358

Allting ska vara bra. Jag borde må bra. Det går bra på sysselsättningen, boendestödet säger hur imponerande allting är, jag försöker vara positivt inställd och ge min nya terapeut en chans, jag klarar mina vardagssysslor och sover sällan ensam. Men jag mår inte bra. Nånting skaver i bröstkorgen och det känns som att mörkret kommer och sköljer över mig med jämna mellanrum, tränger sig in i varje por av min kropp och jag kan inte röra på mig. Mina rörelser blir mer robotiska och jag skakar samtidigt som jag sväljer piller som ska lugna ner hjärtat. Humöret svänger som vanligt och vissa dagar vill jag bara gråta, men jag kan inte. Idag är en sån dag. Men istället för att ligga på soffan och grina på grund av smärtan jag känner inuti tänkte jag storstäda. Diska, tvätta, torka, kasta, organisera, dammsuga. Allting för att slippa tänka och känna efter. Jag har redan betalat räkningarna idag, nånting som jag har skjutit upp på länge nog.

För ett tag sen sa jag hejdå till min terapeut. Och jag vet inte om det är mitt uppblåsta ego som fick mig att se fel, men det verkade som att hon hade tårar i ögonen när vi kramades och jag viskade "tack för allt" i hennes öra.

355

Den underbara toppen före den oundvikliga kraschen verkar vara över. Kraschen har inte inträffat än men jag är på min vakt, nästan redo att falla ner igen.
Efter min morgoncigarett går jag in och öppnar lådan med mediciner och sen sväljer ner en halv tablett med en stor klunk pepsi max och skam i hela kroppen. Snart kommer hjärtklappningen och skakningarna jag vaknade med att upphöra, iallafall för några timmar. Spärrarna i hjärnan släpps. Jag tvekar inte längre, det gjorde jag innan. Och jag vet att jag snart kommer kunna varken fungera eller stå ut om jag fortsätter. Ändå gör jag det för jag verkar inte kunna sluta.

Igår kväll låg jag på soffan och grät. Grät för att jag verkar jinxa allt positivt. Kanske finns det en rimlig förklaring till det som fick mig att må dåligt och gråta. Kanske inte, men jag hoppas att jag får höra nånting. Inte en bortförklaring, snarare en ursäkt. Det har bara rivit upp gamla sår och fått mig att tänka på sommarens jobbiga vecka. Nåja.

353

Börjar dagen med en cigg, sen den gamla beska smaken i munnen. Smaken som väcker minnen från jobbiga perioder, smaken som får mig att skämmas. Skäms att jag återigen inte kan hantera mina känslor utan flyr ifrån dem. Distraktionerna hjälper ändå inte. Och jag börjar tänka och undra; kommer det alltid att vara såhär? Att i några månader kommer jag kunna njuta av solen och träffa mina vänner, men att jag inte ska njuta för mycket just för att lyckan är tillfällig. Hösten har börjat, men mörkret inom mig har aldrig dött ut. Det har bara grott och väntat och jag är hjälplös. Det väger så tungt, min bröstkorg sprängs snart av smärtan, huvudet också. Om det här bara är början på den välkända nedåtgående spiralen så vill jag hoppa av livet reda nu. Det finns inte mycket krafter i mig längre. Jag orkar inte med skiten ännu en gång. Jag kanske borde prata med nån. Ska försöka prata med mitt boendestöd imorgon. Kunde inte skriva långa texter om mitt mående, det har varit så mycket tankar. Så jag skrev upp punkter, saker jag vill att hon ska veta. Om jag berättar allt vet jag inte. Och jag vet inte vad för hjälp jag behöver. Jag känner hur jag faller. Igen. Just nu önskar jag att jag kunde gråta. Så jag kan få ur mig iallafall lite av det som tynger ner mig. Men jag kan inte, tårarna kommer inte trots att det enda jag vill är att gråta. Medicinerna har säkert dämpat mig, därför kan jag inte gråta. Och jag borde gå och lägga mig snart. På torsdag ska jag få skjuts till sysselsättningen. Tror jag berättar för M att jag mår dåligt och vill bara sitta och måla med musik i öronen.
Jag vet inte vad jag ska göra. Snart slutar jag falla, då är jag bara en smutsfläck på golvet. En ångestklump alla snubblar över.
Min mamma sa idag att jag borde berätta om mitt mående innan det går åt helvete. Men jag vet inte hur mycket mer jag klarar av. Jag balanserar på en tunn linje, och bara en liten knuff kan få mig att tappa kontrollen helt.

352

Mina ångestskrik överröstade musiken när blodiga bilder flimrade framför ögonen. Tvångstankarna trängde sig på och ensamheten i lägenheten var så uppenbar att jag nästan kunde vidröra den. Tretusen tankar i sekunden. Jag är rädd, rädd för hösten och mörkret som växer och växer. Min bröstkorg sprängs snart, det gör så ont. Rationella tankar försvinner nånstans och jag undrar vad fan poängen är. Varför fortsätta sikta uppåt om jag ändå alltid faller? Varför ska jag be om hjälp, om hjälpen bara är tillfällig? Jag återkommer alltid till samma tankar, samma mönster och beteenden. Jag är som en gammal, repad skiva ingen orkar lyssna på längre.

Min terapeut ska sluta. Jag ska få en ny. En som har jobbat på avdelningen jag oftast hamnar på. Jag vet vem det är men det betyder inte att vi har haft bra kontakt. Men jag vill inte vara besvärlig. Det är bara att bita ihop och acceptera.

349

Oron var väl inte i onödan. Det var ju ändå som jag trodde. Att jag är inget att ha, så varför skulle du vilja ha mig? Ditt sätt att vara på när vi umgicks väckte inga larmklockor. Så jag trodde att det skulle bli nånting mer, nånting fint. Fan vad naiv jag var. För så fort jag vaknade idag kollade jag mobilen, hoppades på att du skulle höra av dig. Det gjorde du, men det du skrev kändes som ett hårt slag i magen och jag grät och grät och grät. Du bad om ursäkt. Du får inga fjärilar i magen av mig. Detta var aldrig ömsesidigt. Även fast jag inte kan förstå det, för att det var du som tog första steget till allting. Men vad fan förväntade jag mig egentligen? Att du jämt skulle orka komma hit och vara med mig, stå ut med mig och min ångest? Att jag skulle få sitta i ditt knä och kittla dig på halsen varje gång du kom hit på dina lediga dagar? Jag har tyvärr inget att erbjuda dig, och det enda jag kunde erbjuda var min kropp, och det fick du. Eller var det bara det du var ute efter hela tiden? Du bad om ursäkt för att du lät det gå så långt. Du skrev "det är bättre att avsluta innan vi blir för fäst vid varandra". Om du bara visste hur fort jag fäster mig vid andra. Särskilt någon som behandlar mig så som du behandlade mig. Jag föll alldeles för fort. Igen. Nu vill jag aldrig mer få känslor för en annan människa. Jag vill stänga av, för jag orkar inte känna. Det är nog mitt fel alltihopa ändå. Mina känslor är alldeles för intensiva, jag har ingen kontroll över dem. Jag är för mycket och jag är för lite, för dum, för tjock, för ful. Självhatet har verkligen skjutit i höjden den här veckan.
Det enda jag kan tänka på är när jag sa "jag är så kär i dig" sist du var här och du svarade "är det så?" och kanske det borde vara ett tecken. Nåt jag har nästan missat, bara inte tänkt på särskilt mycket.

Jag tänker inte skylla mitt dåliga mående på någon. Det har varit jobbigt ett tag, ångesten har alltid varit där, mörkret har väntat på att anfalla väldigt länge nu. Det brast i fredags. Innan jag fick smset. Men jag tänker inte ljuga och säga att misstankarna inte var en av de många anledningarna som fick min säkerhetsbubbla att spricka. Alla småsaker sammanlagt blev så stora och överväldigande så mitt inre inte orkade hålla inne allting.

Jag antar att höstdepressionen kom tidigt i år.

347

Jag försöker mitt bästa. Gör allt jag kan för att hålla balansen men det minsta lilla kan få mig att darra av frustration. Försöker att inte tappa kontrollen över livet igen men det har visat sig vara svårare än vad jag trodde. För jag ska må bra. Jag borde må bra. Varför mår jag inte bra? Jag bor i en lägenhet, jag har min katt här, mina grannar är gulliga. Nästan varje kväll kommer det en eller flera igelkottar fram för att dricka vatten och äta kattmat som jag och grannarna ställer ut, dessutom så verkar en igelkott bo under min altan. Jag har bra kontakt med min familj och mina vänner, jag har träffat nån som jag tycker väldigt mycket om, och imorgon börjar min sysselsättning. Om man ser på allting så verkar det inte som att jag har nånting att må dåligt över, ingen direkt anledning. Det behövs inte dock. Man kan ha oförklarad, konstant ångest och vara trött på allting trots att det inte händer nåt. Jag vet att man kan. Jag avskyr hur jag kommer tillbaka till samma mönster varje år. Jag är rädd.

Nu ska jag vila lite, sen ska jag bädda soffan och duscha.
Ikväll får jag besök igen.

337

Ner, ner, ner, upp och upp, och sen rakt ner in i helvetes botten. På något sätt försöker jag upprätthålla en mask, anstränger mig för att inte spricka och gå sönder ännu en gång. Jag tappade kontrollen och felet ligger hos mig, ingen annan. Det är jag som inte kan kontrollera mig och mina impulser, och det är skrämmande för att en dag kommer det att ha riktiga konsekvenser. Alla kommer inte vara lika förstående. Men kanske är det det som behövs? För att lagret av kontroll ska lägga sig ner på känslorna igen. Idag orkade jag inte sitta själv i mitt rum, trots att jag faktiskt ville bara vila och pyssla. Så nu sitter jag hemma hos mina föräldrar, men skam och skuldkänslor sticker i bröstkorgen.
Det var okej några timmar igår. Ingen ångest eller frustration, kanske bara lite sorg men solskenet i form av min brorsdotter fick tyst på det. När vi åkte hem igen så lyssnade vi på hög musik och sjöng. Jag har de senaste dagarna tänkt på hur mycket jag längtar efter ett eget ställe. Snart är det kanske min tur att flytta, och börja ett nytt kapitel i mitt liv. Ibland tänker jag på hur skönt det kommer att bli. Ha eget. Mitt. Där jag bestämmer, där jag gör vad jag vill. Gå runt utan byxor, med en oversized tröja på. Lyssna på hög musik, dansa i vardagsrummet och sjunga med när jag städar eller diskar. Slippa diska i badrummet. Laga vilken mat jag vill, när jag vill, och baka efter midnatt när jag blir sugen på det. Hur kan såna enkla, rätt vanliga saker låta så underbart? Kanske kan jag skaffa ett litet djur som kommer vara motivationen till att gå upp ur sängen. Känna mig behövd. Allt det där låter så skönt på nåt sätt. Sen kommer det timmar, ibland dagar eller veckor, där allting är mig likgiltigt. Jag vill skita i allting och stanna under filten. Då jag ser ingen poäng med nånting, ingen anledning till att fortsätta för att jag alltid återkommer till samma tankar, samma mönster, samma handlingar. Orolig över att hela livet kommer bestå av korta perioder med glädje och frihet, men jävligt långa perioder av misär och tvång. Det kan kännas ganska meningslöst ibland, ganska ofta faktiskt. Varför fortsätta streta efter lycka när den också tar slut efter ett tag? Jag vet inte. Idag har jag ingen svar på det.
Återigen hamnade jag i en period där falska tryggheten är just den som känns tryggast. Nånstans vet jag att det inte alls är så tryggt. Det är bara nånting jag verkar ofta komma tillbaka till när kontrollen börjar glida ur mina händer. Jag försöker kontrollera nånting, och det är vad jag känner att jag har kontroll över. Men om jag inte lägger av i tid så tappar jag kontrollen över det också, ironiskt nog. Då hamnar jag i den bottenlösa hopplösheten, försöker desperat att hålla fast vid nånting för att inte fortsätta falla. Kanske kommer jag aldrig att lära mig att hantera mina känslor på ett konstruktivt sätt. Det är väl lite sorgligt att inse att allt som har förföljt mig sen jag var liten kommer aldrig att sluta förfölja mig. Just idag, just nu, så orkar jag inte bry mig. Likgiltig.

336

(Möjlig trigger varning, detta är mest en gammaldags ordspya.)

Tiden existerar inte längre. Jag befinner mig i en tidlös vakuum, flyter omkring i väntan på nånting som kan nå mig, få mig att komma tillbaka. Men inget hjälper. Inte ens när jag gör sånt som får min puls att öka. Efter det kommer bara skuldkänslor, skam, frustration. Den brännande frustrationen som till slut blir till skållhet ilska som får mig att explodera och bränna alla runtomkring. Det är svårt när jag har tider att passa, för tidsuppfattningen försvann för länge sen, skulle jag inte få sms med mina tider skulle jag helt glömma bort tavlan på min vägg, där jag skriver upp när och var jag ska vara.
Luften luktar sommar, det är varmt och grönt. Jag kan höra hur folk sitter och skrattar, och det är ljust länge. Men det där outhärdliga mörkret inom mig växer och växer, och jag vet inte vad som händer när den slukar mig hel igen. För ett tag sen pratade jag med en personal som sa att det är ett friskhetstecken att jag inte vill sitta i mitt rum på boendet utan försöker göra nånting hela tiden. Sanningen är dock den att jag gärna skulle stanna här, ligga i sängen hela dagen och glo på film som jag ändå kommer att glömma. Det jag vill är att undvika mitt ångestfyllda rum, väggarna är så nersmutsade med ångest, sängen är fläckad med misär och golvet känns inte verklig under mina fötter. Jag är väldigt osäker på vad som är verkligt på sistone, och bara det väcker en svårsläckt ångest. När jag med tunga steg närmar mig boendet, slår in koden till porten och sen låser upp dörren till mitt rum så suckar jag, en tyngd lägger sig på axlarna och rädslan för allt och alla får mig att skynda mig förbi boende och personal när jag ska gå ut och röka. Allt har blivit så annorlunda, osäkert, skrämmande på något sätt. Det får mig att hamna i obalans, jag vet inte som vad är säkert och var jag kan stå utan att falla på grund av en liten förändring.
För det mesta lever jag i min fantasivärld. Just för att där kan inget nå mig. Där är det säkert för där känner jag till allting och ingen kan komma och förstöra.
Nu måste jag samla mig och ta en välbehövlig dusch, tvätta bort dagens ångest och torkat blod från armarna. Det är bara så jobbigt att behöva stå där och se min kropp, röra min kropp, känna vid den. Hatet mot mig själv blir bara starkare efteråt, och då kommer nya tvångstankar och sätter upp nya, egentligen dumma, regler som jag måste följa.

Imorgon ska jag träffa min terapeut. Jag vet inte vad som är säkert att säga och vad som inte är det. Svårt det där med att veta gränser. Sen ska jag bleka håret. Tröttnade på det blåa och svarta.

335

Torsdagen började rätt så dåligt. Jag träffade min terapeut, pratade med henne själv eftersom personalen som skulle följa med mig var sjuk. Bland det första hon sa till mig var frågan; "du vet att det är behandlingshem på gång för dig?" Och nej. Det visste jag inte. Vi pratade mycket om det och för att slippa tjatet så sa jag att jag kan väl åka och kolla på stället när allting är klart. Men jag vill inte. Hon sa också att det var ledsamt att se mig i höstas när jag knappt kunde ta mig upp ur sängen för att gå till badrummet, och att tanken är att jag ska bo på behandlingshem för att stabiliseras och undvika just såna svackor. Grejen är den att jag inte känner att jag behöver bo på behandlingshem. Jag vill redan flytta till en egen lägenhet, och har intresseanmält mig till tre ställen. Trots att jag avskydde när andra sa att jag skulle må bättre om jag bara hade en sysselsättning, så inser jag nu att det förmodligen stämmer. Bristen på aktivitet gör bara att jag tänker mycket mer och det blir aldrig bra att tänka för mycket. Det är då ångesten och tvångstankarna kommer krypandes och mörkret tränger sig in genom huden. En falsk känsla av trygghet. Jag vet. jag vet vet vet, att tryggheten i det mörka är falsk, att det egentligen är så långt ifrån tryggt det bara kan bli. Men fan vad övertygande känslan är.
Efter terapeuten gick jag och rökte med mamma, vi pratade lite och jag sa att jag inte tror jag klarar av att åka på en konsert senare på dagen. Mamma övertalade mig och sa att det blir bättre om jag försöker och inte klarar av det, än om jag skulle ångra att jag inte ens försökte. Sen träffade jag psykologen för att avsluta utredningen. Fick veta att jag inte är nånstans på autismspektrumet, däremot kan psykologen tänka sig (hans ord, inte mina) att fobisk personlighetsstörning kan stämma in på mig. Jag vet inte ens vad jag tyckte när jag och mamma gick därifrån, antagligen för att allting det där med behandlingshemmet tog upp så mycket plats i hjärnan. Trotsade ångesten och handlade lite, och på eftermiddagen var det dags att byta om från mjukisbyxor till jeans (som jag nästan aldrig har på mig längre) och en Imagine Dragons-tröja och åka till Stockholm. Väl där blev det jobbigt och jag kände att jag ångrade mig när jag såg alla människor. Träffade min bästa vän en stund men skulle säkert tappa bort varandra senare så vi sa hejdå och kramades. Hon sa flera gånger att hon var stolt över att jag klarade av att komma dit. Efter kaoset i kön och sen med att hitta våra sittplatser, så kändes det ändå okej att vara där. Jag skakade och hjärtat dunkade hårt, men att gå på en konsert har varit en av mina drömmar väldigt länge. Och det var ingen konsert som helst, utan jävla Imagine Dragons, ett av mina favoritband! Blir fortfarande gråtfärdig när jag tänker på stunden jag öppnade kuverten jag fick av AJ i julklapp och såg biljetten. Kommer alltid att vara tacksam för den bästa julklappen jag nånsin fått. När lamporna släcktes och basen började dunka och vibrera i hela kroppen, så fanns det liksom ingen ångest, inga andra människor, bara jag och musiken. Dan sa att han hoppas att alla där har ett bra liv, iallafall för två timmar, och ingen politik eller kön ska finnas just där och då. Han tog emot en Pride-flagga från en i publiken och hade den runt halsen som ett sjal medan de spelade "It's Time", en av mina favoritlåtar. Efter all känslokaos den dagen så började tårarna rinna när alla sjöng "now don't you understand that I'm never changing who I am", inklusive jag. Jag sjöng med, skrek och applåderade, och tog fram mobilen för att vifta med den med ficklampan på som många andra gjorde när Dan sjöng "Forever Young" som en hyllning till Avicii. Och tårarna slutade inte rinna på ett tag.

I morse åkte vi för att hälsa på min bror och hans familj. Redan på väg från parkeringen såg jag min lilla brorsdotter vinka i fönstret. Vi lekte och jag undrade hur det kan finnas så mycket energi i ett så litet barn. Men hon är ju min lilla brorsdotter och får mig alltid att le. Hon är ljuset i det totala mörkret.
Jag kom hem på eftermiddagen och kände konstig molande ångest. Försökte sitta ute och läsa men kunde inte riktigt fokusera och ångesten blev bara värre. Jag satte på en film jag redan sett och försökte somna, jag ville så gärna bara sova bort hela kvällen. Men jag kunde inte somna heller och mådde sämre, vilket ledde till impulsiva handlingar. Allt slutade med att jag grät så mycket att jag nästan skrek och ringde mamma, och bad henne att komma hit. Hon gjorde det och kramade om mig och lyssnade på mig. När jag hade lugnat ner mig så gjorde vi te och satte oss ute. Vi pratade mycket och det kändes bättre när hon gick härifrån. Men nu kommer det där mörkret igen, och sorgen som jag inte kan förklara.
Jag sjönk ner på golvet ute i dagrummet när jag i ögonvrån såg en man som höjde ena armen. som om han skulle slå mig, och alla fläckar på golvet rörde på sig.

332

All stress och oro inför att träffa den nya psykologen förra veckan visade sig vara helt i onödan, då någon från psykiatrin ringde mig och sa att psykologen var sjuk så jag ska träffa honom imorgon istället. De senaste dagarna har varit jobbiga, trots att jag försökte le och spela glad för att inte låta någon se igenom mina lögner. Men igår kväll bröt jag ihop, låg i sängen med släckta lampor och grät. Pratade med nattpersonalen lite när hon kom in och såg att jag inte mådde bra. Det hjälpte lite, och jag slutade gråta och började tvätta kläder för att hålla mig upptagen. Idag är jag trött och ledsen. Eller kanske inte ens ledsen, mer likgiltig. Jag drog upp persiennerna och gardinerna, öppnade fönstret och började städa. Har än så länge bara lagt undan kläderna och diskat, nu tar jag en paus, annars skulle jag svettas ihjäl. Ska snart städa resten av rummet, sen badrummet och sen ska jag ta en lång, välbehövlig dusch. När jag är klar med allting så ska jag göra te, ta boken jag läser om just nu, och sätta mig i solen ute på gården och försöka läsa så mycket jag kan. Jag har utmanat mig själv till att läsa alla böcker jag lånade ut sist innan det är dags att lämna in dem.
Och förhoppningsvis ska jag få besök av min bästa vän nästa helg. Planerar redan vad vi ska göra, tanken på att äntligen ses efter ungefär fem månader ger mig lite mer energi. Om vädret tillåter så ska vi sitta ute, kedjeröka och dricka alkoholfri champagne. Sen ska vi kolla på nån dålig film och äta mac and cheese och pop tarts. Bara några dagar kvar. Håll ut.

322

Stora vågor av ångest och självhat sköljer över mig allt oftare igen. Det kändes som att det höll på att bli bättre, men lika fort som det vände åt rätt håll, vände det tillbaks till samma gamla mönster, beteende och tankar och känslor. Jag var på nattpermission och även fast det var trevligt att träffa personalen igen så kom den där ångesten och hopplösheten. Hade läkarsamtal igår när jag kom tillbaka och bröt ihop efteråt. Fall ihop, ta dig upp. Så några timmar kunde jag fokusera på annat, gå ut och röka och prata med min vän. Men på kvällen hände en liten, jävligt löjlig dessutom, grej som fick mig att nästintill skrika åt en medpatient och nästan hälla mitt te och kasta muggen på personen. Och det där utlöste en stor panikattack där jag slog hårt i väggen, så min redan torra och spruckna knogar sprack ännu mer och handen är lite svullen nu. En sköterska pratade med mig och höll om mig när jag skrek av ångest Hon lät mig gråta ut och skrika, och jag uppskattar allt hon gör.
Idag känns det lite bättre, men inte så mycket. Jag och K gick till affären och sen åt mat, som inte alls var så gott som jag trodde att det skulle bli. Tidigare på dagen har jag skrivit ner hur jag mår och mina tankar, och samma sköterska som lugnade mig igår fick läsa det. Hon sa att hon berättar det till en sköterska som ska jobba imorgon och på måndag så att de kan ta upp det på ronden, och sa att jag ska låta läkarna läsa det också.
Så jag vet inte vad som ska hända nu. Jag försöker att hålla mig lugn, men små grejer väcker sån ilska inom mig att jag inte vet var jag ska ta vägen. Nu ska jag iallafall röka.

320

"Varför tycker du om mig?"
"För att du har ett skadad inre. Men visar ett starkt yttre."
Och känslorna jag försökte trycka undan gick inte längre att gömma. Tänker hela tiden på den där pussen på kinden jag fick och hur ansiktet sken upp när jag gav lappen med mitt nummer. Tråkigt att behöva säga hejdå men jag hoppas att vi ses nån annan gång. Nånstans försöker jag att sluta tänka på allting och hålla mina förhoppningar låga, så jag slipper bli besviken i slutändan. Men känslorna går inte bort, och jag inser nu att det är inget jag har kontroll över. Det får bli som det blir, och blir det ingenting så har jag iallafall upplevt nånting.

Vet fortfarande inte hur länge jag kommer att vara här, om läkarna bestämmer att jag ska få 6 ect-behandlingar till så lär det bli minst två veckor. Men jag vet ingenting just nu.
Igår och idag har jag varit väldigt lättirriterad och små, små grejer som jag annars kan strunta i, väcker sån ilska inom mig att jag måste slå huvudet i väggen. Idag har jag och en medpatient pallrat oss ut i kylan och iväg till affären. Fy.

Tristessen kommer att äta upp mig snart.

314

Med skam i halsen och tårar i ögonen berättade jag idag för personalen om det som har plågat mig, om det som fortsätter att plåga mig. Hon fick läsa en anteckning jag skrev inatt när jag låg i sängen och ångesten kvävde mig så att jag trodde att min bröstkorg skulle spricka. Hon var förstående och inte alls arg, som jag trodde att hon skulle bli. Vi pratade en längre stund om allting och jag öppnade mig upp för henne lite mer. Jag berättade om den hemska ångesten som inte går att få bort med ångestdämpande, jag berättade att jag är tvungen att trycka i mig sömntabletter på dagarna för att klara av att leva en dag till. Att jag varje dag väljer att inte dö istället för att välja att leva. Hon sa att jag har varit otroligt stark den senaste tiden, kanske lite för stark. Sen fick hon se mina straff på armarna. Hon sa att hon kan ringa min terapeut och fråga om det går att få en tidigare tid hos min läkare, för såhär kan jag inte fortsätta. Vi pratade också om ECT, om det kanske kan vara nåt jag vill testa. Men jag är delvis för rädd, och delvis för orkeslös för att kämpa mig igenom detta helvete.

Sen började jag städa, slängde soporna, åt middag och duschade. Jag hade ångest och mörka tankar redan innan, men en liten sak utlöste nästan ett totalt sammanbrott. Jag blev arg och sparkade på våg-helvetet. Nu är ångesten och tankarna ännu värre, och jag undrar hur natten kommer att bli. För som vanligt så luktar det katastrof. Och imorgon vill jag inte ens tänka på. Just nu vet jag vet bara att jag inte orkar mer.

With tears in my eyes, I begged you to stay

You said, "Hey man, I love you but no fucking way"

313

o r d s p y a

Allt har blivit en distraktion. Att sova, att äta, att prata, att städa, umgås eller åka någonstans, kolla på House-avsnitt jag redan sett för länge sen, läsa, måla, pyssla, allt. En distraktion från smärtan, från minnen, från tankarna, från problemen, från livet. Från verkligheten. Verkligheten som inte känns särskilt verkligt på sistone. Det är obehagligt att titta mig i spegeln och försöka att se mig själv. Och det är också obehagligt att jag inte känner igen mig själv på andra sätt heller. Även om jag har en "bra" dag (en okej dag egentligen, mina bra dagar uppkommer när det bildas en tjock dimma mellan mina känslor och mig som är framkallat av mediciner) så slutar det med att jag ligger i sängen i ett mörkt rum och gråter eller helt enkelt förbannar mig själv för allt jag gjort och inte gjort. Även när jag inte har ångest så gör jag dumma saker för att straffa mig själv. Jag straffar mig själv för saker jag gör och jag straffar mig själv för saker jag inte gör. Det där jävla självstraffet, självmisshandeln, kalla det vafan ni vill, det blir bara jobbigare och jobbigare att låta bli. Varje dag, varje kväll. Det måste ske nånting. Ibland blir jag rädd. Rädd för att förlora kontrollen helt. Men för det mesta känns det som att det är det jag egentligen vill. Jag har försökt kontrollera nånting, men sån stark vilja har jag tydligen inte. Så jag är tvungen att ta till andra metoder. Jag känner mig tvungen. För att det är nånting i huvudet som skriker att jag är värdelös och dum och förtjänar inget av det jag har. Och nej, att säga "men så ska du inte tänka" funkar inte alls. Ja, jag vet att ni menar väl men nånting är fel på min hjärna. Den sparar mest dåliga minnen, och även de som är bra blir dåliga för att jag vet, jag känner det på mig, att det aldrig kommer bli lika bra som då. Och varje år blir jag sämre. Om inte på ett sätt så blir det ett annat. Ibland blir jag förvånad över hur fort allting har gått, och hur jävla dåligt det har blivit. Det började ju så oskyldigt, jag ville bara prova och se om jag kan. Och jag kunde. Och allting blev värre och större och mörkare, och nu är jag här. Jag minns hur jag som barn kunde fantisera om att äntligen bli en tonåring, bli vuxen, gå på fest, dricka, träffa folk, hångla. Allt det där som jag gick miste om, förlorade min tonår för att jag var för fokuserad på att förstöra mig själv. Varför blev det såhär? Jag har alltid varit lite annorlunda, lite udda. Jag var rädd och nästan alltid var det nånting fel på mig. Jag tyckte inte om att gå till skolan, trots att jag verkligen älskar att lära mig saker. Om jag tänker efter och försöker hitta var nånting gick fel så kan jag inte hitta nånting speciellt. Kanske är det helt enkelt ärftligt, kanske var det min uppväxt, eller flytten till Sverige och allt som hände efter. Men iallafall. Jag kan inte se var nånting gick snett. Kanske är jag bara dömd till detta liv som mer eller mindre känns som ett jävla helvete att ta sig igenom.
Den där smärtan. Det gör så ont i själen att det känns i kroppen. Jag får attacker som är en konstig jävla blandning mellan ångest, overklighetskänslor och hemlängtan. Men jag längtar inte så mycket till ett ställe utan till en tid. En tid som var och inte kommer tillbaka. Det är ofta jag saknar den gamla, slitna lägenheten där jag delade rum med farmor som alltid lagade god mat. Saknar tiden då livet var så mycket bättre, lättare och roligare. När mitt psyke och kropp inte var så jävla slitna. När jag faktiskt orkade göra saker. Orkade och ville. Önskade. I tisdags sa min terapeut att hon vet att jag "tycker om att göra sånt som andra i min ålder gör, som att fika eller gå på bio", och det fick mig bara att inse hur lite hon känner mig nuförtiden. Jag har förändrats drastiskt det här året. Det är inte så att jag inte orkar göra saker för att jag är deprimerad, eller vafan. Jag vill helt enkelt inte. Jag känner inte behovet av att träffa människor jämt och göra "roliga" saker. Fast det är nästan inget som känns sådär roligt på riktigt längre, allt är bara på låtsas för att behaga andra i min omgivning. Saker jag tyckte om förut känns så tråkiga och grå. Det har ju till och med börjat kännas tråkigt att handla eller åka och äta nånstans. Livet är tråkigt och grått, men framförallt jobbigt. Jag vet inte om det nånsin kommer att kännas roligt igen, eller om färgerna kommer att komma tillbaka. Det känns inte så.
Förut såg jag fram emot julen. Nu känns det för kaotiskt och jobbigt och jag vill bara strunta i det i år. Jag vill strunta i hela jävla livet. Ja, så illa är det. Jag försöker prata med personalen om de där jobbiga sakerna. Men det tar stopp när jag försöker prata och det tar stopp när jag försöker skriva.
Och personalen tröstar och säger att när jag känner att jag inte kan ta ansvar längre, alltså när jag på mitt mående-skala hamnar rakt ner på tian, så ska jag bara säga till och de får "ta över". Men jag är för trött. På allting. Jag vill bara att detta helvete ska ta slut nån gång. En väldigt liten del av mig håller kvar, klänger sig fast vid det lilla hoppet jag har, men den största delen, den mörka och arga, den vill inte. Och jag har gett mig själv några dagar, för att antingen skärpa mig eller tappa kontrollen helt och hållet. Vet inte riktigt vad jag vill göra när den sista dagen kommer egentligen. Vet inte om jag ska be om hjälp eller fortsätta att låtsas och sen bara försvinna. Just nu vet jag ingenting, men det visar sig om några dagar.

So when you feel so invisible you're not even sure you exist

So you cut yourself open just to see if you real

You numb yourself with drugs just to hide what you feel

You drink the washed up pain in hopes of rejecting it afterwards

You live everyday wishing you could rewind your life backwards

Because you wanna figure out where the fuck you went wrong

Cause everything in your world ain't been right for so long

312

I den där eviga smärtan och hopplösheten har jag förlorat mig själv ännu en gång. Jag försöker att kontrollera smärtan genom smärta, men ironiskt nog tappar jag kontrollen över det också. Tanken på befrielsen lämnar inte mig för en minut. Nånting har låst sig. Kanske bäst att vara ärlig. Jag ska försöka prata med min kontaktpersonal imorgon.
Hoppas bara att jag kan somna tidigt inatt.

311

Vad ska jag säga? Att jag mår dåligt, att jag är ledsen, att jag har ångest över maten, att jag känner mig stressad, att jag vill skada mig, att jag vill dö? Låter bara som en gammal repad skiva. Så jag håller käften istället.

Idag har jag fått höra från min terapeut att jag ser ut att må bättre."Men skenet bedrar".
Träffade mamma och syster. Pratade, gick runt på Dollarstore och åt. Sen åkte vi "hem"- fast jag säger inte längre hem, jag säger hem när jag ska till boendet. Packade ner lite (som blev rätt mycket) grejer som jag tog med mig hit. Lite kläder, pyssel och min kamera. Det kanske motiverar mig till att gå promenader. Varje gång jag sitter där och röker ute på terrassen så blir jag ledsen, och idag var ingen undantag. Innan jag åkte hem så gav jag min låtsaspappa en kram och tackade honom för allting. Och då sprack det, och jag började gråta. Grät hela vägen hem. Har lugnat ner mig för en stund sen. Mamma ska komma imorgon och vi ska gå en promenad, kanske kan jag prata av mig. För det verkar jag inte kunna göra med någon den sista tiden, det tar stopp när jag försöker.

Nu ska jag fortsätta kolla på House och måla.

309

Snart är det kvällsfika och jag ska tvinga mig själv till att lämna rummet och dricka te. Har haft ångest största delen av dagen och behövde tvinga mig själv till att äta middag. Jag har, som vanligt, sovit hela förmiddagen, ville inte ens gå upp och äta lunch. Släppte ut katten och satt på soffan i typ en halvtimme. Sen har jag mest suttit inne på mitt rum och målat, gått ut för att röka några gånger.
Inatt pratade jag lite mer med personalen om mitt mående. Den senaste tiden har jag omedvetet gömt hur jag mådde/mår, men försökt prata utan framgång. Det är mycket jag fortfarande håller hemligt eftersom jag skäms. Jag vill bara inte erkänna vad jag känner och varför jag känner det.
Ångesten har blivit lite värre, men jag tar min vb-medicin max två gånger om dagen - vilket är ändå rätt bra med tanken på att jag förut tog mycket mer och mycket oftare.
Nu vet jag inte hur jag mår, har overklighetskänslor från helvetet och skakar. Men jag försöker hålla ut. Det är den enda jag kan göra nu egentligen. Hålla ut.

308

Idag har jag möblerat om lite, städat rummet och badrummet, slängt sopor och duschat. Försökt att distrahera mig från tankarna och ångesten. Igår kväll fick jag en ångestattack och började gråta, sa att jag inte orkar med detta igen. Fick medicin, lugnade ner mig, var vaken ett tag men somnade tidigare än de senaste dagarna. Har pratat mer med personalen om mitt mående, så de vet lite mer. Helt ärligt så är jag orolig inför nästa vecka, inte riktigt säker varför. Kanske är jag rädd att jag kommer flippa ur igen och att allting ska bara gå nedåt. Jag vet inte. Jag har bara så mycket ångest.

307

Folk mår dåligt. Jag mår dåligt. Allting känns skit och känslorna av att vara övergiven, trots alla runtomkring mig, börjar komma tillbaka. Eller, känslorna har väl aldrig försvunnit, jag har bara inte tillåtit mig själv att känna sånt. Annat som jag trodde hade försvunnit börjar komma tillbaka igen, sakta men säkert. Men det fick jag inte visa, för jag mådde ju bättre när jag fick komma hem förra veckan. Nu orkar jag inte hålla uppe den där glada fasaden, orkar inte gömma undan mina känslor. I morse vaknade jag med stark ångest och abstinens, låg och halvsov innan jag bestämde mig för att smsa personalen och be någon komma in. Jag berättade hur jag mådde och fick medicin, det tog ändå ungefär två timmar innan huvudet kändes lättare och jag kunde sätta mig upp utan att få blodtrycksfall och må illa. Hoppade över lunchen, hade varken ork eller lust att äta när jag mådde så för jävligt. Men vid ett kom jag äntligen upp ur sängen och jag och en personal bakade tigerkaka till fika halv tre. Idag har jag också äntligen tvättat alla kläder och handdukar som behövde tvättas.
De senaste dagarna har jag varit mest inne på mitt rum, går ut när jag ska äta, röka eller ta mediciner. Annars sitter jag i mitt rum, kollar på youtube, målar eller skriver. Funderar på att möblera om lite, bara så att jag kan gå ut genom fönstret lättare när jag ska röka. Så lite vill jag ha med mänskligheten att göra.
Jag är ledsen och vill gråta på grund av hundra olika anledningar, men tårarna kommer aldrig och istället blir jag frustrerad. Och jag vet att det bara är början. För det börjas alltid så. Jag håller allting inne, håller ihop tills jag spricker igen. Först är det frustration över allting, sen blir jag jävligt ledsen och får mer och mer ångest, och efter det kommer de förbjudna tankarna och fantasierna. Och det slutar oftast likadant. Allting bildas upp under några veckor, och sen går det åt helvete. Jag har lärt mig nu.

Natten kommer bli jobbig för jag vet att jag inte kommer våga gå och lägga mig, pga rädslan att vakna imorgon och må lika pissigt som jag gjorde idag. Imorgon vill jag städa, möjligen möblera om lite, och duscha för att jag är jävligt äcklig. Hade planer inför lördagen, men när jag kom på att jag måste betala den där jävla hyran så vet jag inte vad jag ska göra. Mamma ska komma på besök, och vi ska kanske åka till min bror då hans sambo fyller år idag (vilket jag har helt glömt). Jag får nog måla nånting och göra några armband. Det enda jag är lite bra på.

303

Det är kanske bättre så, försöker jag tänka.

it sure as hell ain’t normal but we deal, we deal