lördag 25 november 2017

310

möjlig TRIGGER WARNING
känsliga läsare varnas
(såna varningar funkar ändå sällan)
Ordspya om allt och inget.
Försöker att lägga mig tidigt, inte somna två eller tre och sova till klockan 14. Vi får se hur det kommer att gå. Men på sistone så spelar det absolut ingen roll hur många timmar jag sover, jag är aldrig utvilad och känner mig trött. Idag har jag gråtit, målat, rökt, ätit lite och spelat kort med en personal. De frågar hur jag mår och hur de kan hjälpa mig, och jag kan bara rycka på axlarna och säga att jag har ingen jävla aning. För det har jag verkligen inte. Och nu, nu känner jag mest låt mig vara. Sen igår får jag ta hand om mina mediciner själv, känns faktiskt rätt konstigt att ha kontroll över det efter nästan tre månader. Trots alla tankar och impulser så lyckas jag faktiskt att ta dem i tid, inte ta för mycket eller ta nånting jag inte ska. Så det känns rätt bra.
Jag har mycket ångest, och säkert ännu mer tankar, men jag håller ut. "Håller ut" genom att stänga ute allt och alla, och sitta i min ensamhet. Försöker återta kontroller över vissa saker. Nej, jag strävar inte efter att se ut som samhället vill, det skulle aldrig gå, jag strävar efter att kanske, på något sätt, bli åtminstone lite nöjd med mig själv. Jag säger alltid att det inte spelar någon roll vilken färg mitt hår är eller hur många piercingar jag har i ansiktet - jag känner mig och är ful och det kan jag inte ändra på. Det var dessutom länge sen jag såg mig själv i spegeln och kände igen mig själv. Såg att det var jag som tittade tillbaka. Det har säkert gått månader. Och jag kan inte komma ihåg när allting började.
Allting har blivit så otroligt jobbigt. Vardagliga saker som att lämna sängen när jag vaknar (oftast ligger jag vaken och velar), borsta tänderna, städa, allt. Ändå försöker jag, men mår alltid jävligt dåligt efteråt - och gång på gång gömmer jag det. Imorgon är det söndag och på söndagar brukar jag städa rummet och badrummet och duscha. Så jag får tvinga mig själv till att göra det, och gå till den närmaste affärer med en personal för att köpa lite grejer. Nuförtiden avskyr jag verkligen att duscha. Orkar inte. Vill inte. Hatar att se min kropp och alla misstag jag begått som lämnat spår på min hud. Jag har inte skadat mig på några dagar, och det kanske är bra, men fan vad det kryper under huden och kliar i fingrarna. Den där saknaden, eller nånting, efter det destruktiva jagar mig, hemsöker mig på nätterna. Det är svårt att stå emot. Jag vet inte varför jag gör det, varför jag inte agerar på mina impulser, men jag står emot.

I år kommer jag troligtvis att helt enkelt skita i julen. Det känns för stressigt, och helst vill jag spendera dagen i min säng. Det är jobbigt, för att familjen är jävligt splittrad nu, trots att vi rent fysiskt är så nära. Och jag är rädd att jag kommer tappa kontakten med alla. För det är sällan jag hör av mig till andra. Jag vet liksom inte hur man gör. Är rädd att jag kommer tappa kontakten med mamma, för vi pratar inte lika ofta längre. Det kanske är en del av att bli vuxen, man växer upp och slutar prata så mycket. Men fan, jag har Peter Pan-komplex, jag vill inte växa upp. Vill inte vara en vanlig, grå människa med ett vanligt grått liv. Vad vill jag utav livet? Ingen jävla aning. Men allt känns så meningslöst och tråkigt. Jag vill sluta finnas. Radera min existens. Sudda bort mig själv från livet. För jag är trött på att känna och inte känna, trött på att vara rädd hela tiden och inte veta nånting. Jag är bara så jävla trött.


1 kommentar: