160

Träffade terapeuten idag, hon sa att jag ser mycket piggare och fräschare ut och att jag verkar mer närvarande. Det kanske är så, jag vet inte. Vi pratade om skräcken, och att det är förståeligt att jag är rädd för att hamna på botten igen. Det jag inte berättade är att jag vet att jag kommer hamna där igen, så småningom. Jag vet att den här gången var inte den sista, och jag vet att jag någon gång kommer hamna i polisbilen igen, och jag kommer att bli tvångsinlagd. Terapeuten och psykologen tycker inte att behandlingshem skulle vara ett bra alternativ för mig, eftersom min familj är det viktigaste jag har och att vara långt ifrån dem skulle bara orsaka mer problem. Sakta planeras flytten hemifrån, och jag ska kanske börja plugga på distans. Någonting händer och jag ser fram emot det, men jag kommer inte må bra hela tiden. Det vet jag bara.