Jag brukar vara ganska försiktig med vem som får se vad. Människor jag inte känner bryr jag mig inte om så mycket. Tyck vad ni vill, stirra på mig så stirrar jag tillbaka. Men hon, min mamma, hon får nästan aldrig se. Och jag tycker så synd om henne när hon ber mig att hålla såren rena för att hon råkade se, men hon har fortfarande ingen aning vilka andra hemska sår gömmer sig under tröjan.
Förlåt, mamma. Förlåt för allt.
För att du en gång inte fick se mina armar på ett år, För alla gånger du såg vad jag hade gjort mot mig själv. Alla nätter du inte kunde sova, alla möten du fick gå på, och för allting du har gjort för mig. Tack och förlåt. Jag ville aldrig bli sån.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar