Tänker, dagdrömmer, hoppas, önskar. Jag vill inte tänka på det längre, jag mår dåligt. Varför i helvete var du så jävla speciell att jag fortfarande, efter ett halvår, inte kan släppa dig? Du kunde ha sagt nånting dumt, du borde ha sagt nånting elakt, då skulle det kanske vara lättare (men det gjorde du inte). Fan för dig. Fan för den sista veckan. Fan för dagen då du var tillbaka när jag inte var där. Fan för allt. Inatt tog jag fram lapparna från dig som jag har sparat. Det är en sån period igen, då jag vill hålla fast vid allt som påminner mig om dig (jag har köpt en jävla tröja). Jag är så trött på mig själv, så trött på hur jag hanterar sånt här. Just nu vill jag tillbaka, vill tillbaka till rummet med sjutton (eller var det sexton? Vi räknade dem en gång.) fåglar på väggen, få sitta där och gråta, berätta hur värdelöst allting känns och att förra höstens hopplöshet har börjat komma tillbaka.
JAG SAKNAR DIG
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar