142

Smärtan. Ångesten. Det går inte att beskriva. Jag försöker ju förklara hur allting känns, vad som är fel, men ingen verkar fatta, ingen vill lyssna. "Det är bara ångest", säger ni. Nej, nånting är fel och jag känner det på mig. Jag är ingen jävla hypokondriker. Hjälp mig då för fan. Det är inte normalt att det tar en halvtimme för mig att gå upp på morgonen, för jag måste vänta tills jag får tillbaka känseln i mina armar och ben. Det tar tio minuter för mig att vända på mig. Att ta ner saker från högre höjder är nästan omöjligt, och jag kan inte gå långt eller anstränga mig längre. Anemin är ju borta, jag borde inte känna så längre. Gungandet är i alla fall borta men allting verkar fortfarande röra på sig. Jag får bara mer ångest av det här. Detta har förstört mig helt. Piller efter piller, bara för att slippa känna. Vem vill leva så? Förstå mig, snälla. Det här är min vardag, inte någon enstaka dag i veckan eller månaden.