lördag 30 juni 2018

341

Tårarna bränner bakom ögonlocken och jag vill inte börja gråta, för om jag börjar så blir det svårt att sluta. På samma gång som jag verkligen inte vill gråta så vill jag gråta och bara låta allting rinna ut ur min kropp i form av tårar, inte blod.
Det har varit lugnt idag, men nånting fick mig att tänka på nånting, eller snarare någon, och all lugn jag kände idag försvann. Hur kan en person påverka en så mycket?

Jag tänker på dig, oftare än vad jag borde. Ibland försvinner du från mina tankar, för några timmar iallafall. Kanske en hel dag när jag är upptagen. Men när jag somnar på kvällen så ser jag ditt ansikte i mina drömmar och när morgonen kommer och jag väcks med ett dunkande hjärta, så minns jag vad jag drömde om. Jag är inte bra på att känna igen ansikten egentligen, men när du dyker upp i mina drömmar så vet jag att det är du. Och varje gång jag tänker på dig så får jag en konstig klump i magen, ett tryck över bröstet. Känner hur tårarna vill pressa sig fram. Jag skakar på huvudet, som om det skulle få dig att försvinna från mina tankar, och tvingar mig själv att göra nåt som kan få mig att fokusera på någonting annat än minnen av hur varm i magen jag blev av dina kramar. Känslan av ditt hår mellan mina fingrar när jag drog med handen genom ditt ljusa hår. Jag tror inte att jag kan minnas din röst längre, och jag önskar att jag hade skrivit ner varenda ord du sa till mig. Jag hatar mig själv för att du fortfarande tar upp så mycket plats i min hjärna. Hjärnan du har infekterat med din existens. Nu, nu önskar jag att jag inte hade gjort eller sagt det jag gjorde och det jag sa. Att jag inte hade låtit dig komma in innanför de stora väggarna jag har byggt upp, väggarna som skulle skydda mig från sånt här skit. Att jag låter någon komma in betyder att jag ger dem en chans att såra mig. Vilket du egentligen inte gjorde. Kanske inte avsiktligt iallafall. Men ont gör det iallafall.
Det är sånt jag önskar att du visste. Sånt jag är för rädd för att berätta för dig. Jag är för rädd för att ens skicka ett jävla meddelande. Kanske är jag rädd för att bli avvisad, kanske är jag rädd för att inte få något svar alls. Kanske är jag till och med rädd för det positiva som skulle kunna komma om jag faktiskt vågade.
Rädslan, det är den som styr mig.

Avslutar inlägget med en dikt jag skrivit i april, men som fortfarande beskriver hur jag känner.


"Plötsligt är du överallt"
28/04/2018
Du är i luften jag andas på natten,
du är i drömmarna och alla gamla
låtar jag kommer ihåg, du är på
radio och du är på TV,
ditt namn dyker upp på skärmen,
och mitt hjärta börjar göra ont
när jag minns
att du
inte alls
          vill
                     ha
                                  mig.


söndag 24 juni 2018

340

Ångesten kommer inte som en käftsmäll längre. För den kommer nästan alltid vid samma tid. Varje kväll, större eller mindre. Men den kommer och det är jobbigt. Det är svårt att inte få panik när hjärtat slår mycket snabbare, när illamåendet inte går över och det känns som att hela kroppen stelnar och gör ont. Nacken gör ont och ryggraden fryser till is. Då måste jag acceptera att kroppen inte orkar mer, att det är dags att lägga sig i sängen och hoppas att ångesten inte förvandlas till en stor, äcklig panikattack.

Idag har jag börjat packa. Tagit ner allt från väggarna, tagit fram en av flyttlådorna och packat ner köksgrejerna. Det ser ganska tomt ut. Jag får börja packa mer och mer för varje dag. Imorgon är min sista "lediga" dag. För sen blir det tandläkare, soc och tandläkare igen. Packa, packa, packa. Nästa måndag ska jag få nycklarna till lägenheten. Kanske tidigare, jag hoppas det.
Jag har tänkt lite på det där. Att jag faktiskt ska flytta. Till en lägenhet med ett vardagsrum, sovrum, kök, badrum och uteplats. Det är inget rum på ett boende, där finns ingen personal och där jag bestämmer, där jag skapar mina egna regler. I september flyttade jag hit, till Lyktan, skiträdd men glad över att få flytta till ett boende. Det har varit upp och nedgångar, som alla överallt har. Jag har skaffat en katt, jag har bråkat med personal, haft sönder mina grejer, gråtit och skadat mig. Åkt till och från psykakuten med personal härifrån, vågat lära känna dem och låtit de att lära känna mig. Tagit lugnande jämt, frågat om sällskap när jag bara skulle slänga sopor, och soptunnorna ligger inte alls långt härifrån. Men jag var så rädd, så jävla orolig att jag skulle svimma, med ångest som paralyserade mig. Personalen härifrån var med på olika läkarmöten där jag antingen grät eller skrek på läkaren.
Sen kom den där dagen i december då jag åkte till psykakuten med en personal och jag fick inte åka hem igen. Istället fick jag stanna där, och trots att sjukhus skrämmer mig så är jag nu tacksam över det. Jag fick nya mediciner och ECT. Tvångsvården skrevs av nån gång under de sju veckorna jag spenderade på sjukhuset, och jag kom tillbaka som en annan person. Bättre eller sämre, det vet jag inte. Mina åsikter och värderingar har ju inte ändrats direkt. Men min hjärtrytm var normal, jag hade energi, ville och var nästan tvungen att göra nånting hela tiden. Ångesten hade minskat enormt, jag kunde och kan fortfarande gå upp ur sängen utan att trycka i mig massa piller. Gå till den närmaste affären och köpa glass. Och det känns inte som att jag kommer sprängas av ångest på grund av alla intryck jag möts av ute. Och jag har gått på bio för första gången på tre år.
Personalen är så glada för min skull. De säger vilka framsteg jag har gjort, hur långt jag har kommit. Ja, ibland kan jag faktiskt se det själv också. Ibland går det inte att se. För ibland är mörkret fortfarande hos mig, jag har haft pissiga dagar och kan inte direkt säga att jag är självskadefri. Men. Nu är det dags för mig att gå vidare. Lämna boendet, ge platsen till någon som behöver den mer än vad jag gör.

Ja, jag är rädd för hur det kommer att gå när jag bor själv. Hur jag kommer att må, hur jag kommer hantera alla överväldigande känslor. Jag ska få ta hand om mina mediciner själv, jag kommer behöva laga mat och städa mycket mer än vad jag gör nu. Men jag måste ju försöka. Min katt ska få bo hos mig då. Kanske kan jag lära honom att gå i koppel så vi kan gå korta promenader och hälsa på personalen på boendet.
Nog med smörja för idag. Jag borde sova.

lördag 16 juni 2018

339

Äntligen. Nu händer det. Eller ja, snart. Jag har fått en lägenhet och flyttar första juli. Just det har gjort mig väldigt glad, lägenheten är stort, det finns badkar och tvättmaskin. Jag kan ha min katt där, och mina vänner kan stanna i några dagar. Den första veckan kommer jag säkert möblera om för att se vad som passar bäst, och försöka få tag på några fina, billiga möbler. Det är två veckor kvar och jag hoppas att det går fort. Så nu har jag nånting att se fram emot.
Idag träffade jag A och L, och så gullehundarna förstås. Jag var osäker på om jag skulle träffa dem eftersom jag känner mig så äcklig och vill inte att nån ska se mig, men A sa att de bryr sig inte om sånt, och jag är glad att jag åkte dit. Vi gick på en lång promenad i skogen (trodde att jag skulle bli för rädd för det men allting blir lättare om man har två fina vänner och en hund i koppel) och skrattade rätt mycket. Jag behövde det.

Trots det. Trots allt det positiva som händer, så finns det gamla mörkret inom mig och gnager i bröstkorgen. Jag står inte ut med mig själv särskilt mycket och måste hela tiden tänka på annat, för när jag försöker slappna av och tänka på livet börjar det bara göra ont.

lördag 9 juni 2018

338

Den ångestfria perioden är nog över. Ångesten kommer och besöker mig i små attacker nästan varje kväll, och dessutom börjar forma olika katastrof och tvångstankar i min hjärna. Jag är trött på det. Lyssnar just nu på en sorglig låt på repeat, och jag vet att om min mamma hade sett att jag är ledsen och lyssnar på deppig musik så skulle hon genast säga att jag inte ska lyssna på sånt. Ibland är det bara skönt att få gråta.
Nu kommer tankarna och oron. Helst skulle jag vilja ringa mamma och berätta allting men jag vill inte oroa henne. Vill inte oroa nån, så jag sitter i mitt rum och hanterar känslorna på det enda sättet som får tankarna att hålla käften.
Jag borde sova. Borde.