torsdag 27 augusti 2015

007

Ibland är du överallt, ibland tänker jag inte på dig alls. Idag tänker jag mycket.
Vill träffa dig.
Vill prata med dig.
Vill vänta och räkna minuterna som förr,
se dig gå förbi, snabbt snabbt (jag lärde mig hur dina fotsteg låter),
skicka ett meddelande till K. (för nu var du sen igen)
och känna lättnad när jag sätter mig ner.

Du fick mina rakblad, du fick mina piller,
jag gav bort min trygghet när jag hittade en annan.

Nu är den borta och jag började med mina gamla vanor igen. Fy skäms. Det är inte någons fel, bara mitt. Jag vet. Idag såg jag löv falla ner till marken, det var grått ute och regn hängde i luften. Jag satt i bilen och plötsligt kände jag allt jag kände förra året. Vädret påminner mig om dagarna jag tillbringade i mitt rum, om sömnlösa nätter och hjärtklappningen.

Å ena sidan hoppas jag att vi ses någon gång, i en affär, ute på gatan, mitt i stan, ett väntrum, var som helst. Men å andra sidan hoppas jag också att jag snart slutar behöva skriva om dig.

Det regnar,
och jag måste släppa det som har varit och aldrig kommer tillbaka.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar