350

Jag säger att det är okej, att det inte spelar roll. Jag bryr mig inte, jag har gått vidare. Men sanningen är att det svider fortfarande och nätterna känns så extremt ensamma. Att jag aldrig kommer få svar på vissa frågor väcker en ilska inom mig. Och jag vill skrika rakt i ditt ansikte, fråga vad fan jag har gjort för fel. Fråga varför du drog ut på det en längre tid, säga hur elakt och fegt det var av dig att inte dyka upp, inte höra av dig och sen skicka ett sms tidigt en morgon. Samtidigt som jag förstår att det kan ha varit svårt. Du kanske ville känna mer men gjorde aldrig det. Jag vet inte, och som sagt så kommer jag antagligen aldrig att få ett svar på det. Jag ville berätta så mycket för dig, jag ville att du skulle träffa mina vänner, kanske till slut träffa min familj också. Men det är kanske bra att det aldrig hann bli så, jag hann inte falla för dig ännu mer och dina avtryck finns inte bland mina vänner. Det skulle vara ännu svårare att hantera den här situationen då. Situationen som känns så löjlig samtidigt som det gör ont. Och jag tänker på dig när jag hör vissa låtar, jag tänker på hur arg jag är och hur jag hoppas att du vet vilken smärta jag kände och fortfarande känner. Tänker att jag aldrig mer vill se dig fast samtidigt hoppas att du kommer dyka upp vid min dörr en dag och be om ursäkt, ha nån rimlig förklaring och säga att du menade aldrig det du skrev. Alla säger att det kommer kännas lättare efter ett tag. Det känns inte ett dugg lättare fastän jag har lärt mig att inte gråta över dig.

Dagen har varit bra. Jag umgicks med min familj, skämtade och åt mat. Vissa stunder kände jag mig nästan normal. Men ångesten över nånting och sorgen över nåt annat har suttit på mina axlar som en tyngd. Imorgon ska jag möblera om i lägenheten, färga håret rött (övervägde grönt eller lila men när jag såg hårfärgen i affären så var jag tvungen att välja den) och kanske handla lite grejer till lägenheten. Röd hårfärg tror jag passar mitt humör den senaste veckan - för det mesta förbannad. Hoppas resultatet blir bra.

349

Oron var väl inte i onödan. Det var ju ändå som jag trodde. Att jag är inget att ha, så varför skulle du vilja ha mig? Ditt sätt att vara på när vi umgicks väckte inga larmklockor. Så jag trodde att det skulle bli nånting mer, nånting fint. Fan vad naiv jag var. För så fort jag vaknade idag kollade jag mobilen, hoppades på att du skulle höra av dig. Det gjorde du, men det du skrev kändes som ett hårt slag i magen och jag grät och grät och grät. Du bad om ursäkt. Du får inga fjärilar i magen av mig. Detta var aldrig ömsesidigt. Även fast jag inte kan förstå det, för att det var du som tog första steget till allting. Men vad fan förväntade jag mig egentligen? Att du jämt skulle orka komma hit och vara med mig, stå ut med mig och min ångest? Att jag skulle få sitta i ditt knä och kittla dig på halsen varje gång du kom hit på dina lediga dagar? Jag har tyvärr inget att erbjuda dig, och det enda jag kunde erbjuda var min kropp, och det fick du. Eller var det bara det du var ute efter hela tiden? Du bad om ursäkt för att du lät det gå så långt. Du skrev "det är bättre att avsluta innan vi blir för fäst vid varandra". Om du bara visste hur fort jag fäster mig vid andra. Särskilt någon som behandlar mig så som du behandlade mig. Jag föll alldeles för fort. Igen. Nu vill jag aldrig mer få känslor för en annan människa. Jag vill stänga av, för jag orkar inte känna. Det är nog mitt fel alltihopa ändå. Mina känslor är alldeles för intensiva, jag har ingen kontroll över dem. Jag är för mycket och jag är för lite, för dum, för tjock, för ful. Självhatet har verkligen skjutit i höjden den här veckan.
Det enda jag kan tänka på är när jag sa "jag är så kär i dig" sist du var här och du svarade "är det så?" och kanske det borde vara ett tecken. Nåt jag har nästan missat, bara inte tänkt på särskilt mycket.

Jag tänker inte skylla mitt dåliga mående på någon. Det har varit jobbigt ett tag, ångesten har alltid varit där, mörkret har väntat på att anfalla väldigt länge nu. Det brast i fredags. Innan jag fick smset. Men jag tänker inte ljuga och säga att misstankarna inte var en av de många anledningarna som fick min säkerhetsbubbla att spricka. Alla småsaker sammanlagt blev så stora och överväldigande så mitt inre inte orkade hålla inne allting.

Jag antar att höstdepressionen kom tidigt i år.

341

Tårarna bränner bakom ögonlocken och jag vill inte börja gråta, för om jag börjar så blir det svårt att sluta. På samma gång som jag verkligen inte vill gråta så vill jag gråta och bara låta allting rinna ut ur min kropp i form av tårar, inte blod.
Det har varit lugnt idag, men nånting fick mig att tänka på nånting, eller snarare någon, och all lugn jag kände idag försvann. Hur kan en person påverka en så mycket?

Jag tänker på dig, oftare än vad jag borde. Ibland försvinner du från mina tankar, för några timmar iallafall. Kanske en hel dag när jag är upptagen. Men när jag somnar på kvällen så ser jag ditt ansikte i mina drömmar och när morgonen kommer och jag väcks med ett dunkande hjärta, så minns jag vad jag drömde om. Jag är inte bra på att känna igen ansikten egentligen, men när du dyker upp i mina drömmar så vet jag att det är du. Och varje gång jag tänker på dig så får jag en konstig klump i magen, ett tryck över bröstet. Känner hur tårarna vill pressa sig fram. Jag skakar på huvudet, som om det skulle få dig att försvinna från mina tankar, och tvingar mig själv att göra nåt som kan få mig att fokusera på någonting annat än minnen av hur varm i magen jag blev av dina kramar. Känslan av ditt hår mellan mina fingrar när jag drog med handen genom ditt ljusa hår. Jag tror inte att jag kan minnas din röst längre, och jag önskar att jag hade skrivit ner varenda ord du sa till mig. Jag hatar mig själv för att du fortfarande tar upp så mycket plats i min hjärna. Hjärnan du har infekterat med din existens. Nu, nu önskar jag att jag inte hade gjort eller sagt det jag gjorde och det jag sa. Att jag inte hade låtit dig komma in innanför de stora väggarna jag har byggt upp, väggarna som skulle skydda mig från sånt här skit. Att jag låter någon komma in betyder att jag ger dem en chans att såra mig. Vilket du egentligen inte gjorde. Kanske inte avsiktligt iallafall. Men ont gör det iallafall.
Det är sånt jag önskar att du visste. Sånt jag är för rädd för att berätta för dig. Jag är för rädd för att ens skicka ett jävla meddelande. Kanske är jag rädd för att bli avvisad, kanske är jag rädd för att inte få något svar alls. Kanske är jag till och med rädd för det positiva som skulle kunna komma om jag faktiskt vågade.
Rädslan, det är den som styr mig.

Avslutar inlägget med en dikt jag skrivit i april, men som fortfarande beskriver hur jag känner.

"Plötsligt är du överallt"
28/04/2018

Du är i luften jag andas på natten,
du är i drömmarna och alla gamla
låtar jag kommer ihåg, du är på
radio och du är på TV,
ditt namn dyker upp på skärmen,
och mitt hjärta börjar göra ont
när jag minns
att du

inte alls

          vill

                     ha

                                  mig.

329

(TÖNT VARNING)

Fan, fan, fan.

Det har gått en tid sen du hörde av dig sist, och jag är mer orolig än ledsen eller sårad. För att katastroftankarna skriker, tvångstankarna plågar och ångesten lämnar inte min kropp. Jag försöker sluta tänka på dig, släppa dig, återhämta mig på något sätt men det är svårt, svårare än vad jag nånsin trodde att det skulle vara. För plötsligt är du liksom överallt. I filmerna, i musiken, till och med någon som går förbi mig i affären kan likna dig, för att nämna bara några exempel. Jag föll. Jag ville inte, men jag gjorde det. Föll så jävla hårt och nu är jag fast, kommer inte upp igen. Hur i helvete ska jag komma över dig? Jag vet att du snart fyller år. Och det enda jag kan göra nu, är hoppas. Hoppas att du en dag svarar, även om det bara är för att säga att du inte vill ha nåt att göra med mig. För då vet jag åtminstone hur det ligger till, men också det viktigaste - att du är okej.

I want to love you but I better not touch

I want to hold you but my senses tell me to stop

I want to kiss you but I want it too much

I want to taste you but your lips are venomous poison

168

Ibland saknar jag personer jag inte borde, såna som fyllde mig med giftigt avfall. Och jag lockas fortfarande till såna, och jag vet att jag borde lämna dem bakom mig också. Men jag kan inte. Inte igen. För hur många gånger kan jag vara the bad guy som har lovat att stanna men ändå stack till slut. Förlåt, men jag ansåg att det var det bästa för mig.

Det fanns en person. Som lovade att stanna, att aldrig lämna mig. Och vi hade såna underbara planer, och personen var allt i mina ögon. Vi hann aldrig träffas, men vi planerade det så länge. Jag kände mig älskad och accepterad, och jag ville bara ha en kram.
Sen blev jag lämnad. Bara sådär. Utan någon förklaring. Efter alla dessa år saknar jag våra konversationer fortfarande och jag tror att jag aldrig någonsin kommer att komma över dig. För du var någon speciell som fick mig att må bättre. Jag saknar dig, men jag tänker aldrig prata med dig igen.

Psykologen verkar tycka att jag inbillar mig att jag är ensam. Men jag vet ju att jag inte inbillar mig. Jag är ensam. För jag är inget att ha.

120

Jag brukar vara ganska försiktig med vem som får se vad. Människor jag inte känner bryr jag mig inte om så mycket. Tyck vad ni vill, stirra på mig så stirrar jag tillbaka. Men hon, min mamma, hon får nästan aldrig se. Och jag tycker så synd om henne när hon ber mig att hålla såren rena för att hon råkade se, men hon har fortfarande ingen aning vilka andra hemska sår gömmer sig under tröjan.

Förlåt, mamma. Förlåt för allt.
För att du en gång inte fick se mina armar på ett år, För alla gånger du såg vad jag hade gjort mot mig själv. Alla nätter du inte kunde sova, alla möten du fick gå på, och för allting du har gjort för mig. Tack och förlåt. Jag ville aldrig bli sån.

114

Jag har börjat sakna dig igen. Saknaden kommer i perioder, små vågor som slår till helt oväntat. Och jag vet inte varför dem kommer. Vissa stunder börjar jag bara sakna timmarna jag spenderade i ditt kontor, hur fina dina kläder alltid var och hur du satt i stolen mittemot mig. Jag saknar din röst och hur lugnande den var, men jag tror att jag har glömt den nu. Dina jobbiga frågor och analyser är inget jag saknar dock. Saknaden gör ont, och det har gått över ett år sen jag såg dig sist. Jag behöver dig.
Jag har läst mycket om sånt här, lugnat ner mig själv när jag insåg att det är normalt att sakna dig. Men jag kan fortfarande inte släppa dig. Jag vill bara höra ett hejdå.

Nu är jag sådär töntig igen.

069

Min kropp gör så förbannat jävla ont att jag kan nästan inte gå. Igår grät jag hos terapeuten och klarade inte av mer än trettio minuter på grund av det. Nu har till och med hon påpekat att min hållning har blivit konstig. Ja jo jag vet. Nä nej jag vet inte varför. Det känns bättre när jag ligger ner, och det är ju inte så kul, egentligen. Nu kan jag sova på nätterna, tack vare läkaren som snabbt och enkelt skrev ut imovane i tisdags. Jag vet att medicin inte är en permanent lösning men det är temporärt och efter veckor utan ordentlig sömn som jag verkligen behöver är det faktiskt skönt att svälja ett piller och somna inom en timme. Så jävla skönt. Samma läkare sa att jag ska sluta med en annan medicin som jag har aldrig förut lyckats sluta med, men idag är det min fjärde dag utan stämningsstabiliserande och jag vet inte om jag känner någon skillnad. Antidepressiva är också insatta men jag vågar inte ta dem och jag hatar mig själv för det. ATT ALLT SKA VA SÅ JÄVLA JOBBIGT.

Jaja. Här sitter jag och klagar när andra har det värre. Känner mig oerhört egoistisk när jag gör det även fast någonstans innerst inne vet jag att det inte spelar någon roll.

Och idag såg jag att du har dött. Jag tänker inte skriva en lång snyfthistoria. Jag vet inte ens vad som egentligen har hänt, bara att din facebook är fylld med "vila i frid"-meddelanden. Det känns falskt att skriva om det, för vi var ju inte så nära vänner. Men. Vi har ändå lärt känna varandra, pratat, skojat och kollat på film förra året. Vi delade rum, och du fick en kram när vårdintyget skrevs av. Det verkade gå framåt nu. Tydligen inte. Vila i frid.

063

Det har gått månader och jag har ännu inte lyckats släppa dig. Och jag har börjat undra om du ens kommer ihåg mig eller skulle bry dig. Jag tycker inte om alla regler och jag tycker inte om avstånd. Det kanske vore lite lättare om du var nära. Men det är du inte. Jag tror att jag har glömt bort din röst helt, och jag borde glömma dig också.

043

Och jag tror att jag ger upp snart,

för livet var nog aldrig menat för mig.

037

Jag behöver skriva. Om vad vet jag inte, men jag vill skriva till dig. Ett till brev som du aldrig kommer att läsa, men det känns alltid lite bättre efter att jag har spytt ut orden. Det hör till processen, tror jag. Jag vet inte, det är inte jag som är terapeuten. Jag saknar dig, och det spelar ingen roll hur mycket jag skriver, hur mycket jag tänker och pratar om dig. Saknaden sitter där och skaver, som ett sår som aldrig riktigt vill läka. Och när det nästan har läkt så händer det nånting som river upp såret ännu en jävla gång, och efter sju månader blöder det fortfarande. Kolla hur djup jag kan vara nu. Inte fan kunde jag komma på såna metaforer när vi träffades.
Så konstiga och dumma saker jag brukade säga. Men du höll med ibland, och log och nickade. Du var inte dum eller jobbig (jo, ibland, och då sa jag det och du sa att du vet). Sköterskorna och skötarna fick höra mycket om dig. Terapeuten får höra mycket om dig. Du var annorlunda och speciell, och det är så förbannat jävla svårt att släppa dig (för jag tror inte att jag egentligen vill).

I've been told just what to do

Where to look and point my view

All the things that I could be

I think I learned in therapy

034

Jag överlever men jag vet inte hur, för det gör ont. På riktigt. Bad mamma att kolla om hon kan fixa en tid hos läkaren (aka Inkompetent Rövhål), vi får väl se hur det går.
Terapeuten är ledig och nästa möte är om en vecka. Absolut ingenting spännande händer i mitt liv, jag är bara ledsen och yr. Inget nytt. Och pillerdille.

Tänker på dig igen.
Inte lika mycket längre, vilket egentligen är bra. Tror jag. Jag önskar att vi kunde råka stöta på varandra någonstans. Så många gånger har jag tänkt på det, på hur det skulle vara att få se dig igen (för jag har nästan glömt hur du egentligen ser ut). Jag skulle hälsa artigt och vi skulle fråga varandra hur vi mår. Jag skulle dra en liten lögn och säga att allting är okej (för det är inte ditt problem längre), du skulle säga vad som händer i ditt liv (förmodligen också en lögn, varför skulle jag behöva veta sånt), kanske fråga nånting om katterna och jag skulle vara så glad av att se dig igen. Efter fem minuter skulle vi säga hejdå, "ta hand om dig" och gå vidare. Nä, kanske inte. Jag hatar kallprat och skulle tänka efter om jag faktiskt känner dig eller om du bara liknar någon väldigt mycket, och aldrig i livet att jag skulle våga gå fram till dig.
Mvh, (din favorit) Socialt Inkompetent Rövhål

019

Det blir aldrig tyst, det är aldrig stilla, jag kommer att explodera snart. Ja, jag ska ta mig i kragen, och jag ska prata med någon om det. Jag måste. Kanske får jag hjälp, och kommer kunna slappna av igen, kanske får jag dåliga nyheter och kommer aldrig kunna slappna av igen. Eller kanske får jag höra det gamla, vanliga "allting ser bra ut, kom tillbaka om det blir sämre". Att det hugger till i bröstkorgen när jag anstränger mig lite känns dock inte särskilt bra. Nåja.
Terapeuten var snäll, lyssnade när jag gungade på stolen och försökte förklara, stammade och sa massa strunt. Men jag vet inte hur mycket hon förstod.

"Vad skulle du berätta för honom om han var här?"
"Jag vet inte. Det är så mycket."
Hon sa att du tar upp mycket av mina tankar. Det vet jag redan, ingen nyhet det där. För mycket. Jag vill inte tänka på dig, och helst inte så. Du dök upp när det var jobbigt, vecka efter vecka var du där, och jag fick den där jävla uppmärksamheten. Dumt av dig att vara så jävla trevlig.

018

Så jag gör det igen, och igen, och igen. Jag vet fortfarande inte varför, jag bara måste. Det är nånting i mig som vill att jag ska göra det, jag lovar att jag har försökt stå emot. Det gick bara inte mer. Ångesten har släppt åtminstone lite. Jag har så mycket ångest, och jag vet inte var den kommer ifrån. Ni tjatar på att jag måste fixa det, jag måste hitta det som skapar min ångest. Hittar jag det så kan jag fixa det; vips och jag är botad! Ingen mer ångest! Grattis! Nä. Är det så svårt att tro att det ibland inte finns någon anledning? Måste det alltid finnas en jävla anledning?
Och jag vet att ni vill väl. Ni säger snällt gör si och så, du kommer att må bättre. Men jag har försökt. Jag mår inte ett dugg bättre men ni kan ge er fan på att jag vill. Bara du bestämmer dig så ska du se att det blir bättre. Det blir inte bättre. Grattis till er som har klarat det, verkligen. Jag funkar inte så som ni gör. Nu säger min kropp ifrån, den vill inte mer. Jag kan inte stå upp en längre tid, jag mår inte bra. Det sticker i bröstkorgen och huvudet värker, men näsan har i alla fall inte sprutat blod på en vecka. Nånting kanske verkligen är fel på mig, på riktigt. Jag borde kolla upp allt det där, men om jag är döende så vill jag helst inte veta. Jag är spänd och värmeflaskan funkar nästan inte längre, den har bränt min rygg och allt gör ont. Usch vad jag gnäller. En vecka tills jag får träffa läkaren men jag börjar tvivla på att jag överlever en vecka. Nej, jag är inte särskilt självmordsbenägen men när ångesten är så stor och jag känner allt och inget på en och samma gång så ser jag inte mycket annat. Den enda medicinen som har hjälpt mig får jag inte ha, och jag förstår fortfarande inte varför. Jag orkar inte vänta en vecka, jag behöver hjälp nu, jag behöver nånting nu, innan jag går sönder av all jävla ångest som bor i mig.
Om ungefär 12 timmar ska jag träffa terapeuten och jag hoppas att hon kan hjälpa mig på något sätt, fast jag tvivlar på det.

Och du.
Jag saknar dig fortfarande. Så mycket att jag har köpt en till tröja. Det känns ganska patetiskt, faktiskt. Visitkortet med ditt namn på har jag lagt i mobilskalet. Det känns också ganska patetiskt. Men vafan, jag har problem med männen som kommer in i mitt liv, jag har så svårt att släppa dem (daddy issues låter så äckligt). Jag önskar att jag kunde få prata med dig åtminstone en gång till, och få ett ordentligt avslut. För den sista gången vi sågs sög rätt ordentligt.

Jag borde sova nu men min ångest håller mig vaken.

016

Inatt drömde jag om dig. I drömmen skulle jag egentligen hjälpa en vän, men jag struntade i henne när chansen att få träffa dig dök upp. Jag är en hemsk vän, till och med i mina drömmar. Tankarna om dig tar upp för mycket plats i min hjärna. Det känns som att du kommer tillbaka snart, jag börjar nästan tro det men jag vet ju att det inte är sant.
Jag vill att du kommer tillbaka. Jag saknar dig.

"Psychodynamic theory suggests the reason that many people fall in love with their therapist is because they are repeating emotional patterns they experienced as children toward their parents. This behavior and set of feelings was first described by Sigmund Freud who coined the term "transference" to describe it. He discovered transference after noting this many of his mostly-female clients would start describing their own romantic feelings toward him. In some patients, the feelings were not romantic, but instead more childlike and Freud took on a parental role in the patient's mind. It was as though Freud became their father figure, and the tempestuous relationship would then play out in his office."

Fuck you, Freud.

015

Fy vad jag saknar dig. Mer för varje dag. Jag skäms nästan över det. Jag vill inte sakna dig så mycket. Det var ditt jobb att träffa mig, inget mer. Du kanske inte ens ville göra det, du kanske inte tyckte om mig alls. Men en gång sa du faktiskt att du är inte ens i närheten av att vara trött på mig. Det var när jag var hos dig i ungefär två timmar, när du gick snabbt fram och tillbaka och jag var så arg. Jag höll för öronen och ville absolut inte höra vad du hade att säga, för då var du dum och jag hatade dig. Sen gick du bredvid mig genom den långa korridoren, ner för trappan och ut i kylan där poliserna väntade. Du hade en randig tröja.

Jag skriver så mycket om dig, och det är aldrig tillräckligt.

013

Jag kan skjuta upp det, än så länge. Tänker att "jag gör det imorgon". Imorgon är idag och idag tänker jag samma sak. Men jag vet inte hur länge jag faktiskt kan skjuta upp det, för tvångstankarna blir starkare och "imorgon" kommer inte att hjälpa. Det finns ingen bakomliggande tanke, det är ingen "om jag inte gör det så dör jag"-tanke, den bara finns där och jag måste göra det. Jag vill egentligen inte att det ska bli som förra året, men jag tror inte att jag skulle bry mig särskilt mycket om det blev så.

Hej.
Idag pratade vi om dig. Hon frågade om jag kommer ihåg din röst, och jag svarade "lite". Jag försöker att komma ihåg den, du sa aldrig "hej", du sa alltid "hallå". Vi försökte komma fram till varför du var så speciell, varför jag saknar dig. Vi vet fortfarande inte, men vi har våra aningar. Jag log när jag pratade om dig, förut ville jag bara gråta. Hon tyckte att jag ska fortsätta skriva, så jag gör det nu. Jag önskar att jag kunde samla ihop allt jag har skrivit och skicka det till dig men jag vågar inte, vet inte vad din reaktion skulle vara och jag vill inte råka förstöra din bild av mig (som redan måste vara ganska skev). Kanske nån gång skriver jag ner det i en bok (då skulle det kännas lämpligt att höra av mig, men det är en avlägsen tid från nu).

010

Tänker, dagdrömmer, hoppas, önskar. Jag vill inte tänka på det längre, jag mår dåligt. Varför i helvete var du så jävla speciell att jag fortfarande, efter ett halvår, inte kan släppa dig? Du kunde ha sagt nånting dumt, du borde ha sagt nånting elakt, då skulle det kanske vara lättare (men det gjorde du inte). Fan för dig. Fan för den sista veckan. Fan för dagen då du var tillbaka när jag inte var där. Fan för allt. Inatt tog jag fram lapparna från dig som jag har sparat. Det är en sån period igen, då jag vill hålla fast vid allt som påminner mig om dig (jag har köpt en jävla tröja). Jag är så trött på mig själv, så trött på hur jag hanterar sånt här. Just nu vill jag tillbaka, vill tillbaka till rummet med sjutton (eller var det sexton? Vi räknade dem en gång.) fåglar på väggen, få sitta där och gråta, berätta hur värdelöst allting känns och att förra höstens hopplöshet har börjat komma tillbaka.

JAG SAKNAR DIG

007

Ibland är du överallt, ibland tänker jag inte på dig alls. Idag tänker jag mycket.
Vill träffa dig.
Vill prata med dig.
Vill vänta och räkna minuterna som förr,
se dig gå förbi, snabbt snabbt (jag lärde mig hur dina fotsteg låter),
skicka ett meddelande till K. (för nu var du sen igen)
och känna lättnad när jag sätter mig ner.

Du fick mina rakblad, du fick mina piller,
jag gav bort min trygghet när jag hittade en annan.

Nu är den borta och jag började med mina gamla vanor igen. Fy skäms. Det är inte någons fel, bara mitt. Jag vet. Idag såg jag löv falla ner till marken, det var grått ute och regn hängde i luften. Jag satt i bilen och plötsligt kände jag allt jag kände förra året. Vädret påminner mig om dagarna jag tillbringade i mitt rum, om sömnlösa nätter och hjärtklappningen.

Å ena sidan hoppas jag att vi ses någon gång, i en affär, ute på gatan, mitt i stan, ett väntrum, var som helst. Men å andra sidan hoppas jag också att jag snart slutar behöva skriva om dig.

Det regnar,
och jag måste släppa det som har varit och aldrig kommer tillbaka.

003

Ohälsosamt att hålla fast vid någon så länge. Men jag kan ju inte hjälpa att jag är som jag är, jag hittar någon jag trivs med och vill aldrig i livet släppa taget om personen, ändå tvingas jag till att göra det för att alltid, varenda jävla gång, måste de gå iväg och vi ses aldrig mer. Det suger. Hårt.
Det har gått månader, ändå hoppas jag fortfarande, även fast jag vet (jag vet jag vet jag vet) att jag borde ha släppt det för länge sen. Men vissa människor borrar sig in i min hjärna lite extra, och då är det svårt att bara släppa det. Att förneka var (är) min strategi och tanken om att en dag se dig och få prata med dig igen är ganska tröstande. Jag behöver tröst.
Jag vågar inte höra av mig till dig. Men jag vill, ibland. Du är min säkerhetsnät, och ibland kommer den där dumma tanken fram, tanken om att åka dit och leta efter dig. Det vågar jag inte göra. Kanske bäst så. Jag lägger undan den tanken, säger att jag kanske gör det om jag når botten av botten.

Det är höst snart, och jag hoppas att du mår bra.

my head is holding on to all those things you said

you taught me to be strong and get through it

the mist of darkness in my head