267

Dagen noll är kommen. Jag har varit upptagen nästan hela dagen, men tankarna har inte lämnat mig en sekund. Fick panikångest när jag satt i väntrummet och väntade på läkaren så jag gick ner och satt ute en stund. Sen höll jag i mamma när jag gick tillbaka uppför trappan och till läkarens rum. Som vanligt grät jag okontrollerat och skakade på benen. Läkaren tyckte att jag ska höja en medicin ännu mer, och det skrämmer mig. Jag har nyligen "återhämtat" mig från den senaste höjningen då jag i princip bara låg/sov i sängen eller soffan. Och nu ska jag höja ännu mer. Han tyckte också att jag ska gå ut och göra nånting. Javisst. När jag väl berättade lite mer så sa han att han vill träffa mig om 4-5 veckor för att se hur medicinen hjälpt och kanske sätta in nån annan medicin också. Känns som att han vill göra mig till en fet, dreglande zombie.
Sen träffade jag Ängeln och mitt nya boendestöd. Hon verkar okej. Men jag ville inte att Ängeln skulle åka. Jag ville att hon skulle stanna och prata med mig, titta på mig med sina fina ögon och bara säga att allting ordnar sig. Farligt att vara så trevlig mot mig, jag fäster mig för lätt vid såna personer.

Jag och A. cyklade. Vi cyklade till kyrkogården och gick runt där. Det blåste och jag tänkte för mycket medan vi pratade om döden och vad som kan komma efter. På vägen hem ställde jag mig på cykeln och kände hur vinden smekte mina kinder, hur solen lyste och jag tror jag började ångra mig.
Nu har jag gråtit till och från i en timme eller nåt, för jag är så förvirrad, så trött, så rädd. Jag velar fortfarande.