Panikattacker och smärta. När vi satt i bilen och jag grät och skrek, så satt mamma bredvid och torkade mina tårar. Hon sa att det här måste ta slut snart, och för att det ska vara möjligt måste jag ta emot hjälpen. Jag grät och sa sånt jag själv inte visste jag ville säga. Mellan snyftningar och tårar kom orden ut. Att jag inte orkar, att jag är arg och besviken, rädd och trött. Jag som har varit så arg på henne, skrikit och varit dum. Jag lät henne krama om mig och säga att hon är livrädd att jag inte överlever till årets slut. Hon hade läst på, letat efter ställen som skulle kunna hjälpa mig. Men jag är så jävla rädd. Återigen är jag vilse, och hittar ingen väg ut ur detta. Mörker.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar