag höjt en medicin (fast till 100mg om dagen istället för 150mg som läkaren ville från början) och får ta mer ångestdämpande när jag behöver det, men tanken är ju att medicinen ska hjälpa mig med ångesten så att jag slipper ta så mycket lugnande. Vi får se, jag har inte mycket att förlora, antar jag.
Läkaren sa också "vi ska inte ge upp" och det kändes okej. Ska träffa honom igen om ungefär en månad.
Det var nåt mer jag ville skriva men nu har jag glömt det.
Jag hoppas bara att medicinen hjälper så jag slipper vakna med våldsamma ryckningar och panik i hela kroppen, och att mina smärtor försvinner, eller blir mindre.
Resten av dagen ska jag spendera på soffan och kanske sova. Är så jävla trött.

254

OBS; jag var väldigt ledsen och bitter när jag skrev detta inlägg, men det betyder ändå inte att jag inte menade allting jag har skrivit. Förlåt.


Ont, ont, ont. Livet gör ont. Mentalt och fysiskt är jag helt slut, och jag vet inte hur många gånger den här veckan jag har velat försvinna. Jag har fastnat igen. Är fast, i huset, i rummet. Lyckas jag ta mig ut är det för att jag har stora mängder mediciner i kroppen som får mig att slappna av lite, men också får mig att göra impulsiva grejer. Det är den där förbannade ångesten som aldrig låter mig vara. Har hamnat i helvetet, och jag vet att det är fel och jag borde inte göra så, men återigen tar jag tabletter jag inte borde för att dämpa ångesten. Det är antingen det eller göra illa mig själv, och inget av alternativen är särskilt smart eller bra för mig, för min kropp eller mitt psyke.
Jag har gråtit så jävla mycket de senaste dagarna att jag blir förvånad varje gång jag får en ny attack där jag gråter av ångest, skriker av smärta och ger mig själv blåmärken. Och för att vara helt jävla ärlig, så gråter jag för att jag är avundsjuk. Så. Jävla. Avundsjuk. På er. På er alla som har någon. På grupper tonåringar som handlar på Ica och fnissar medan jag försöker att inte ramla ihop innan jag och personen som håller i mig kommer fram till bilen där jag får sitta och vänta för att allting var för mycket. Är avundsjuk, ledsen och arg för att jag allt oftare sitter och skriker av ångest, vill klösa ögonen ur mig själv för att det är för ljust ute och skära av mig öronen för att vartenda litet ljud irriterar min hjärna. För att mina vänner umgås med andra som är så mycket bättre än mig för att JAG HAR ÅSTADKOMMIT ABSOLUT INGENTING I MITT PATETISKA LIV, så varför skulle någon välja mig? Det är väl klart som fan att folk väljer fester med knark och sprit före mig, för att jag är ingen rolig eller särskilt trevlig person att vara med. Jag vet. Förlåt. Ha så kul på era fyllor.
Jag är ledsen och avundsjuk på att folk i min omgivning verkar klara av vad som helst, utan problem. För att min syster åker på konserter, teater och träffar vänner, medan JAG. ÄR. FAST.
Jag har ont, SÅ JÄVLA ONT och ingen tror på mig. Och jag orkar för i helvete inte med det för alltid.
Mamma frågade mig igår om jag vill åka till psykakuten. "Nej", svarade jag för den största delen av mig är helt panikslagen när jag tänker på att vara hemifrån, jag blir rädd och får obehagliga minnen och vill bara stanna hemma under täcket. Fast det finns en liten del av mig som vill ha hjälp, vill ha någon som förstår, och den skriker SNÄLLA HJÄLP MIG JAG ORKAR INTE DETTA SJÄLV, JAG BEHÖVER HJÄLP FÖR FAN! Men den är så liten att jag ignorerar den och fortsätter att "leva" med "hjälp" av tabletter och självskada.

Detta är bara början på slutet.

253

Klockan är snart sju och jag har inte sovit, trots alla mediciner. Jag vill skriva men är så trött. Vet inte vad jag ska skriva, förutom att jag känner mig ensam, som vanligt. Ledsen och ångestfylld.
Egentligen skulle jag städa och duscha idag, men det kommer nog inte hända. Jag lär sova bort halva dagen, och den andra halva kommer jag att spendera vid datorn, eller nånting. Jag vet inte.
Det var länge sen jag kände mig såhär ledsen av ingen anledning alls.
Jag är så jävla jävla jävla jävla trött.

252

"Överkänslig", men jag kan inte hjälpa det, det ligger i mina gener. Nånting håller på att hända med mig och jag vet inte vad, men jag kan nog inte stoppa det. Jag dämpar ångesten på fel sätt, gråter och tänker bara dåliga tankar (för om jag tänker några bra tankar så kommer dåliga saker hända). Har ingen. Är osäker på om jag nånsin faktiskt haft nån. Jag vet inte.

Fortfarande trött. Fortfarande ledsen. Vilsen och vet inte var jag ska ta vägen.

Inatt somnar jag hungrig för att orden gjorde ont. Allting gör ont. 

 

201

Dagarna smälter ihop och jag sover för mycket. Mamma ber mig att tända doftljus för det stinker rök i mitt rum. (Förlåt.) Jag har bytt kläder men minns inte när jag duschade sist. Trodde att dosetten hjälpte mig att hålla koll på dagarna men nu tar jag medicin från fel dag. Jag har ont igen och gråter på kvällarna. Grät när vi åkte bil för att handla mat till mig, eftersom jag vågar inte äta det som någon annan har gjort. Grät för att det gör ont, för att jag trodde att det hade blivit bättre. Grät för att jag saknar hur det var förr, när jag lätt kunde gå upp på morgonen, välja fina kläder, känna mig fin, åka buss och umgås hela dagen för att sedan åka buss hem igen och berätta för min farmor om hur dagen har varit. Nu är det svårt att gå upp på morgonen för att kroppen inte vill, mjukisbyxor och en ful tröja från h&m är det jag oftast har på mig, fin har jag inte känt mig på länge (särskilt inte pga allt hår som förstörts, alla tänder & tandfyllningar jag tappat, äckliga påsar under ögonen som aldrig försvinner och en allmänt vidrig kropp), kollektivtrafik skulle jag aldrig klara av och jag blir trött av att gå en halvtimmespromenad eller en timmes lång samtal, och farmor har flyttat. Jag saknar min friska kropp, jag saknar hur mycket bättre jag mådde förr. Jag saknar personer jag hade omkring mig då, och jag saknar min farmor. Vill tillbaka till hur det var då. Men det går inte.

I måndags skulle jag lämna mina mediciner på mottagningen, men jag klarade inte ens av fem minuter hos psykologen. Istället för att göra det som var planerat så sa jag nånting dumt och gick därifrån. Hörde inte ens riktigt vad psykologen sa innan hon öppnade dörren åt mig. Jag har ingen lust att åka dit på måndag igen, har ingen lust att se henne, eller någon annan. Vill ringa ett samtal, säga att jag ändå aldrig kommer att må bättre och att de ska ge min plats till någon som verkligen behöver det och kommer att bli hjälpt. För jag vill ge upp.

Låt mig ge upp.

184

Vissa situationer, vissa ord, vissa handlingar. Det kan egentligen vara vadsomhelst. Men det börjar svida i bröstkorgen och jag kan känna hur gråten snart kommer. Då kan jag inte prata, för om jag pratar så kommer det bara skrik och gråt ut. De senaste veckorna har varit jobbiga och jag faller tillbaka i gamla vanor. Det är inte mitt fel att ångesten lättar. När någon frågar hur jag mår säger jag att det är okej och att jag försöker. Men jag vet inte om jag faktiskt försöker längre. Jag bara överlever, jag existerar.

Ikväll bröt jag ihop. För jag vill så gärna resa tillbaka i tiden. Gråter när jag tittar på gamla bilder på mig, där jag ler och är faktiskt glad. Jag trodde att jag mådde dåligt, att jag var sjuk. Och alla sa "det blir bättre". Men det blev det inte. Jag vet inte vad som hände. Men jag dricker inte längre te, jag har slutat fotografera och redigera som förr. Jag kan inte ens längre skriva. Allt gör ont och piller är min räddning. Avskyr min kropp, hur jag ser ut och hur jag är som person. Allt är fel.
Jag vill ge upp.

Kan man sakna sig själv?

157

Känsliga läsare varnas, kanske.

Spenderade nästan två timmar på sjukhus i väntan på utskrivning. Samtalet varade inte ens fem minuter, och vips så var jag utskriven. Men det är nånting som skaver, som jag måste skriva om. Allting. Och jag föredrar att skriva på kvällen när jag har tagit min nattmedicin och hjärnan blir på något sätt mycket kreativare, jag kan hitta ord som annars smiter iväg som små insekter.
Läkaren frågade hur jag mådde, och jag sa att det är bra. För det är väl det. Det måste vara det. Jag vet inte om jag ljuger eller bara är osäker. Men det känns som att allting fortfarande bubblas under ytan, men ytan är lugn. Och ytan är det alla tänker på. Ingen tänker på hur djupt allt annat sitter.
Och jag kan inte heller säga att jag fortfarande har planer, inte högt ut. Att jag tänker på vassa kanter och brännskador. Jag kanske kan bara förtränga allting och lura alla. Jag vet inte.
Jag sa att jag tänker flytta till sommaren. Min bror och hans familj ska flytta och dem vill att jag följer med. Inte långt härifrån, men iallafall bort från det som är nu. Och den fortfarande destruktiva sidan av mig vill, så jävla gärna, göra det bara för att få mer frihet till att göra dumma saker. Det finns inget hopp för såna som jag. Vi som lever bara ibland, när vi är på topp. Men sen går berg och dalbanan neråt igen och vi ligger döda ett längre tag. Sån är jag och hoppet har dött ut för länge sen. Man kan bara njuta av den fina utsikten här uppe medan man kan.
Jag ville skriva om mer smärta, men jag tror att det räcker för ikväll innan jag skriver nånting som jag lär ångra på morgonen.

Jag har också börjat med tumblr igen och gör mycket egna gifs och bilder, följ om ni känner för det.

http://psykosomatisk.tumblr.com/

112

103