Skakar av ångest, den vidriga ångesten som hela tiden sitter fastklistrad i bröstkorgen. Medicinerna hjälper knappt, men jag tar skiten ändå för att abstinensen skulle göra mig galen. Vissa stunder brister det och jag gråter över allt som jag har och inte har gjort.
Jag vet inte ens om jag är ledsen längre, eller om jag bara inte känner nånting. Ser inte skillnaden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar