Nånting var fel med psykologen och det kändes inte rätt att vara där, hon gjorde fel och det låste sig vid slutet. Grät, ryckte på axlarna, och gick därifrån utan att säga hejdå. Jag försökte i alla fall. (Och det var sista gången.)
Fick ett utbrott hemma, skrämde kaninen och inga slag mot mig själv var nog. Lämnade ett snyftande meddelande till terapeuten, och hon ringde upp. Vi pratade och hon var lugnande, föreslog snällt saker som jag tvärt sa nej till.
Jag lovade mig själv inombords att hålla ut tills imorgon. Bara en natt, klockan två ska jag träffa henne. Sen vet jag inte vad som händer. Jag vet inte hur mycket benso jag kommer stoppa i mig för att klara av en dag till. Ingen förstår ju.
Jag lever inte ens. Jag överlever knappt.
Jag bara finns. Snart gör jag inte ens det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar