Nu sitter jag hemma hos AJ och snor internet så jag kan blogga. Annars då. Jag målar i min målarbok och tittar på House största delen av dagarna, dricker te ur min rosa termos från TGR och dagdrömmer. Mycket gamla tankar har kommit tillbaka, även fast jag inte vill erkänna det. Katastroftankarna som i höstas styrde över mycket i huvudet, känslan av att vara helt ensam trots alla människor runtomkring mig och de där förbannade ångestmolnen som förgiftar luften jag andas. Fast definitivt inte lika stora moln. Och det är bara tankar. Inte handlingar. Får inte bli till handlingar.
I onsdags pratade jag med min boendestödjare och hon räknade upp alla positiva saker som har hänt. Och visst känns det skönt, att vara med och kunna glädjas åt saker och ting, leva utan paralyserande panik varje dag, men ändå mår jag inte sådär superbra som det kanske verkar. Det känns som att jag inte får må dåligt, eftersom allt verkar så bra och sakta men säkert går framåt. Jag bor på ett bra boende med bra personal och lugna människor, mina tryggheter är nära, snart ska jag kanske börja med nån aktivitet, och jag känner att jag vill göra nånting, och allting liksom håller på att falla på plats. Men hjärnan är som den är och hittar på problem där det egentligen inte finns några. Egentligen borde jag njuta av det trevliga medan det varar för jag vet aldrig när det svänger igen. Livet verkar okej nu men jag vågar ännu inte hoppas på att det har blivit bättre och kommer fortsätta att vara så. Jag tillåter inte mig själv att hoppas.
Jag distraherar mig från de farliga tankarna men ju mer jag fokuserar på att bli distraherad, desto tyngre känns det när jag väl sitter ensam på sängen klockan två på natten och stirrar rätt ut. Det kanske inte låter vettigt i nån annans öron, bara mina.
Men. Jag planerar faktiskt att träffa vänner när jag har pengar, kanske skaffa en ny piercing om jag har råd. Och jag vill åka och göra allting. Herregud, jag har inte åkt kommunalt på lite mer än två år. Jag hoppas att jag klarar av det, att jag kan göra allting utan att krascha i slutändan.
Det här året kanske blir bra ändå.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar