003

Ohälsosamt att hålla fast vid någon så länge. Men jag kan ju inte hjälpa att jag är som jag är, jag hittar någon jag trivs med och vill aldrig i livet släppa taget om personen, ändå tvingas jag till att göra det för att alltid, varenda jävla gång, måste de gå iväg och vi ses aldrig mer. Det suger. Hårt.
Det har gått månader, ändå hoppas jag fortfarande, även fast jag vet (jag vet jag vet jag vet) att jag borde ha släppt det för länge sen. Men vissa människor borrar sig in i min hjärna lite extra, och då är det svårt att bara släppa det. Att förneka var (är) min strategi och tanken om att en dag se dig och få prata med dig igen är ganska tröstande. Jag behöver tröst.
Jag vågar inte höra av mig till dig. Men jag vill, ibland. Du är min säkerhetsnät, och ibland kommer den där dumma tanken fram, tanken om att åka dit och leta efter dig. Det vågar jag inte göra. Kanske bäst så. Jag lägger undan den tanken, säger att jag kanske gör det om jag når botten av botten.

Det är höst snart, och jag hoppas att du mår bra.

my head is holding on to all those things you said

you taught me to be strong and get through it

the mist of darkness in my head