onsdag 18 april 2018

333

Idag känns det lite lättare att andas, lite lättare att finnas. Den senaste veckan har varit ångestfylld, men jag har iallafall skrivit till personalen hur det ligger till. Egentligen vet jag inte vad som händer nu. Alla säger att jag får säga till om det är nåt, till och med sköterskan som idag kom för att ta blodprov på mig sa att jag ska säga till personalen att ringa henne om det finns nåt hon kan göra. Finns det nånting hon kan göra? Jag vet inte. Det är bara vågor av mörker och hopplöshet som sköljer över mig. Den gamla tjocka dimman som gör mig svår att nå, insekter som kryper på sängen men när jag försöker fokusera blicken på dem så löses de upp och blir till nästan osynlig pulver, och självklart gamla tvångstankar som får mig att straffa mig själv, utan att tänka på konsekvenser. Jag drömmer konstiga, obehagliga drömmar och vaknar kallsvettig och illamående. Under dagarna försöker jag fokusera på annat, på videos, serier, spel och böcker. På sistone lämnar jag det ångestfyllda rummet och sätter mig ute i solen med en bok.
Idag har jag varit hos tandläkaren och jag klarade det utan panik. Visst, jag mådde inte direkt bra av att höra vad som behöver göras men jag började iallafall inte gråta. Vilket jag på sistone ändå inte kan göra, oavsett hur mycket jag än försöker. Oftast känner jag mig likgiltig och grå. Har också handlat idag, och jag glömde hur mycket energi det tar från mig. Särskilt när det är mycket folk i affären och kassörskan är långsam. När jag gick ut från affären för att andas lite luft efter att ha mått dåligt, såg jag en f.d. medpatient vars svarta hår har nu blivit rött, som gick med säkra steg och såg ut att må bra. Och jag kunde inte låta bli att le lite.
Dessutom. Idag gick jag till den närmaste affären för att köpa lite saker - alldeles själv. Vilket jag för bara några månader sen inte skulle klara av. Jag har fått tillbaka den fysiska styrkan, och jävlar vilken befrielse det känns som. I fredags har jag till och med sprungit lite. Och jag är ganska säker på att det som hjälpte mest mot de fysiska besvären är faktiskt betablockerare. Nu kan jag ha ångest och må dåligt, men jag kan gå upp ur sängen och göra saker. Förut spenderade jag 70% av min tid i sängen, med en vetekudde på nacken, knaprade ångestdämpande som halstabletter, med ångest hela tiden redo att anfalla och jobbiga panikattacker. Och jag tror, jag är inte säker men jag tror att mycket av det orsakades av min alldeles för höga puls. Jag vill så gärna säga jag är fri men jag är rädd att det kommer få allt att komma tillbaka.
Imorgon ska jag till psykologen igen och fortsätta med utredningen, när jag kommer hem ska jag städa för på fredag eftermiddag kommer min bästa vän och hälsar på. Hon stannar till på söndag så när min familj har en grilldag, ska vi sätta oss i solen och ha en picknick. Har köpt godis, chips, pepsi och (alkoholfri) champagne. Helvete vad jag längtar!

1 kommentar:

  1. Fan vad stolt jag är över att du gick till tandläkaren och att du klarade av att gå till affären själv. DU ÄR SÅ JÄVLA BRA!

    SvaraRadera