270

Återigen svänger humöret så snabbt att jag nästan inte hänger med. Jag hinner knappt torka ansiktet från alla tårar innan det är dags att lugnt åka nånstans och göra saker. En dag av eufori tar så mycket kraft att jag måste vila i flera dagar efteråt. Ändå försöker jag att undvika mitt rum, undvika ångesten som sitter fast i väggarna, smutsen som hänger i luften och mörka skuggor som kan vara farliga. Istället sitter jag ute på terrassen och spelar spel, röker för mycket och tänker ännu mer.

I lördags var jag hos A och L, och det var nog en av de bästa dagarna jag haft på länge. Trots att vi bara satt, pratade och rökte så kändes det lugnt och bra, bättre än vad det brukar göra när jag är med andra. Vi gick ut med hundarna och kastade pinne, jag halkade och föll på det blöta gräset och istället för att panikslaget kolla händerna och kläderna efter smuts och kryp så skrattade jag bort det och tänkte inte särskilt mycket på det. Jag fick stora, varma kramar som jag verkligen behövde. Tack.
Jag trodde aldrig att det skulle bli bra mellan oss igen, men det blev det och jag är glad.
Livet händer.