Verkligheten är så avlägsen. Långt bort, bort bort bort. Kan inte se den längre. Och jag vet inte om det är bra eller om jag ska signalera och be någon att hjälpa mig ta mig tillbaka dit. Det känns patetiskt. Jag får ont i magen av att tänka på allting, mår illa. I några dagar har allt varit okej, så jag borde också vara okej. Men redan på eftermiddagen kände jag hur det kom tillbaka. Hopplösheten, saknaden, sorgen, allt. Det börjas med känslan av att vara uttråkad, förvandlas till jobbig apati, avslutas med tårar när självhatet smög sig fram när jag borstade tänderna.
Kroppen vill sova. Nu mår jag jättedåligt och vill ärligt talat göra nåt dumt. Men det ska jag inte, för benzo finns och prisa gudarna för det.
Men grisen tittar på mig.
Jag tror att jag reser i tiden, mina tankar och intryck gör det i alla fall. Jag vet var jag är men jag verkar inte vara här. Nej, nu måste jag sluta skriva strunt och sova. Äntligen, sömn.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar