355

Den underbara toppen före den oundvikliga kraschen verkar vara över. Kraschen har inte inträffat än men jag är på min vakt, nästan redo att falla ner igen.
Efter min morgoncigarett går jag in och öppnar lådan med mediciner och sen sväljer ner en halv tablett med en stor klunk pepsi max och skam i hela kroppen. Snart kommer hjärtklappningen och skakningarna jag vaknade med att upphöra, iallafall för några timmar. Spärrarna i hjärnan släpps. Jag tvekar inte längre, det gjorde jag innan. Och jag vet att jag snart kommer kunna varken fungera eller stå ut om jag fortsätter. Ändå gör jag det för jag verkar inte kunna sluta.

Igår kväll låg jag på soffan och grät. Grät för att jag verkar jinxa allt positivt. Kanske finns det en rimlig förklaring till det som fick mig att må dåligt och gråta. Kanske inte, men jag hoppas att jag får höra nånting. Inte en bortförklaring, snarare en ursäkt. Det har bara rivit upp gamla sår och fått mig att tänka på sommarens jobbiga vecka. Nåja.

353

Börjar dagen med en cigg, sen den gamla beska smaken i munnen. Smaken som väcker minnen från jobbiga perioder, smaken som får mig att skämmas. Skäms att jag återigen inte kan hantera mina känslor utan flyr ifrån dem. Distraktionerna hjälper ändå inte. Och jag börjar tänka och undra; kommer det alltid att vara såhär? Att i några månader kommer jag kunna njuta av solen och träffa mina vänner, men att jag inte ska njuta för mycket just för att lyckan är tillfällig. Hösten har börjat, men mörkret inom mig har aldrig dött ut. Det har bara grott och väntat och jag är hjälplös. Det väger så tungt, min bröstkorg sprängs snart av smärtan, huvudet också. Om det här bara är början på den välkända nedåtgående spiralen så vill jag hoppa av livet reda nu. Det finns inte mycket krafter i mig längre. Jag orkar inte med skiten ännu en gång. Jag kanske borde prata med nån. Ska försöka prata med mitt boendestöd imorgon. Kunde inte skriva långa texter om mitt mående, det har varit så mycket tankar. Så jag skrev upp punkter, saker jag vill att hon ska veta. Om jag berättar allt vet jag inte. Och jag vet inte vad för hjälp jag behöver. Jag känner hur jag faller. Igen. Just nu önskar jag att jag kunde gråta. Så jag kan få ur mig iallafall lite av det som tynger ner mig. Men jag kan inte, tårarna kommer inte trots att det enda jag vill är att gråta. Medicinerna har säkert dämpat mig, därför kan jag inte gråta. Och jag borde gå och lägga mig snart. På torsdag ska jag få skjuts till sysselsättningen. Tror jag berättar för M att jag mår dåligt och vill bara sitta och måla med musik i öronen.
Jag vet inte vad jag ska göra. Snart slutar jag falla, då är jag bara en smutsfläck på golvet. En ångestklump alla snubblar över.
Min mamma sa idag att jag borde berätta om mitt mående innan det går åt helvete. Men jag vet inte hur mycket mer jag klarar av. Jag balanserar på en tunn linje, och bara en liten knuff kan få mig att tappa kontrollen helt.

350

Jag säger att det är okej, att det inte spelar roll. Jag bryr mig inte, jag har gått vidare. Men sanningen är att det svider fortfarande och nätterna känns så extremt ensamma. Att jag aldrig kommer få svar på vissa frågor väcker en ilska inom mig. Och jag vill skrika rakt i ditt ansikte, fråga vad fan jag har gjort för fel. Fråga varför du drog ut på det en längre tid, säga hur elakt och fegt det var av dig att inte dyka upp, inte höra av dig och sen skicka ett sms tidigt en morgon. Samtidigt som jag förstår att det kan ha varit svårt. Du kanske ville känna mer men gjorde aldrig det. Jag vet inte, och som sagt så kommer jag antagligen aldrig att få ett svar på det. Jag ville berätta så mycket för dig, jag ville att du skulle träffa mina vänner, kanske till slut träffa min familj också. Men det är kanske bra att det aldrig hann bli så, jag hann inte falla för dig ännu mer och dina avtryck finns inte bland mina vänner. Det skulle vara ännu svårare att hantera den här situationen då. Situationen som känns så löjlig samtidigt som det gör ont. Och jag tänker på dig när jag hör vissa låtar, jag tänker på hur arg jag är och hur jag hoppas att du vet vilken smärta jag kände och fortfarande känner. Tänker att jag aldrig mer vill se dig fast samtidigt hoppas att du kommer dyka upp vid min dörr en dag och be om ursäkt, ha nån rimlig förklaring och säga att du menade aldrig det du skrev. Alla säger att det kommer kännas lättare efter ett tag. Det känns inte ett dugg lättare fastän jag har lärt mig att inte gråta över dig.

Dagen har varit bra. Jag umgicks med min familj, skämtade och åt mat. Vissa stunder kände jag mig nästan normal. Men ångesten över nånting och sorgen över nåt annat har suttit på mina axlar som en tyngd. Imorgon ska jag möblera om i lägenheten, färga håret rött (övervägde grönt eller lila men när jag såg hårfärgen i affären så var jag tvungen att välja den) och kanske handla lite grejer till lägenheten. Röd hårfärg tror jag passar mitt humör den senaste veckan - för det mesta förbannad. Hoppas resultatet blir bra.

347

Jag försöker mitt bästa. Gör allt jag kan för att hålla balansen men det minsta lilla kan få mig att darra av frustration. Försöker att inte tappa kontrollen över livet igen men det har visat sig vara svårare än vad jag trodde. För jag ska må bra. Jag borde må bra. Varför mår jag inte bra? Jag bor i en lägenhet, jag har min katt här, mina grannar är gulliga. Nästan varje kväll kommer det en eller flera igelkottar fram för att dricka vatten och äta kattmat som jag och grannarna ställer ut, dessutom så verkar en igelkott bo under min altan. Jag har bra kontakt med min familj och mina vänner, jag har träffat nån som jag tycker väldigt mycket om, och imorgon börjar min sysselsättning. Om man ser på allting så verkar det inte som att jag har nånting att må dåligt över, ingen direkt anledning. Det behövs inte dock. Man kan ha oförklarad, konstant ångest och vara trött på allting trots att det inte händer nåt. Jag vet att man kan. Jag avskyr hur jag kommer tillbaka till samma mönster varje år. Jag är rädd.

Nu ska jag vila lite, sen ska jag bädda soffan och duscha.
Ikväll får jag besök igen.

343

Snart har jag bott en vecka i min nya lägenhet. Jag trivs. Idag kunde jag ta ett bad på kvällen och klä på mig med öppen dörr. På ett sätt känns det som att jag alltid har bott här men på samma gång känns hela lägenheten främmande. Men det är jag som bor här. Det är jag som bor här och det är jag som får bestämma var allt ska stå, det är min musik som dunkar högt från högtalaren, och min katt får flytta hit imorgon. Mamma hjälpte att sätta upp ett nät runt staketet på min altan, imorgon ska vi ta hand om staketen på sidorna. Grannarna ler och säger hur fint det är, att det är skönt att se det omhändertaget. En av dem som också har katt berättade att rosorna som är utanför mitt köksfönster började blomma kort innan jag flyttade in. "De visste att det är rätt person", sa hon.
Om jag ska vara ärlig så saknar jag boendet, eller iallafall personalen. Jag vet att jag kan alltid hälsa på, och jag kommer att hämta mina mediciner där varannan vecka. Men det känns fortfarande konstigt att vara nånstans och inte behöva säga "jag måste hem".
Det här är mitt hem nu.

335

Torsdagen började rätt så dåligt. Jag träffade min terapeut, pratade med henne själv eftersom personalen som skulle följa med mig var sjuk. Bland det första hon sa till mig var frågan; "du vet att det är behandlingshem på gång för dig?" Och nej. Det visste jag inte. Vi pratade mycket om det och för att slippa tjatet så sa jag att jag kan väl åka och kolla på stället när allting är klart. Men jag vill inte. Hon sa också att det var ledsamt att se mig i höstas när jag knappt kunde ta mig upp ur sängen för att gå till badrummet, och att tanken är att jag ska bo på behandlingshem för att stabiliseras och undvika just såna svackor. Grejen är den att jag inte känner att jag behöver bo på behandlingshem. Jag vill redan flytta till en egen lägenhet, och har intresseanmält mig till tre ställen. Trots att jag avskydde när andra sa att jag skulle må bättre om jag bara hade en sysselsättning, så inser jag nu att det förmodligen stämmer. Bristen på aktivitet gör bara att jag tänker mycket mer och det blir aldrig bra att tänka för mycket. Det är då ångesten och tvångstankarna kommer krypandes och mörkret tränger sig in genom huden. En falsk känsla av trygghet. Jag vet. jag vet vet vet, att tryggheten i det mörka är falsk, att det egentligen är så långt ifrån tryggt det bara kan bli. Men fan vad övertygande känslan är.
Efter terapeuten gick jag och rökte med mamma, vi pratade lite och jag sa att jag inte tror jag klarar av att åka på en konsert senare på dagen. Mamma övertalade mig och sa att det blir bättre om jag försöker och inte klarar av det, än om jag skulle ångra att jag inte ens försökte. Sen träffade jag psykologen för att avsluta utredningen. Fick veta att jag inte är nånstans på autismspektrumet, däremot kan psykologen tänka sig (hans ord, inte mina) att fobisk personlighetsstörning kan stämma in på mig. Jag vet inte ens vad jag tyckte när jag och mamma gick därifrån, antagligen för att allting det där med behandlingshemmet tog upp så mycket plats i hjärnan. Trotsade ångesten och handlade lite, och på eftermiddagen var det dags att byta om från mjukisbyxor till jeans (som jag nästan aldrig har på mig längre) och en Imagine Dragons-tröja och åka till Stockholm. Väl där blev det jobbigt och jag kände att jag ångrade mig när jag såg alla människor. Träffade min bästa vän en stund men skulle säkert tappa bort varandra senare så vi sa hejdå och kramades. Hon sa flera gånger att hon var stolt över att jag klarade av att komma dit. Efter kaoset i kön och sen med att hitta våra sittplatser, så kändes det ändå okej att vara där. Jag skakade och hjärtat dunkade hårt, men att gå på en konsert har varit en av mina drömmar väldigt länge. Och det var ingen konsert som helst, utan jävla Imagine Dragons, ett av mina favoritband! Blir fortfarande gråtfärdig när jag tänker på stunden jag öppnade kuverten jag fick av AJ i julklapp och såg biljetten. Kommer alltid att vara tacksam för den bästa julklappen jag nånsin fått. När lamporna släcktes och basen började dunka och vibrera i hela kroppen, så fanns det liksom ingen ångest, inga andra människor, bara jag och musiken. Dan sa att han hoppas att alla där har ett bra liv, iallafall för två timmar, och ingen politik eller kön ska finnas just där och då. Han tog emot en Pride-flagga från en i publiken och hade den runt halsen som ett sjal medan de spelade "It's Time", en av mina favoritlåtar. Efter all känslokaos den dagen så började tårarna rinna när alla sjöng "now don't you understand that I'm never changing who I am", inklusive jag. Jag sjöng med, skrek och applåderade, och tog fram mobilen för att vifta med den med ficklampan på som många andra gjorde när Dan sjöng "Forever Young" som en hyllning till Avicii. Och tårarna slutade inte rinna på ett tag.

I morse åkte vi för att hälsa på min bror och hans familj. Redan på väg från parkeringen såg jag min lilla brorsdotter vinka i fönstret. Vi lekte och jag undrade hur det kan finnas så mycket energi i ett så litet barn. Men hon är ju min lilla brorsdotter och får mig alltid att le. Hon är ljuset i det totala mörkret.
Jag kom hem på eftermiddagen och kände konstig molande ångest. Försökte sitta ute och läsa men kunde inte riktigt fokusera och ångesten blev bara värre. Jag satte på en film jag redan sett och försökte somna, jag ville så gärna bara sova bort hela kvällen. Men jag kunde inte somna heller och mådde sämre, vilket ledde till impulsiva handlingar. Allt slutade med att jag grät så mycket att jag nästan skrek och ringde mamma, och bad henne att komma hit. Hon gjorde det och kramade om mig och lyssnade på mig. När jag hade lugnat ner mig så gjorde vi te och satte oss ute. Vi pratade mycket och det kändes bättre när hon gick härifrån. Men nu kommer det där mörkret igen, och sorgen som jag inte kan förklara.
Jag sjönk ner på golvet ute i dagrummet när jag i ögonvrån såg en man som höjde ena armen. som om han skulle slå mig, och alla fläckar på golvet rörde på sig.

316

Idag har jag fått min första ect-behandling. Det var jobbigt att ligga där och inte vilja, men veta att jag är tvungen. Jag sövdes ner snabbt och sen vaknade jag i min säng, minns inte hur jag kom tillbaka, har bara ett suddigt minne av en skötares ansikte. Har lite värk här och där, huvudvärk och ont i käken, men annars är det lugnt. Hjärtmedicinen håller min puls låg, fortfarande lite högre än vanlig vilopuls men det är iallafall inte 125 längre, och jag har inte behövt ta ångestdämpande. Kanske är det den, eller den andra nya medicinen, eller bara en blandning av alla jag tar, som faktiskt hjälper nu. Det känns konstigt men så otroligt jävla skönt att inte behöva ta lugnande för att gå upp ur sängen. Hoppas att jag inte jinxar det nu.
Jag har ingen aning hur länge jag kommer behöva stanna här, i måndags sa läkaren "några veckor". Längtar hem, längtar efter min säng, min vetekudde, och framförallt Cosmo, och personalen på boendet. Vill gärna få komma hem till jul eller nyår.

Och den här avdelningen är helt rökfri, så jag har inte rökt sen i söndags. Får inte lämna avdelningen så kan inte heller gå ut och röka. Det är kanske bra, jag kanske slutar. För ett tag, iallafall, haha.

314

Med skam i halsen och tårar i ögonen berättade jag idag för personalen om det som har plågat mig, om det som fortsätter att plåga mig. Hon fick läsa en anteckning jag skrev inatt när jag låg i sängen och ångesten kvävde mig så att jag trodde att min bröstkorg skulle spricka. Hon var förstående och inte alls arg, som jag trodde att hon skulle bli. Vi pratade en längre stund om allting och jag öppnade mig upp för henne lite mer. Jag berättade om den hemska ångesten som inte går att få bort med ångestdämpande, jag berättade att jag är tvungen att trycka i mig sömntabletter på dagarna för att klara av att leva en dag till. Att jag varje dag väljer att inte dö istället för att välja att leva. Hon sa att jag har varit otroligt stark den senaste tiden, kanske lite för stark. Sen fick hon se mina straff på armarna. Hon sa att hon kan ringa min terapeut och fråga om det går att få en tidigare tid hos min läkare, för såhär kan jag inte fortsätta. Vi pratade också om ECT, om det kanske kan vara nåt jag vill testa. Men jag är delvis för rädd, och delvis för orkeslös för att kämpa mig igenom detta helvete.

Sen började jag städa, slängde soporna, åt middag och duschade. Jag hade ångest och mörka tankar redan innan, men en liten sak utlöste nästan ett totalt sammanbrott. Jag blev arg och sparkade på våg-helvetet. Nu är ångesten och tankarna ännu värre, och jag undrar hur natten kommer att bli. För som vanligt så luktar det katastrof. Och imorgon vill jag inte ens tänka på. Just nu vet jag vet bara att jag inte orkar mer.

With tears in my eyes, I begged you to stay

You said, "Hey man, I love you but no fucking way"

276

Sleepless in Sweden part 2.
Återigen sitter jag klarvaken klockan två när jag ville somna tidigt. Jag har inte lyckats somna, men har tagit ångestdämpande och hoppas att det hjälper.
Kvällen var lugn tills jag fick en konstig känsla i hela kroppen och huvudet. Det känns som att det sitter män i mitt huvud och trycker på knappar i min hjärna. Jag såg en man stå vid min dörr och sen hörde jag fotsteg, som om någon gick runt i huset men det lät inte rätt. Jag ska inte ljuga, båda grejerna fick min puls att stiga. Tvångstankarna bara växte och växte, och jag började känna att nånting stort och hemskt kommer hända om jag inte lyder dem, och till slut kunde jag inte stå emot.
Nu ska jag fortsätta kolla på film och försöka somna. Fan, vad allting känns tungt.

268

Lever. Eller ja, existerar bara egentligen. Dagen har bestått av ångest, destruktiva tankar, ilska och jävligt mycket självhat. Det har bara blivit större och jobbigare, särskilt efter gårdagen. Självhatet alltså. Varenda liten grej jag gör är fel, jag är dum och ful och helt jävla totalt värdelös.
Kan inte ens skriva ordentligt.

263

Ångest. Hjärtat slår snabbare och hela kroppen känns som gelé. Allting jag gör då blir som en dimma. Inte riktigt säkert varför jag började, eller varför jag slutade då jag slutade. Gick tillbaka till mitt rum, inte helt säker på att jag skulle klara det.
Nu är det över och jag känner hur medicinerna gör mig allt tyngre och jag borde sova innan jag skriver nåt dumt. Jag ville bara få tyst på tankarna, och det brukade hjälpa förr så jag gjorde det igen. Sen såg jag nånting simma i mina ögon.

När jag vaknar ska jag skriva mycket och länge i min rosa skrivbok. Det har jag inte gjort på några dagar.

262

Det var mycket jag hade i huvudet, mycket jag ville få ut för jag är så jävla trött på att gråta. Men nu vet jag inte längre hur jag ska skriva det. Det skulle bli ett långt inlägg, där jag i princip dränker mig själv i självömkan. Precis som alltid.
Undrar hur du har det. Hur alla har det. Jag har lämnat många. Den enda kopplingen de har till varandra, förutom mig, är att det alltid verkar gå framåt när jag väl suddas ut från bilden av deras liv. Och det kanske inte är en så dum grej. Den sista gången. Jag minns de mörka veckorna den där hösten. Hur jag förklarade för vitklädda människor om allting, om att jag försökte sätta mig själv och min hälsa först, men att det inte var lätt. Jag vet att vissa sa att det var bra, och att det är självklart att det påverkade mig också. Det var aldrig lätt. Jag trodde jag gjorde rätt, när jag lämnade människor som verkade fylla mig med giftigt avfall. Men, nu förstår jag att det var alltid jag som fyllde dem. För även fast människorna inte längre är i mitt liv, så finns giftet kvar. Hela jag är fylld med det. Jag smittar och smutsar ner alla som kommer nära. Det var aldrig meningen.
Skulle det hjälpa att lämna mina gamla vänner, skulle jag knappast spendera mer än hälften av mina dagar hemma, omringad av ångestmoln, paralyserad av rädsla, vara beroende av mediciner och med en kropp som säger ifrån varje dag. Jag har inte blivit av med det giftiga avfallet, jag har bara "förlorat" (läs; lämnat) mina gamla vänner. Ibland vill jag höra av mig till alla, bara för att be om ursäkt, men jag känner att det är bättre att bara vara tyst.
Som sagt, jag dränker mig själv i självömkan.

Jag skulle kunna skriva ännu mer om annat, men vem har lust att läsa massa smörja som oftast ändå bara jag förstår.
Varje dag är en plåga, och jag försöker bara stå ut, väntar på undergången som är på väg.

258

Sitter och är förvirrad, vill skriva men musklerna i armarna är så svaga.
Grät mig igenom hela samtalet igår, och trots min jävla envishet så har jag höjt en medicin (fast till 100mg om dagen istället för 150mg som läkaren ville från början) och får ta mer ångestdämpande när jag behöver det, men tanken är ju att medicinen ska hjälpa mig med ångesten så att jag slipper ta så mycket lugnande. Vi får se, jag har inte mycket att förlora, antar jag.
Läkaren sa också "vi ska inte ge upp" och det kändes okej. Ska träffa honom igen om ungefär en månad.
Det var nåt mer jag ville skriva men nu har jag glömt det.
Jag hoppas bara att medicinen hjälper så jag slipper vakna med våldsamma ryckningar och panik i hela kroppen, och att mina smärtor försvinner, eller blir mindre.
Resten av dagen ska jag spendera på soffan och kanske sova. Är så jävla trött.

256

Mår illa. Vet inte om det beror på medicinen eller ångesten, men det ger mig ännu mer ångest så jag mår ännu mer illa och den onda cirkeln sluter sig där.
Dagen har i princip varit en stor jävla medicindimma, jag vaknade med panikångest och behövde få stopp på det för annars skulle jag dö. Igår kväll mådde jag bra, började prata mer igen och sjöng med till glada låtar. Somnade sent, eller snarare tidigt på morgonen, trots extra sömnmedicin men när jag vaknade så hade jag ångest igen, men det har jag redan skrivit. Efter att jag sovit bort medicindimman så gick jag och duschade, trots att jag inte ville eller orkade. Vill inte se min kropp, vill inte se mig själv.
Nu vill jag gråta men jag kan inte. Jag vill inte hamna i den där jävla spiralen igen, världen som består av ångest och mediciner. Fast det kanske redan är för sent. Jag vet inte. Jag vet ingenting nuförtiden.

254

OBS; jag var väldigt ledsen och bitter när jag skrev detta inlägg, men det betyder ändå inte att jag inte menade allting jag har skrivit. Förlåt.


Ont, ont, ont. Livet gör ont. Mentalt och fysiskt är jag helt slut, och jag vet inte hur många gånger den här veckan jag har velat försvinna. Jag har fastnat igen. Är fast, i huset, i rummet. Lyckas jag ta mig ut är det för att jag har stora mängder mediciner i kroppen som får mig att slappna av lite, men också får mig att göra impulsiva grejer. Det är den där förbannade ångesten som aldrig låter mig vara. Har hamnat i helvetet, och jag vet att det är fel och jag borde inte göra så, men återigen tar jag tabletter jag inte borde för att dämpa ångesten. Det är antingen det eller göra illa mig själv, och inget av alternativen är särskilt smart eller bra för mig, för min kropp eller mitt psyke.
Jag har gråtit så jävla mycket de senaste dagarna att jag blir förvånad varje gång jag får en ny attack där jag gråter av ångest, skriker av smärta och ger mig själv blåmärken. Och för att vara helt jävla ärlig, så gråter jag för att jag är avundsjuk. Så. Jävla. Avundsjuk. På er. På er alla som har någon. På grupper tonåringar som handlar på Ica och fnissar medan jag försöker att inte ramla ihop innan jag och personen som håller i mig kommer fram till bilen där jag får sitta och vänta för att allting var för mycket. Är avundsjuk, ledsen och arg för att jag allt oftare sitter och skriker av ångest, vill klösa ögonen ur mig själv för att det är för ljust ute och skära av mig öronen för att vartenda litet ljud irriterar min hjärna. För att mina vänner umgås med andra som är så mycket bättre än mig för att JAG HAR ÅSTADKOMMIT ABSOLUT INGENTING I MITT PATETISKA LIV, så varför skulle någon välja mig? Det är väl klart som fan att folk väljer fester med knark och sprit före mig, för att jag är ingen rolig eller särskilt trevlig person att vara med. Jag vet. Förlåt. Ha så kul på era fyllor.
Jag är ledsen och avundsjuk på att folk i min omgivning verkar klara av vad som helst, utan problem. För att min syster åker på konserter, teater och träffar vänner, medan JAG. ÄR. FAST.
Jag har ont, SÅ JÄVLA ONT och ingen tror på mig. Och jag orkar för i helvete inte med det för alltid.
Mamma frågade mig igår om jag vill åka till psykakuten. "Nej", svarade jag för den största delen av mig är helt panikslagen när jag tänker på att vara hemifrån, jag blir rädd och får obehagliga minnen och vill bara stanna hemma under täcket. Fast det finns en liten del av mig som vill ha hjälp, vill ha någon som förstår, och den skriker SNÄLLA HJÄLP MIG JAG ORKAR INTE DETTA SJÄLV, JAG BEHÖVER HJÄLP FÖR FAN! Men den är så liten att jag ignorerar den och fortsätter att "leva" med "hjälp" av tabletter och självskada.

Detta är bara början på slutet.

253

Klockan är snart sju och jag har inte sovit, trots alla mediciner. Jag vill skriva men är så trött. Vet inte vad jag ska skriva, förutom att jag känner mig ensam, som vanligt. Ledsen och ångestfylld.
Egentligen skulle jag städa och duscha idag, men det kommer nog inte hända. Jag lär sova bort halva dagen, och den andra halva kommer jag att spendera vid datorn, eller nånting. Jag vet inte.
Det var länge sen jag kände mig såhär ledsen av ingen anledning alls.
Jag är så jävla jävla jävla jävla trött.

252

"Överkänslig", men jag kan inte hjälpa det, det ligger i mina gener. Nånting håller på att hända med mig och jag vet inte vad, men jag kan nog inte stoppa det. Jag dämpar ångesten på fel sätt, gråter och tänker bara dåliga tankar (för om jag tänker några bra tankar så kommer dåliga saker hända). Har ingen. Är osäker på om jag nånsin faktiskt haft nån. Jag vet inte.

Fortfarande trött. Fortfarande ledsen. Vilsen och vet inte var jag ska ta vägen.

Inatt somnar jag hungrig för att orden gjorde ont. Allting gör ont. 

 

251

TRÖTT.
Trött på all jävla ångest, trött på smärta, trött på tvångstankar, trött trött trött, på att vara ensam, på att inte kunna hantera någonting, trött på att sakna och trött på att känna mig lämnad och i vägen.

JAG
ÄR
SÅ
JÄVLA
TRÖTT.

250

Kvällar som dessa då ångesten bara kommer från ingenstans och man bryter ihop på grund av småsaker. Jag har ont och nu vill jag bara sova. Är helt slut pga panikångest och ångest i allmänheten. Hela jävla tiden, ångest ångest ångest. Lämna mig ifred.

248

Det är som att nånting händer med mig på kvällarna. Som om ett mörker kommer och tar över hela mig. Äter upp mig inifrån. Jag blir så liten då, så liten att jag nästan försvinner och mörkret får ta över. Att vara kvar här är så jävla svårt. Jag vet inte vad jag ska göra längre. Allting är bara ångest och smärta, och jag orkar inte mer. Ringde min terapeut i måndags och sa att jag känner att jag behöver prata, men hon har inte ringt upp. Jag vill inte att mörkret ska bo i mig igen.