Min kropp gör så förbannat jävla ont att jag kan nästan inte gå. Igår grät jag hos terapeuten och klarade inte av mer än trettio minuter på grund av det. Nu har till och med hon påpekat att min hållning har blivit konstig. Ja jo jag vet. Nä nej jag vet inte varför. Det känns bättre när jag ligger ner, och det är ju inte så kul, egentligen. Nu kan jag sova på nätterna, tack vare läkaren som snabbt och enkelt skrev ut imovane i tisdags. Jag vet att medicin inte är en permanent lösning men det är temporärt och efter veckor utan ordentlig sömn som jag verkligen behöver är det faktiskt skönt att svälja ett piller och somna inom en timme. Så jävla skönt. Samma läkare sa att jag ska sluta med en annan medicin som jag har aldrig förut lyckats sluta med, men idag är det min fjärde dag utan stämningsstabiliserande och jag vet inte om jag känner någon skillnad. Antidepressiva är också insatta men jag vågar inte ta dem och jag hatar mig själv för det. ATT ALLT SKA VA SÅ JÄVLA JOBBIGT.
Jaja. Här sitter jag och klagar när andra har det värre. Känner mig oerhört egoistisk när jag gör det även fast någonstans innerst inne vet jag att det inte spelar någon roll.
Och idag såg jag att du har dött. Jag tänker inte skriva en lång snyfthistoria. Jag vet inte ens vad som egentligen har hänt, bara att din facebook är fylld med "vila i frid"-meddelanden. Det känns falskt att skriva om det, för vi var ju inte så nära vänner. Men. Vi har ändå lärt känna varandra, pratat, skojat och kollat på film förra året. Vi delade rum, och du fick en kram när vårdintyget skrevs av. Det verkade gå framåt nu. Tydligen inte. Vila i frid.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar