Jag kan skjuta upp det, än så länge. Tänker att "jag gör det imorgon". Imorgon är idag och idag tänker jag samma sak. Men jag vet inte hur länge jag faktiskt kan skjuta upp det, för tvångstankarna blir starkare och "imorgon" kommer inte att hjälpa. Det finns ingen bakomliggande tanke, det är ingen "om jag inte gör det så dör jag"-tanke, den bara finns där och jag måste göra det. Jag vill egentligen inte att det ska bli som förra året, men jag tror inte att jag skulle bry mig särskilt mycket om det blev så.
Hej.
Idag pratade vi om dig. Hon frågade om jag kommer ihåg din röst, och jag svarade "lite". Jag försöker att komma ihåg den, du sa aldrig "hej", du sa alltid "hallå". Vi försökte komma fram till varför du var så speciell, varför jag saknar dig. Vi vet fortfarande inte, men vi har våra aningar. Jag log när jag pratade om dig, förut ville jag bara gråta. Hon tyckte att jag ska fortsätta skriva, så jag gör det nu. Jag önskar att jag kunde samla ihop allt jag har skrivit och skicka det till dig men jag vågar inte, vet inte vad din reaktion skulle vara och jag vill inte råka förstöra din bild av mig (som redan måste vara ganska skev). Kanske nån gång skriver jag ner det i en bok (då skulle det kännas lämpligt att höra av mig, men det är en avlägsen tid från nu).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar