337

Ner, ner, ner, upp och upp, och sen rakt ner in i helvetes botten. På något sätt försöker jag upprätthålla en mask, anstränger mig för att inte spricka och gå sönder ännu en gång. Jag tappade kontrollen och felet ligger hos mig, ingen annan. Det är jag som inte kan kontrollera mig och mina impulser, och det är skrämmande för att en dag kommer det att ha riktiga konsekvenser. Alla kommer inte vara lika förstående. Men kanske är det det som behövs? För att lagret av kontroll ska lägga sig ner på känslorna igen. Idag orkade jag inte sitta själv i mitt rum, trots att jag faktiskt ville bara vila och pyssla. Så nu sitter jag hemma hos mina föräldrar, men skam och skuldkänslor sticker i bröstkorgen.
Det var okej några timmar igår. Ingen ångest eller frustration, kanske bara lite sorg men solskenet i form av min brorsdotter fick tyst på det. När vi åkte hem igen så lyssnade vi på hög musik och sjöng. Jag har de senaste dagarna tänkt på hur mycket jag längtar efter ett eget ställe. Snart är det kanske min tur att flytta, och börja ett nytt kapitel i mitt liv. Ibland tänker jag på hur skönt det kommer att bli. Ha eget. Mitt. Där jag bestämmer, där jag gör vad jag vill. Gå runt utan byxor, med en oversized tröja på. Lyssna på hög musik, dansa i vardagsrummet och sjunga med när jag städar eller diskar. Slippa diska i badrummet. Laga vilken mat jag vill, när jag vill, och baka efter midnatt när jag blir sugen på det. Hur kan såna enkla, rätt vanliga saker låta så underbart? Kanske kan jag skaffa ett litet djur som kommer vara motivationen till att gå upp ur sängen. Känna mig behövd. Allt det där låter så skönt på nåt sätt. Sen kommer det timmar, ibland dagar eller veckor, där allting är mig likgiltigt. Jag vill skita i allting och stanna under filten. Då jag ser ingen poäng med nånting, ingen anledning till att fortsätta för att jag alltid återkommer till samma tankar, samma mönster, samma handlingar. Orolig över att hela livet kommer bestå av korta perioder med glädje och frihet, men jävligt långa perioder av misär och tvång. Det kan kännas ganska meningslöst ibland, ganska ofta faktiskt. Varför fortsätta streta efter lycka när den också tar slut efter ett tag? Jag vet inte. Idag har jag ingen svar på det.
Återigen hamnade jag i en period där falska tryggheten är just den som känns tryggast. Nånstans vet jag att det inte alls är så tryggt. Det är bara nånting jag verkar ofta komma tillbaka till när kontrollen börjar glida ur mina händer. Jag försöker kontrollera nånting, och det är vad jag känner att jag har kontroll över. Men om jag inte lägger av i tid så tappar jag kontrollen över det också, ironiskt nog. Då hamnar jag i den bottenlösa hopplösheten, försöker desperat att hålla fast vid nånting för att inte fortsätta falla. Kanske kommer jag aldrig att lära mig att hantera mina känslor på ett konstruktivt sätt. Det är väl lite sorgligt att inse att allt som har förföljt mig sen jag var liten kommer aldrig att sluta förfölja mig. Just idag, just nu, så orkar jag inte bry mig. Likgiltig.

336

(Möjlig trigger varning, detta är mest en gammaldags ordspya.)

Tiden existerar inte längre. Jag befinner mig i en tidlös vakuum, flyter omkring i väntan på nånting som kan nå mig, få mig att komma tillbaka. Men inget hjälper. Inte ens när jag gör sånt som får min puls att öka. Efter det kommer bara skuldkänslor, skam, frustration. Den brännande frustrationen som till slut blir till skållhet ilska som får mig att explodera och bränna alla runtomkring. Det är svårt när jag har tider att passa, för tidsuppfattningen försvann för länge sen, skulle jag inte få sms med mina tider skulle jag helt glömma bort tavlan på min vägg, där jag skriver upp när och var jag ska vara.
Luften luktar sommar, det är varmt och grönt. Jag kan höra hur folk sitter och skrattar, och det är ljust länge. Men det där outhärdliga mörkret inom mig växer och växer, och jag vet inte vad som händer när den slukar mig hel igen. För ett tag sen pratade jag med en personal som sa att det är ett friskhetstecken att jag inte vill sitta i mitt rum på boendet utan försöker göra nånting hela tiden. Sanningen är dock den att jag gärna skulle stanna här, ligga i sängen hela dagen och glo på film som jag ändå kommer att glömma. Det jag vill är att undvika mitt ångestfyllda rum, väggarna är så nersmutsade med ångest, sängen är fläckad med misär och golvet känns inte verklig under mina fötter. Jag är väldigt osäker på vad som är verkligt på sistone, och bara det väcker en svårsläckt ångest. När jag med tunga steg närmar mig boendet, slår in koden till porten och sen låser upp dörren till mitt rum så suckar jag, en tyngd lägger sig på axlarna och rädslan för allt och alla får mig att skynda mig förbi boende och personal när jag ska gå ut och röka. Allt har blivit så annorlunda, osäkert, skrämmande på något sätt. Det får mig att hamna i obalans, jag vet inte som vad är säkert och var jag kan stå utan att falla på grund av en liten förändring.
För det mesta lever jag i min fantasivärld. Just för att där kan inget nå mig. Där är det säkert för där känner jag till allting och ingen kan komma och förstöra.
Nu måste jag samla mig och ta en välbehövlig dusch, tvätta bort dagens ångest och torkat blod från armarna. Det är bara så jobbigt att behöva stå där och se min kropp, röra min kropp, känna vid den. Hatet mot mig själv blir bara starkare efteråt, och då kommer nya tvångstankar och sätter upp nya, egentligen dumma, regler som jag måste följa.

Imorgon ska jag träffa min terapeut. Jag vet inte vad som är säkert att säga och vad som inte är det. Svårt det där med att veta gränser. Sen ska jag bleka håret. Tröttnade på det blåa och svarta.