340

Ångesten kommer inte som en käftsmäll längre. För den kommer nästan alltid vid samma tid. Varje kväll, större eller mindre. Men den kommer och det är jobbigt. Det är svårt att inte få panik när hjärtat slår mycket snabbare, när illamåendet inte går över och det känns som att hela kroppen stelnar och gör ont. Nacken gör ont och ryggraden fryser till is. Då måste jag acceptera att kroppen inte orkar mer, att det är dags att lägga sig i sängen och hoppas att ångesten inte förvandlas till en stor, äcklig panikattack.

Idag har jag börjat packa. Tagit ner allt från väggarna, tagit fram en av flyttlådorna och packat ner köksgrejerna. Det ser ganska tomt ut. Jag får börja packa mer och mer för varje dag. Imorgon är min sista "lediga" dag. För sen blir det tandläkare, soc och tandläkare igen. Packa, packa, packa. Nästa måndag ska jag få nycklarna till lägenheten. Kanske tidigare, jag hoppas det.
Jag har tänkt lite på det där. Att jag faktiskt ska flytta. Till en lägenhet med ett vardagsrum, sovrum, kök, badrum och uteplats. Det är inget rum på ett boende, där finns ingen personal och där jag bestämmer, där jag skapar mina egna regler. I september flyttade jag hit, till Lyktan, skiträdd men glad över att få flytta till ett boende. Det har varit upp och nedgångar, som alla överallt har. Jag har skaffat en katt, jag har bråkat med personal, haft sönder mina grejer, gråtit och skadat mig. Åkt till och från psykakuten med personal härifrån, vågat lära känna dem och låtit de att lära känna mig. Tagit lugnande jämt, frågat om sällskap när jag bara skulle slänga sopor, och soptunnorna ligger inte alls långt härifrån. Men jag var så rädd, så jävla orolig att jag skulle svimma, med ångest som paralyserade mig. Personalen härifrån var med på olika läkarmöten där jag antingen grät eller skrek på läkaren.
Sen kom den där dagen i december då jag åkte till psykakuten med en personal och jag fick inte åka hem igen. Istället fick jag stanna där, och trots att sjukhus skrämmer mig så är jag nu tacksam över det. Jag fick nya mediciner och ECT. Tvångsvården skrevs av nån gång under de sju veckorna jag spenderade på sjukhuset, och jag kom tillbaka som en annan person. Bättre eller sämre, det vet jag inte. Mina åsikter och värderingar har ju inte ändrats direkt. Men min hjärtrytm var normal, jag hade energi, ville och var nästan tvungen att göra nånting hela tiden. Ångesten hade minskat enormt, jag kunde och kan fortfarande gå upp ur sängen utan att trycka i mig massa piller. Gå till den närmaste affären och köpa glass. Och det känns inte som att jag kommer sprängas av ångest på grund av alla intryck jag möts av ute. Och jag har gått på bio för första gången på tre år.
Personalen är så glada för min skull. De säger vilka framsteg jag har gjort, hur långt jag har kommit. Ja, ibland kan jag faktiskt se det själv också. Ibland går det inte att se. För ibland är mörkret fortfarande hos mig, jag har haft pissiga dagar och kan inte direkt säga att jag är självskadefri. Men. Nu är det dags för mig att gå vidare. Lämna boendet, ge platsen till någon som behöver den mer än vad jag gör.

Ja, jag är rädd för hur det kommer att gå när jag bor själv. Hur jag kommer att må, hur jag kommer hantera alla överväldigande känslor. Jag ska få ta hand om mina mediciner själv, jag kommer behöva laga mat och städa mycket mer än vad jag gör nu. Men jag måste ju försöka. Min katt ska få bo hos mig då. Kanske kan jag lära honom att gå i koppel så vi kan gå korta promenader och hälsa på personalen på boendet.
Nog med smörja för idag. Jag borde sova.

338

Den ångestfria perioden är nog över. Ångesten kommer och besöker mig i små attacker nästan varje kväll, och dessutom börjar forma olika katastrof och tvångstankar i min hjärna. Jag är trött på det. Lyssnar just nu på en sorglig låt på repeat, och jag vet att om min mamma hade sett att jag är ledsen och lyssnar på deppig musik så skulle hon genast säga att jag inte ska lyssna på sånt. Ibland är det bara skönt att få gråta.
Nu kommer tankarna och oron. Helst skulle jag vilja ringa mamma och berätta allting men jag vill inte oroa henne. Vill inte oroa nån, så jag sitter i mitt rum och hanterar känslorna på det enda sättet som får tankarna att hålla käften.
Jag borde sova. Borde.

336

(Möjlig trigger varning, detta är mest en gammaldags ordspya.)

Tiden existerar inte längre. Jag befinner mig i en tidlös vakuum, flyter omkring i väntan på nånting som kan nå mig, få mig att komma tillbaka. Men inget hjälper. Inte ens när jag gör sånt som får min puls att öka. Efter det kommer bara skuldkänslor, skam, frustration. Den brännande frustrationen som till slut blir till skållhet ilska som får mig att explodera och bränna alla runtomkring. Det är svårt när jag har tider att passa, för tidsuppfattningen försvann för länge sen, skulle jag inte få sms med mina tider skulle jag helt glömma bort tavlan på min vägg, där jag skriver upp när och var jag ska vara.
Luften luktar sommar, det är varmt och grönt. Jag kan höra hur folk sitter och skrattar, och det är ljust länge. Men det där outhärdliga mörkret inom mig växer och växer, och jag vet inte vad som händer när den slukar mig hel igen. För ett tag sen pratade jag med en personal som sa att det är ett friskhetstecken att jag inte vill sitta i mitt rum på boendet utan försöker göra nånting hela tiden. Sanningen är dock den att jag gärna skulle stanna här, ligga i sängen hela dagen och glo på film som jag ändå kommer att glömma. Det jag vill är att undvika mitt ångestfyllda rum, väggarna är så nersmutsade med ångest, sängen är fläckad med misär och golvet känns inte verklig under mina fötter. Jag är väldigt osäker på vad som är verkligt på sistone, och bara det väcker en svårsläckt ångest. När jag med tunga steg närmar mig boendet, slår in koden till porten och sen låser upp dörren till mitt rum så suckar jag, en tyngd lägger sig på axlarna och rädslan för allt och alla får mig att skynda mig förbi boende och personal när jag ska gå ut och röka. Allt har blivit så annorlunda, osäkert, skrämmande på något sätt. Det får mig att hamna i obalans, jag vet inte som vad är säkert och var jag kan stå utan att falla på grund av en liten förändring.
För det mesta lever jag i min fantasivärld. Just för att där kan inget nå mig. Där är det säkert för där känner jag till allting och ingen kan komma och förstöra.
Nu måste jag samla mig och ta en välbehövlig dusch, tvätta bort dagens ångest och torkat blod från armarna. Det är bara så jobbigt att behöva stå där och se min kropp, röra min kropp, känna vid den. Hatet mot mig själv blir bara starkare efteråt, och då kommer nya tvångstankar och sätter upp nya, egentligen dumma, regler som jag måste följa.

Imorgon ska jag träffa min terapeut. Jag vet inte vad som är säkert att säga och vad som inte är det. Svårt det där med att veta gränser. Sen ska jag bleka håret. Tröttnade på det blåa och svarta.

335

Torsdagen började rätt så dåligt. Jag träffade min terapeut, pratade med henne själv eftersom personalen som skulle följa med mig var sjuk. Bland det första hon sa till mig var frågan; "du vet att det är behandlingshem på gång för dig?" Och nej. Det visste jag inte. Vi pratade mycket om det och för att slippa tjatet så sa jag att jag kan väl åka och kolla på stället när allting är klart. Men jag vill inte. Hon sa också att det var ledsamt att se mig i höstas när jag knappt kunde ta mig upp ur sängen för att gå till badrummet, och att tanken är att jag ska bo på behandlingshem för att stabiliseras och undvika just såna svackor. Grejen är den att jag inte känner att jag behöver bo på behandlingshem. Jag vill redan flytta till en egen lägenhet, och har intresseanmält mig till tre ställen. Trots att jag avskydde när andra sa att jag skulle må bättre om jag bara hade en sysselsättning, så inser jag nu att det förmodligen stämmer. Bristen på aktivitet gör bara att jag tänker mycket mer och det blir aldrig bra att tänka för mycket. Det är då ångesten och tvångstankarna kommer krypandes och mörkret tränger sig in genom huden. En falsk känsla av trygghet. Jag vet. jag vet vet vet, att tryggheten i det mörka är falsk, att det egentligen är så långt ifrån tryggt det bara kan bli. Men fan vad övertygande känslan är.
Efter terapeuten gick jag och rökte med mamma, vi pratade lite och jag sa att jag inte tror jag klarar av att åka på en konsert senare på dagen. Mamma övertalade mig och sa att det blir bättre om jag försöker och inte klarar av det, än om jag skulle ångra att jag inte ens försökte. Sen träffade jag psykologen för att avsluta utredningen. Fick veta att jag inte är nånstans på autismspektrumet, däremot kan psykologen tänka sig (hans ord, inte mina) att fobisk personlighetsstörning kan stämma in på mig. Jag vet inte ens vad jag tyckte när jag och mamma gick därifrån, antagligen för att allting det där med behandlingshemmet tog upp så mycket plats i hjärnan. Trotsade ångesten och handlade lite, och på eftermiddagen var det dags att byta om från mjukisbyxor till jeans (som jag nästan aldrig har på mig längre) och en Imagine Dragons-tröja och åka till Stockholm. Väl där blev det jobbigt och jag kände att jag ångrade mig när jag såg alla människor. Träffade min bästa vän en stund men skulle säkert tappa bort varandra senare så vi sa hejdå och kramades. Hon sa flera gånger att hon var stolt över att jag klarade av att komma dit. Efter kaoset i kön och sen med att hitta våra sittplatser, så kändes det ändå okej att vara där. Jag skakade och hjärtat dunkade hårt, men att gå på en konsert har varit en av mina drömmar väldigt länge. Och det var ingen konsert som helst, utan jävla Imagine Dragons, ett av mina favoritband! Blir fortfarande gråtfärdig när jag tänker på stunden jag öppnade kuverten jag fick av AJ i julklapp och såg biljetten. Kommer alltid att vara tacksam för den bästa julklappen jag nånsin fått. När lamporna släcktes och basen började dunka och vibrera i hela kroppen, så fanns det liksom ingen ångest, inga andra människor, bara jag och musiken. Dan sa att han hoppas att alla där har ett bra liv, iallafall för två timmar, och ingen politik eller kön ska finnas just där och då. Han tog emot en Pride-flagga från en i publiken och hade den runt halsen som ett sjal medan de spelade "It's Time", en av mina favoritlåtar. Efter all känslokaos den dagen så började tårarna rinna när alla sjöng "now don't you understand that I'm never changing who I am", inklusive jag. Jag sjöng med, skrek och applåderade, och tog fram mobilen för att vifta med den med ficklampan på som många andra gjorde när Dan sjöng "Forever Young" som en hyllning till Avicii. Och tårarna slutade inte rinna på ett tag.

I morse åkte vi för att hälsa på min bror och hans familj. Redan på väg från parkeringen såg jag min lilla brorsdotter vinka i fönstret. Vi lekte och jag undrade hur det kan finnas så mycket energi i ett så litet barn. Men hon är ju min lilla brorsdotter och får mig alltid att le. Hon är ljuset i det totala mörkret.
Jag kom hem på eftermiddagen och kände konstig molande ångest. Försökte sitta ute och läsa men kunde inte riktigt fokusera och ångesten blev bara värre. Jag satte på en film jag redan sett och försökte somna, jag ville så gärna bara sova bort hela kvällen. Men jag kunde inte somna heller och mådde sämre, vilket ledde till impulsiva handlingar. Allt slutade med att jag grät så mycket att jag nästan skrek och ringde mamma, och bad henne att komma hit. Hon gjorde det och kramade om mig och lyssnade på mig. När jag hade lugnat ner mig så gjorde vi te och satte oss ute. Vi pratade mycket och det kändes bättre när hon gick härifrån. Men nu kommer det där mörkret igen, och sorgen som jag inte kan förklara.
Jag sjönk ner på golvet ute i dagrummet när jag i ögonvrån såg en man som höjde ena armen. som om han skulle slå mig, och alla fläckar på golvet rörde på sig.

334

Helgen var underbar. Vi skrattade mycket, rökte alldeles för många cigaretter och pratade om allt mellan himmel och jord. Det var en av de bättre helgerna jag haft på sistone. Men söndag kväll kom krypandes, tillsammans med sorgen och ångesten. Trots allt det positiva så kom allting negativt. Jag insåg bara hur distanserad från allt och alla jag har blivit. Numera sitter jag mest och lyssnar eller kallpratar om ytliga, tråkiga saker istället för att prata, berätta och dela med mig. Idag är det tredje kvällen i rad som jag bröt ihop och grät. Det var ett tag sen jag kunde gråta, nu kan jag och varje gång det börjas så känns det som att jag aldrig kommer att kunna sluta. På torsdag ska jag träffa min terapeut kl 9 och sen psykologen kl 10 för att avsluta utredningen. Egentligen vet jag inte vad jag ska säga hos terapeuten. För jag vet att jag kommer bli irriterad på det minsta lilla hon gör, och hon kommer att säga det gamla vanliga. Jag kommer gå därifrån ledsen och besviken, och kommer inte att höra av mig på länge. Det blir som det alltid blir. Som en gammal repad skiva.
Humöret pendlar, som vanligt. Ena stunden känns allting okej, och sen kommer katastroftankarna och impulserna. Jag hatar allt och alla, sen gråter jag för att jag känner mig dum som skrek åt min mamma när hon bara försökte hjälpa till. Ena stunden tänker jag på hur mycket jag vill flytta, till en egen lägenhet där jag kan bestämma. Där jag kan laga mat och baka när jag vill, och ligga på soffan och titta på tv till två på natten. Där jag kan gå ut på balkongen och andas självständighet. I nästa stund hatar jag återigen allting och tänker på hur mycket jag bara vill sluta andas överhuvudtaget.
Men just nu känner jag mig bara trött och likgiltig.

And I'm damned if I do and I'm damned if I don't

So here's to drinks in the dark at the end of my road

And I'm ready to suffer and I'm ready to hope

It's a shot in the dark aimed right at my throat

'Cause looking for heaven, found the devil in me

Looking for heaven, found the devil in me

Well what the hell I'm gonna let it happen to me

333

Idag känns det lite lättare att andas, lite lättare att finnas. Den senaste veckan har varit ångestfylld, men jag har iallafall skrivit till personalen hur det ligger till. Egentligen vet jag inte vad som händer nu. Alla säger att jag får säga till om det är nåt, till och med sköterskan som idag kom för att ta blodprov på mig sa att jag ska säga till personalen att ringa henne om det finns nåt hon kan göra. Finns det nånting hon kan göra? Jag vet inte. Det är bara vågor av mörker och hopplöshet som sköljer över mig. Den gamla tjocka dimman som gör mig svår att nå, insekter som kryper på sängen men när jag försöker fokusera blicken på dem så löses de upp och blir till nästan osynlig pulver, och självklart gamla tvångstankar som får mig att straffa mig själv, utan att tänka på konsekvenser. Jag drömmer konstiga, obehagliga drömmar och vaknar kallsvettig och illamående. Under dagarna försöker jag fokusera på annat, på videos, serier, spel och böcker. På sistone lämnar jag det ångestfyllda rummet och sätter mig ute i solen med en bok.
Idag har jag varit hos tandläkaren och jag klarade det utan panik. Visst, jag mådde inte direkt bra av att höra vad som behöver göras men jag började iallafall inte gråta. Vilket jag på sistone ändå inte kan göra, oavsett hur mycket jag än försöker. Oftast känner jag mig likgiltig och grå. Har också handlat idag, och jag glömde hur mycket energi det tar från mig. Särskilt när det är mycket folk i affären och kassörskan är långsam. När jag gick ut från affären för att andas lite luft efter att ha mått dåligt, såg jag en f.d. medpatient vars svarta hår har nu blivit rött, som gick med säkra steg och såg ut att må bra. Och jag kunde inte låta bli att le lite.
Dessutom. Idag gick jag till den närmaste affären för att köpa lite saker - alldeles själv. Vilket jag för bara några månader sen inte skulle klara av. Jag har fått tillbaka den fysiska styrkan, och jävlar vilken befrielse det känns som. I fredags har jag till och med sprungit lite. Och jag är ganska säker på att det som hjälpte mest mot de fysiska besvären är faktiskt betablockerare. Nu kan jag ha ångest och må dåligt, men jag kan gå upp ur sängen och göra saker. Förut spenderade jag 70% av min tid i sängen, med en vetekudde på nacken, knaprade ångestdämpande som halstabletter, med ångest hela tiden redo att anfalla och jobbiga panikattacker. Och jag tror, jag är inte säker men jag tror att mycket av det orsakades av min alldeles för höga puls. Jag vill så gärna säga jag är fri men jag är rädd att det kommer få allt att komma tillbaka.
Imorgon ska jag till psykologen igen och fortsätta med utredningen, när jag kommer hem ska jag städa för på fredag eftermiddag kommer min bästa vän och hälsar på. Hon stannar till på söndag så när min familj har en grilldag, ska vi sätta oss i solen och ha en picknick. Har köpt godis, chips, pepsi och (alkoholfri) champagne. Helvete vad jag längtar!

332

All stress och oro inför att träffa den nya psykologen förra veckan visade sig vara helt i onödan, då någon från psykiatrin ringde mig och sa att psykologen var sjuk så jag ska träffa honom imorgon istället. De senaste dagarna har varit jobbiga, trots att jag försökte le och spela glad för att inte låta någon se igenom mina lögner. Men igår kväll bröt jag ihop, låg i sängen med släckta lampor och grät. Pratade med nattpersonalen lite när hon kom in och såg att jag inte mådde bra. Det hjälpte lite, och jag slutade gråta och började tvätta kläder för att hålla mig upptagen. Idag är jag trött och ledsen. Eller kanske inte ens ledsen, mer likgiltig. Jag drog upp persiennerna och gardinerna, öppnade fönstret och började städa. Har än så länge bara lagt undan kläderna och diskat, nu tar jag en paus, annars skulle jag svettas ihjäl. Ska snart städa resten av rummet, sen badrummet och sen ska jag ta en lång, välbehövlig dusch. När jag är klar med allting så ska jag göra te, ta boken jag läser om just nu, och sätta mig i solen ute på gården och försöka läsa så mycket jag kan. Jag har utmanat mig själv till att läsa alla böcker jag lånade ut sist innan det är dags att lämna in dem.
Och förhoppningsvis ska jag få besök av min bästa vän nästa helg. Planerar redan vad vi ska göra, tanken på att äntligen ses efter ungefär fem månader ger mig lite mer energi. Om vädret tillåter så ska vi sitta ute, kedjeröka och dricka alkoholfri champagne. Sen ska vi kolla på nån dålig film och äta mac and cheese och pop tarts. Bara några dagar kvar. Håll ut.

331

Det känns som att absolut ingenting har hänt sen januari. Efter att ha varit väldigt "uppåt" ett tag, kom den där oundvikliga kraschen och jag har mått piss sen dess. Självklart har jag haft några bättre dagar (som i helgen, när jag träffade min familj och lekte med min brorsdotter, för att höra henne skratta är bland det bästa jag vet) men det har ändå varit rätt så kaotiskt i huvudet. Imorgon ska jag träffa en ny psykolog och det ger mig ångest. Har aldrig träffat honom förr och blev förvånad när jag fick brevet med tiden. Hoppas bara han inte frågar "hur ska jag hjälpa dig" eftersom jag har nog ingen aning. Önskar att jag hade det.
Och det är svårt att sluta tänka och sluta känna. Sluta tänka på någon som har infekterat min hjärna med sin vänlighet och värme. Om jag bara kunde stänga av. Det är för mycket känslor och tankar som jag inte har kontroll över.

If you ask me how I'm doing

I would say I'm doing just fine

I would lie and say that you're not on my mind

But I go out and I sit down at a table set for two

And finally I'm forced to face the truth,

No matter what I say I'm not over you, not over you

330

Igår/inatt däckade jag i sängen, utmattad av ångest. Jag hann iallafall byta om och flytta datorn närmare sängen så jag kunde ha en serie i bakgrunden. Hjärtat dunkade hårdare än på länge och jag hade svårt att andas, kroppen var helt slut trots att tankarna och idéerna rusade. Vaknade till när nattpersonalen la en filt över mig och släckte lampan. Det var väldigt snällt, faktiskt.
Och som vanligt - dagarna rullar på. Jag vaknar tidigare på morgonen än vad jag gjorde förr, jag sover inte längre till ett eller två. Det känns nästan som att jag vaknar tidigare för varje dag, snart kanske slutar jag sova, vem vet. Skulle inte bli förvånad om mitt mående gick åt det hållet. Jag planerar, möblerar om, städar, duschar, skriver, målar. Spenderar största delen av min tid hemma hos AJ (det är bra att ha syskon så nära att man inte ens hinner röka en hel cigarett på väg hem till dem), jag är där så ofta att personalen höll med när jag skämtade om att de måste göra avdrag för maten. Jag var inte seriös, men hon var det. Nåja, inte ska jag klaga på det. Egentligen är det inte så bra. Det är jobbigt i huvudet, och den gamla ångesten för vissa situationer har kommit tillbaka. Jag vet inte hur jag ska hantera det, så jag klunkar i mig energidrycker för att bli piggare och orka göra allting. Bara jag slipper sitta själv i mitt rum. Fast när jag väl blir det så blir det oftast så jobbigt att jag knappt kan röra på mig. "Tur" (i oturen) att ångestattackerna kommer på kvällarna/nätterna när jag ändå bara ska vara i sängen.
Idag efter att jag har varit och handlat med mamma (köpte kexchoklad, pepsi max och energidrycker som ska räcka till på måndag då jag får pengar) fick jag en underbar idé. Nämligen att på lördag bjuda in mina bröder och deras familjer på middag hos mamma och låtsaspappa. Jag ska, förstås, hjälpa med middagen. Tycker bara det är så trevligt när så många är samlade. Vilket jag nu tycker är förvånande, då jag förut avskydde sånt? Men ja. Middag på lördag med familjen. Ser fram emot det. Särskilt att få träffa min lilla brorsdotter! Och Cosmo, förstås.

Nu ska jag fortsätta måla och titta på en serie.

324

Igår har jag städat, bytt sängkläder, dammsugit, tagit ut soporna, duschat, och nu tvättar jag kläder. Jag är trött och vill helst sova. Vaknade runt 6 på morgonen med den åh så härliga gamla ångesten. Men jag lyckades somna om och det känns bättre trots konstiga andningen och händer som skakar så att det blir svårt att skriva. Min låtsas-tvilling (som egentligen är två år äldre än mig men många tror att vi är tvillingar) håller på och flyttar in i en lägenhet som ligger en stenkast bort. Så nu när nån av oss har tråkigt kan vi hälsa på varandra och ha filmkvällar. På lördag blir det födelsedags-och-inflyttningsfest med 80-tals tema. Ska pyssla ihop lite mer presenter idag och slå in alla. Nu ska jag vila innan mobilen påminner mig om att jag måste hänga tvätt och slänga ännu mer grejer in i tvättmaskinerna. Skönt att vara hemma.

323

Home sweet home! Idag blev jag utskriven efter sju veckor på avdelningen. Det känns faktiskt bra. Idag har jag mest kollat på serier och sovit, men imorgon tänker jag återgå till livet. Och städa, för det mesta. Ska prata lite med personalen om hur vi ska göra så att jag slipper en sån svacka igen, eller snarare hur vi ska hantera det. Som den ansvarsfulla vuxna människan jag låtsas vara.
Nu har jag också ett medicinskåp i badrummet, fast personalen har nycklarna, och ett tag framöver så kommer personalen att ta hand om mina mediciner. Men men. Jag kanske skriver mer imorgon, sömnmedicinen börjar verka så nu ska jag sova. Godnatt.

314

Med skam i halsen och tårar i ögonen berättade jag idag för personalen om det som har plågat mig, om det som fortsätter att plåga mig. Hon fick läsa en anteckning jag skrev inatt när jag låg i sängen och ångesten kvävde mig så att jag trodde att min bröstkorg skulle spricka. Hon var förstående och inte alls arg, som jag trodde att hon skulle bli. Vi pratade en längre stund om allting och jag öppnade mig upp för henne lite mer. Jag berättade om den hemska ångesten som inte går att få bort med ångestdämpande, jag berättade att jag är tvungen att trycka i mig sömntabletter på dagarna för att klara av att leva en dag till. Att jag varje dag väljer att inte dö istället för att välja att leva. Hon sa att jag har varit otroligt stark den senaste tiden, kanske lite för stark. Sen fick hon se mina straff på armarna. Hon sa att hon kan ringa min terapeut och fråga om det går att få en tidigare tid hos min läkare, för såhär kan jag inte fortsätta. Vi pratade också om ECT, om det kanske kan vara nåt jag vill testa. Men jag är delvis för rädd, och delvis för orkeslös för att kämpa mig igenom detta helvete.

Sen började jag städa, slängde soporna, åt middag och duschade. Jag hade ångest och mörka tankar redan innan, men en liten sak utlöste nästan ett totalt sammanbrott. Jag blev arg och sparkade på våg-helvetet. Nu är ångesten och tankarna ännu värre, och jag undrar hur natten kommer att bli. För som vanligt så luktar det katastrof. Och imorgon vill jag inte ens tänka på. Just nu vet jag vet bara att jag inte orkar mer.

With tears in my eyes, I begged you to stay

You said, "Hey man, I love you but no fucking way"

313

o r d s p y a

Allt har blivit en distraktion. Att sova, att äta, att prata, att städa, umgås eller åka någonstans, kolla på House-avsnitt jag redan sett för länge sen, läsa, måla, pyssla, allt. En distraktion från smärtan, från minnen, från tankarna, från problemen, från livet. Från verkligheten. Verkligheten som inte känns särskilt verkligt på sistone. Det är obehagligt att titta mig i spegeln och försöka att se mig själv. Och det är också obehagligt att jag inte känner igen mig själv på andra sätt heller. Även om jag har en "bra" dag (en okej dag egentligen, mina bra dagar uppkommer när det bildas en tjock dimma mellan mina känslor och mig som är framkallat av mediciner) så slutar det med att jag ligger i sängen i ett mörkt rum och gråter eller helt enkelt förbannar mig själv för allt jag gjort och inte gjort. Även när jag inte har ångest så gör jag dumma saker för att straffa mig själv. Jag straffar mig själv för saker jag gör och jag straffar mig själv för saker jag inte gör. Det där jävla självstraffet, självmisshandeln, kalla det vafan ni vill, det blir bara jobbigare och jobbigare att låta bli. Varje dag, varje kväll. Det måste ske nånting. Ibland blir jag rädd. Rädd för att förlora kontrollen helt. Men för det mesta känns det som att det är det jag egentligen vill. Jag har försökt kontrollera nånting, men sån stark vilja har jag tydligen inte. Så jag är tvungen att ta till andra metoder. Jag känner mig tvungen. För att det är nånting i huvudet som skriker att jag är värdelös och dum och förtjänar inget av det jag har. Och nej, att säga "men så ska du inte tänka" funkar inte alls. Ja, jag vet att ni menar väl men nånting är fel på min hjärna. Den sparar mest dåliga minnen, och även de som är bra blir dåliga för att jag vet, jag känner det på mig, att det aldrig kommer bli lika bra som då. Och varje år blir jag sämre. Om inte på ett sätt så blir det ett annat. Ibland blir jag förvånad över hur fort allting har gått, och hur jävla dåligt det har blivit. Det började ju så oskyldigt, jag ville bara prova och se om jag kan. Och jag kunde. Och allting blev värre och större och mörkare, och nu är jag här. Jag minns hur jag som barn kunde fantisera om att äntligen bli en tonåring, bli vuxen, gå på fest, dricka, träffa folk, hångla. Allt det där som jag gick miste om, förlorade min tonår för att jag var för fokuserad på att förstöra mig själv. Varför blev det såhär? Jag har alltid varit lite annorlunda, lite udda. Jag var rädd och nästan alltid var det nånting fel på mig. Jag tyckte inte om att gå till skolan, trots att jag verkligen älskar att lära mig saker. Om jag tänker efter och försöker hitta var nånting gick fel så kan jag inte hitta nånting speciellt. Kanske är det helt enkelt ärftligt, kanske var det min uppväxt, eller flytten till Sverige och allt som hände efter. Men iallafall. Jag kan inte se var nånting gick snett. Kanske är jag bara dömd till detta liv som mer eller mindre känns som ett jävla helvete att ta sig igenom.
Den där smärtan. Det gör så ont i själen att det känns i kroppen. Jag får attacker som är en konstig jävla blandning mellan ångest, overklighetskänslor och hemlängtan. Men jag längtar inte så mycket till ett ställe utan till en tid. En tid som var och inte kommer tillbaka. Det är ofta jag saknar den gamla, slitna lägenheten där jag delade rum med farmor som alltid lagade god mat. Saknar tiden då livet var så mycket bättre, lättare och roligare. När mitt psyke och kropp inte var så jävla slitna. När jag faktiskt orkade göra saker. Orkade och ville. Önskade. I tisdags sa min terapeut att hon vet att jag "tycker om att göra sånt som andra i min ålder gör, som att fika eller gå på bio", och det fick mig bara att inse hur lite hon känner mig nuförtiden. Jag har förändrats drastiskt det här året. Det är inte så att jag inte orkar göra saker för att jag är deprimerad, eller vafan. Jag vill helt enkelt inte. Jag känner inte behovet av att träffa människor jämt och göra "roliga" saker. Fast det är nästan inget som känns sådär roligt på riktigt längre, allt är bara på låtsas för att behaga andra i min omgivning. Saker jag tyckte om förut känns så tråkiga och grå. Det har ju till och med börjat kännas tråkigt att handla eller åka och äta nånstans. Livet är tråkigt och grått, men framförallt jobbigt. Jag vet inte om det nånsin kommer att kännas roligt igen, eller om färgerna kommer att komma tillbaka. Det känns inte så.
Förut såg jag fram emot julen. Nu känns det för kaotiskt och jobbigt och jag vill bara strunta i det i år. Jag vill strunta i hela jävla livet. Ja, så illa är det. Jag försöker prata med personalen om de där jobbiga sakerna. Men det tar stopp när jag försöker prata och det tar stopp när jag försöker skriva.
Och personalen tröstar och säger att när jag känner att jag inte kan ta ansvar längre, alltså när jag på mitt mående-skala hamnar rakt ner på tian, så ska jag bara säga till och de får "ta över". Men jag är för trött. På allting. Jag vill bara att detta helvete ska ta slut nån gång. En väldigt liten del av mig håller kvar, klänger sig fast vid det lilla hoppet jag har, men den största delen, den mörka och arga, den vill inte. Och jag har gett mig själv några dagar, för att antingen skärpa mig eller tappa kontrollen helt och hållet. Vet inte riktigt vad jag vill göra när den sista dagen kommer egentligen. Vet inte om jag ska be om hjälp eller fortsätta att låtsas och sen bara försvinna. Just nu vet jag ingenting, men det visar sig om några dagar.

So when you feel so invisible you're not even sure you exist

So you cut yourself open just to see if you real

You numb yourself with drugs just to hide what you feel

You drink the washed up pain in hopes of rejecting it afterwards

You live everyday wishing you could rewind your life backwards

Because you wanna figure out where the fuck you went wrong

Cause everything in your world ain't been right for so long

312

I den där eviga smärtan och hopplösheten har jag förlorat mig själv ännu en gång. Jag försöker att kontrollera smärtan genom smärta, men ironiskt nog tappar jag kontrollen över det också. Tanken på befrielsen lämnar inte mig för en minut. Nånting har låst sig. Kanske bäst att vara ärlig. Jag ska försöka prata med min kontaktpersonal imorgon.
Hoppas bara att jag kan somna tidigt inatt.

311

Vad ska jag säga? Att jag mår dåligt, att jag är ledsen, att jag har ångest över maten, att jag känner mig stressad, att jag vill skada mig, att jag vill dö? Låter bara som en gammal repad skiva. Så jag håller käften istället.

Idag har jag fått höra från min terapeut att jag ser ut att må bättre."Men skenet bedrar".
Träffade mamma och syster. Pratade, gick runt på Dollarstore och åt. Sen åkte vi "hem"- fast jag säger inte längre hem, jag säger hem när jag ska till boendet. Packade ner lite (som blev rätt mycket) grejer som jag tog med mig hit. Lite kläder, pyssel och min kamera. Det kanske motiverar mig till att gå promenader. Varje gång jag sitter där och röker ute på terrassen så blir jag ledsen, och idag var ingen undantag. Innan jag åkte hem så gav jag min låtsaspappa en kram och tackade honom för allting. Och då sprack det, och jag började gråta. Grät hela vägen hem. Har lugnat ner mig för en stund sen. Mamma ska komma imorgon och vi ska gå en promenad, kanske kan jag prata av mig. För det verkar jag inte kunna göra med någon den sista tiden, det tar stopp när jag försöker.

Nu ska jag fortsätta kolla på House och måla.

310

möjlig TRIGGER WARNING

känsliga läsare varnas

(såna varningar funkar ändå sällan)

Ordspya om allt och inget.
Försöker att lägga mig tidigt, inte somna två eller tre och sova till klockan 14. Vi får se hur det kommer att gå. Men på sistone så spelar det absolut ingen roll hur många timmar jag sover, jag är aldrig utvilad och känner mig trött. Idag har jag gråtit, målat, rökt, ätit lite och spelat kort med en personal. De frågar hur jag mår och hur de kan hjälpa mig, och jag kan bara rycka på axlarna och säga att jag har ingen jävla aning. För det har jag verkligen inte. Och nu, nu känner jag mest låt mig vara. Sen igår får jag ta hand om mina mediciner själv, känns faktiskt rätt konstigt att ha kontroll över det efter nästan tre månader. Trots alla tankar och impulser så lyckas jag faktiskt att ta dem i tid, inte ta för mycket eller ta nånting jag inte ska. Så det känns rätt bra.
Jag har mycket ångest, och säkert ännu mer tankar, men jag håller ut. "Håller ut" genom att stänga ute allt och alla, och sitta i min ensamhet. Försöker återta kontroller över vissa saker. Nej, jag strävar inte efter att se ut som samhället vill, det skulle aldrig gå, jag strävar efter att kanske, på något sätt, bli åtminstone lite nöjd med mig själv. Jag säger alltid att det inte spelar någon roll vilken färg mitt hår är eller hur många piercingar jag har i ansiktet - jag känner mig och är ful och det kan jag inte ändra på. Det var dessutom länge sen jag såg mig själv i spegeln och kände igen mig själv. Såg att det var jag som tittade tillbaka. Det har säkert gått månader. Och jag kan inte komma ihåg när allting började.
Allting har blivit så otroligt jobbigt. Vardagliga saker som att lämna sängen när jag vaknar (oftast ligger jag vaken och velar), borsta tänderna, städa, allt. Ändå försöker jag, men mår alltid jävligt dåligt efteråt - och gång på gång gömmer jag det. Imorgon är det söndag och på söndagar brukar jag städa rummet och badrummet och duscha. Så jag får tvinga mig själv till att göra det, och gå till den närmaste affärer med en personal för att köpa lite grejer. Nuförtiden avskyr jag verkligen att duscha. Orkar inte. Vill inte. Hatar att se min kropp och alla misstag jag begått som lämnat spår på min hud. Jag har inte skadat mig på några dagar, och det kanske är bra, men fan vad det kryper under huden och kliar i fingrarna. Den där saknaden, eller nånting, efter det destruktiva jagar mig, hemsöker mig på nätterna. Det är svårt att stå emot. Jag vet inte varför jag gör det, varför jag inte agerar på mina impulser, men jag står emot.

I år kommer jag troligtvis att helt enkelt skita i julen. Det känns för stressigt, och helst vill jag spendera dagen i min säng. Det är jobbigt, för att familjen är jävligt splittrad nu, trots att vi rent fysiskt är så nära. Och jag är rädd att jag kommer tappa kontakten med alla. För det är sällan jag hör av mig till andra. Jag vet liksom inte hur man gör. Är rädd att jag kommer tappa kontakten med mamma, för vi pratar inte lika ofta längre. Det kanske är en del av att bli vuxen, man växer upp och slutar prata så mycket. Men fan, jag har Peter Pan-komplex, jag vill inte växa upp. Vill inte vara en vanlig, grå människa med ett vanligt grått liv. Vad vill jag utav livet? Ingen jävla aning. Men allt känns så meningslöst och tråkigt. Jag vill sluta finnas. Radera min existens. Sudda bort mig själv från livet. För jag är trött på att känna och inte känna, trött på att vara rädd hela tiden och inte veta nånting. Jag är bara så jävla trött.

309

Snart är det kvällsfika och jag ska tvinga mig själv till att lämna rummet och dricka te. Har haft ångest största delen av dagen och behövde tvinga mig själv till att äta middag. Jag har, som vanligt, sovit hela förmiddagen, ville inte ens gå upp och äta lunch. Släppte ut katten och satt på soffan i typ en halvtimme. Sen har jag mest suttit inne på mitt rum och målat, gått ut för att röka några gånger.
Inatt pratade jag lite mer med personalen om mitt mående. Den senaste tiden har jag omedvetet gömt hur jag mådde/mår, men försökt prata utan framgång. Det är mycket jag fortfarande håller hemligt eftersom jag skäms. Jag vill bara inte erkänna vad jag känner och varför jag känner det.
Ångesten har blivit lite värre, men jag tar min vb-medicin max två gånger om dagen - vilket är ändå rätt bra med tanken på att jag förut tog mycket mer och mycket oftare.
Nu vet jag inte hur jag mår, har overklighetskänslor från helvetet och skakar. Men jag försöker hålla ut. Det är den enda jag kan göra nu egentligen. Hålla ut.

308

Idag har jag möblerat om lite, städat rummet och badrummet, slängt sopor och duschat. Försökt att distrahera mig från tankarna och ångesten. Igår kväll fick jag en ångestattack och började gråta, sa att jag inte orkar med detta igen. Fick medicin, lugnade ner mig, var vaken ett tag men somnade tidigare än de senaste dagarna. Har pratat mer med personalen om mitt mående, så de vet lite mer. Helt ärligt så är jag orolig inför nästa vecka, inte riktigt säker varför. Kanske är jag rädd att jag kommer flippa ur igen och att allting ska bara gå nedåt. Jag vet inte. Jag har bara så mycket ångest.

307

Folk mår dåligt. Jag mår dåligt. Allting känns skit och känslorna av att vara övergiven, trots alla runtomkring mig, börjar komma tillbaka. Eller, känslorna har väl aldrig försvunnit, jag har bara inte tillåtit mig själv att känna sånt. Annat som jag trodde hade försvunnit börjar komma tillbaka igen, sakta men säkert. Men det fick jag inte visa, för jag mådde ju bättre när jag fick komma hem förra veckan. Nu orkar jag inte hålla uppe den där glada fasaden, orkar inte gömma undan mina känslor. I morse vaknade jag med stark ångest och abstinens, låg och halvsov innan jag bestämde mig för att smsa personalen och be någon komma in. Jag berättade hur jag mådde och fick medicin, det tog ändå ungefär två timmar innan huvudet kändes lättare och jag kunde sätta mig upp utan att få blodtrycksfall och må illa. Hoppade över lunchen, hade varken ork eller lust att äta när jag mådde så för jävligt. Men vid ett kom jag äntligen upp ur sängen och jag och en personal bakade tigerkaka till fika halv tre. Idag har jag också äntligen tvättat alla kläder och handdukar som behövde tvättas.
De senaste dagarna har jag varit mest inne på mitt rum, går ut när jag ska äta, röka eller ta mediciner. Annars sitter jag i mitt rum, kollar på youtube, målar eller skriver. Funderar på att möblera om lite, bara så att jag kan gå ut genom fönstret lättare när jag ska röka. Så lite vill jag ha med mänskligheten att göra.
Jag är ledsen och vill gråta på grund av hundra olika anledningar, men tårarna kommer aldrig och istället blir jag frustrerad. Och jag vet att det bara är början. För det börjas alltid så. Jag håller allting inne, håller ihop tills jag spricker igen. Först är det frustration över allting, sen blir jag jävligt ledsen och får mer och mer ångest, och efter det kommer de förbjudna tankarna och fantasierna. Och det slutar oftast likadant. Allting bildas upp under några veckor, och sen går det åt helvete. Jag har lärt mig nu.

Natten kommer bli jobbig för jag vet att jag inte kommer våga gå och lägga mig, pga rädslan att vakna imorgon och må lika pissigt som jag gjorde idag. Imorgon vill jag städa, möjligen möblera om lite, och duscha för att jag är jävligt äcklig. Hade planer inför lördagen, men när jag kom på att jag måste betala den där jävla hyran så vet jag inte vad jag ska göra. Mamma ska komma på besök, och vi ska kanske åka till min bror då hans sambo fyller år idag (vilket jag har helt glömt). Jag får nog måla nånting och göra några armband. Det enda jag är lite bra på.

306

Haft en bra fredag och lördag, trots lite ångest. Men igår kväll mådde jag konstigt och dåligt, ville inte lägga mig för jag var rädd att jag skulle få en panikattack som jag fick nästan varje kväll på avdelningen. Så jag somnade vid tre och sov fram till lunch, först ville jag inte gå upp men tvingade mig själv ändå. Satt ute och lät katten springa runt en stund innan jag gick och la mig igen, somnade om och vaknade på eftermiddagen. Minns inte ens att personalen kom in med mina mediciner så var tvungen att fråga. Har legat i sängen med ångest och kollat youtube resten av dagen. Sköterskan var här när jag sov och lämnade ett brev eftersom hon inte ville väcka mig. Hon skrev att hon lämnar en signeringslista till personalen med mina mediciner och en lista med min vb-medicin, hon ska ringa psyk och be dem att sätta in den igen (fast som vb och inte stående), vilket är en stor lättnad. Jag klarade mig utan den hela dagen men bad om en när kvällen kom. Jag har varit ledsen och gråtit till och från, småsaker kan få mig att plötsligt börja gråta (som ett mentos-paket eller bara tanken på att min mamma inte längre bor en kvart ifrån mig, utan två timmar och kan inte komma och hämta mig eller vara hos mig närsomhelst. Jag vet att jag ska vara vuxen och stå på egna ben, men mamma har varit min trygghet och stöd, ända sen vi äntligen började förstå varandra och fick bättre kontakt för bara några år sen.
Inatt måste jag lägga mig tidigare än tre, för imorgon vill jag städa lite (och testa min dammsugare som jag fick i födelsedagspresent - vilket var typ det bästa jag fick, förutom två Twenty One Pilot cd-skivor) och duscha, för på tisdag har jag möte och på onsdag ska jag träffa min terapeut.

Jag är ledsen och nånting värker djupt inom mig. Saknar redan den tryggheten jag kände när mina vänner var här, när jag kunde prata av mig utan att börja gråta eller känna mig jobbig som maler på om samma skit om och om och om igen. Jag gömmer mina tårar och den nästan olidliga inre smärtan bakom ett ansträngt leende och säger att jag mår bra, när jag i själva verket bara vill sitta i mitt rum och gråta tills jag inte kan andas mer. Jag distraherar mig med roliga videos hela dagarna, för annars skulle jag faktiskt bara ligga i min säng och gråta oavbrutet i flera timmar. Jag får helt enkelt hålla ihop tills jag går sönder igen.