311

Vad ska jag säga? Att jag mår dåligt, att jag är ledsen, att jag har ångest över maten, att jag känner mig stressad, att jag vill skada mig, att jag vill dö? Låter bara som en gammal repad skiva. Så jag håller käften istället.

Idag har jag fått höra från min terapeut att jag ser ut att må bättre."Men skenet bedrar".
Träffade mamma och syster. Pratade, gick runt på Dollarstore och åt. Sen åkte vi "hem"- fast jag säger inte längre hem, jag säger hem när jag ska till boendet. Packade ner lite (som blev rätt mycket) grejer som jag tog med mig hit. Lite kläder, pyssel och min kamera. Det kanske motiverar mig till att gå promenader. Varje gång jag sitter där och röker ute på terrassen så blir jag ledsen, och idag var ingen undantag. Innan jag åkte hem så gav jag min låtsaspappa en kram och tackade honom för allting. Och då sprack det, och jag började gråta. Grät hela vägen hem. Har lugnat ner mig för en stund sen. Mamma ska komma imorgon och vi ska gå en promenad, kanske kan jag prata av mig. För det verkar jag inte kunna göra med någon den sista tiden, det tar stopp när jag försöker.

Nu ska jag fortsätta kolla på House och måla.

310

möjlig TRIGGER WARNING

känsliga läsare varnas

(såna varningar funkar ändå sällan)

Ordspya om allt och inget.
Försöker att lägga mig tidigt, inte somna två eller tre och sova till klockan 14. Vi får se hur det kommer att gå. Men på sistone så spelar det absolut ingen roll hur många timmar jag sover, jag är aldrig utvilad och känner mig trött. Idag har jag gråtit, målat, rökt, ätit lite och spelat kort med en personal. De frågar hur jag mår och hur de kan hjälpa mig, och jag kan bara rycka på axlarna och säga att jag har ingen jävla aning. För det har jag verkligen inte. Och nu, nu känner jag mest låt mig vara. Sen igår får jag ta hand om mina mediciner själv, känns faktiskt rätt konstigt att ha kontroll över det efter nästan tre månader. Trots alla tankar och impulser så lyckas jag faktiskt att ta dem i tid, inte ta för mycket eller ta nånting jag inte ska. Så det känns rätt bra.
Jag har mycket ångest, och säkert ännu mer tankar, men jag håller ut. "Håller ut" genom att stänga ute allt och alla, och sitta i min ensamhet. Försöker återta kontroller över vissa saker. Nej, jag strävar inte efter att se ut som samhället vill, det skulle aldrig gå, jag strävar efter att kanske, på något sätt, bli åtminstone lite nöjd med mig själv. Jag säger alltid att det inte spelar någon roll vilken färg mitt hår är eller hur många piercingar jag har i ansiktet - jag känner mig och är ful och det kan jag inte ändra på. Det var dessutom länge sen jag såg mig själv i spegeln och kände igen mig själv. Såg att det var jag som tittade tillbaka. Det har säkert gått månader. Och jag kan inte komma ihåg när allting började.
Allting har blivit så otroligt jobbigt. Vardagliga saker som att lämna sängen när jag vaknar (oftast ligger jag vaken och velar), borsta tänderna, städa, allt. Ändå försöker jag, men mår alltid jävligt dåligt efteråt - och gång på gång gömmer jag det. Imorgon är det söndag och på söndagar brukar jag städa rummet och badrummet och duscha. Så jag får tvinga mig själv till att göra det, och gå till den närmaste affärer med en personal för att köpa lite grejer. Nuförtiden avskyr jag verkligen att duscha. Orkar inte. Vill inte. Hatar att se min kropp och alla misstag jag begått som lämnat spår på min hud. Jag har inte skadat mig på några dagar, och det kanske är bra, men fan vad det kryper under huden och kliar i fingrarna. Den där saknaden, eller nånting, efter det destruktiva jagar mig, hemsöker mig på nätterna. Det är svårt att stå emot. Jag vet inte varför jag gör det, varför jag inte agerar på mina impulser, men jag står emot.

I år kommer jag troligtvis att helt enkelt skita i julen. Det känns för stressigt, och helst vill jag spendera dagen i min säng. Det är jobbigt, för att familjen är jävligt splittrad nu, trots att vi rent fysiskt är så nära. Och jag är rädd att jag kommer tappa kontakten med alla. För det är sällan jag hör av mig till andra. Jag vet liksom inte hur man gör. Är rädd att jag kommer tappa kontakten med mamma, för vi pratar inte lika ofta längre. Det kanske är en del av att bli vuxen, man växer upp och slutar prata så mycket. Men fan, jag har Peter Pan-komplex, jag vill inte växa upp. Vill inte vara en vanlig, grå människa med ett vanligt grått liv. Vad vill jag utav livet? Ingen jävla aning. Men allt känns så meningslöst och tråkigt. Jag vill sluta finnas. Radera min existens. Sudda bort mig själv från livet. För jag är trött på att känna och inte känna, trött på att vara rädd hela tiden och inte veta nånting. Jag är bara så jävla trött.

309

Snart är det kvällsfika och jag ska tvinga mig själv till att lämna rummet och dricka te. Har haft ångest största delen av dagen och behövde tvinga mig själv till att äta middag. Jag har, som vanligt, sovit hela förmiddagen, ville inte ens gå upp och äta lunch. Släppte ut katten och satt på soffan i typ en halvtimme. Sen har jag mest suttit inne på mitt rum och målat, gått ut för att röka några gånger.
Inatt pratade jag lite mer med personalen om mitt mående. Den senaste tiden har jag omedvetet gömt hur jag mådde/mår, men försökt prata utan framgång. Det är mycket jag fortfarande håller hemligt eftersom jag skäms. Jag vill bara inte erkänna vad jag känner och varför jag känner det.
Ångesten har blivit lite värre, men jag tar min vb-medicin max två gånger om dagen - vilket är ändå rätt bra med tanken på att jag förut tog mycket mer och mycket oftare.
Nu vet jag inte hur jag mår, har overklighetskänslor från helvetet och skakar. Men jag försöker hålla ut. Det är den enda jag kan göra nu egentligen. Hålla ut.

308

Idag har jag möblerat om lite, städat rummet och badrummet, slängt sopor och duschat. Försökt att distrahera mig från tankarna och ångesten. Igår kväll fick jag en ångestattack och började gråta, sa att jag inte orkar med detta igen. Fick medicin, lugnade ner mig, var vaken ett tag men somnade tidigare än de senaste dagarna. Har pratat mer med personalen om mitt mående, så de vet lite mer. Helt ärligt så är jag orolig inför nästa vecka, inte riktigt säker varför. Kanske är jag rädd att jag kommer flippa ur igen och att allting ska bara gå nedåt. Jag vet inte. Jag har bara så mycket ångest.

307

Folk mår dåligt. Jag mår dåligt. Allting känns skit och känslorna av att vara övergiven, trots alla runtomkring mig, börjar komma tillbaka. Eller, känslorna har väl aldrig försvunnit, jag har bara inte tillåtit mig själv att känna sånt. Annat som jag trodde hade försvunnit börjar komma tillbaka igen, sakta men säkert. Men det fick jag inte visa, för jag mådde ju bättre när jag fick komma hem förra veckan. Nu orkar jag inte hålla uppe den där glada fasaden, orkar inte gömma undan mina känslor. I morse vaknade jag med stark ångest och abstinens, låg och halvsov innan jag bestämde mig för att smsa personalen och be någon komma in. Jag berättade hur jag mådde och fick medicin, det tog ändå ungefär två timmar innan huvudet kändes lättare och jag kunde sätta mig upp utan att få blodtrycksfall och må illa. Hoppade över lunchen, hade varken ork eller lust att äta när jag mådde så för jävligt. Men vid ett kom jag äntligen upp ur sängen och jag och en personal bakade tigerkaka till fika halv tre. Idag har jag också äntligen tvättat alla kläder och handdukar som behövde tvättas.
De senaste dagarna har jag varit mest inne på mitt rum, går ut när jag ska äta, röka eller ta mediciner. Annars sitter jag i mitt rum, kollar på youtube, målar eller skriver. Funderar på att möblera om lite, bara så att jag kan gå ut genom fönstret lättare när jag ska röka. Så lite vill jag ha med mänskligheten att göra.
Jag är ledsen och vill gråta på grund av hundra olika anledningar, men tårarna kommer aldrig och istället blir jag frustrerad. Och jag vet att det bara är början. För det börjas alltid så. Jag håller allting inne, håller ihop tills jag spricker igen. Först är det frustration över allting, sen blir jag jävligt ledsen och får mer och mer ångest, och efter det kommer de förbjudna tankarna och fantasierna. Och det slutar oftast likadant. Allting bildas upp under några veckor, och sen går det åt helvete. Jag har lärt mig nu.

Natten kommer bli jobbig för jag vet att jag inte kommer våga gå och lägga mig, pga rädslan att vakna imorgon och må lika pissigt som jag gjorde idag. Imorgon vill jag städa, möjligen möblera om lite, och duscha för att jag är jävligt äcklig. Hade planer inför lördagen, men när jag kom på att jag måste betala den där jävla hyran så vet jag inte vad jag ska göra. Mamma ska komma på besök, och vi ska kanske åka till min bror då hans sambo fyller år idag (vilket jag har helt glömt). Jag får nog måla nånting och göra några armband. Det enda jag är lite bra på.

306

Haft en bra fredag och lördag, trots lite ångest. Men igår kväll mådde jag konstigt och dåligt, ville inte lägga mig för jag var rädd att jag skulle få en panikattack som jag fick nästan varje kväll på avdelningen. Så jag somnade vid tre och sov fram till lunch, först ville jag inte gå upp men tvingade mig själv ändå. Satt ute och lät katten springa runt en stund innan jag gick och la mig igen, somnade om och vaknade på eftermiddagen. Minns inte ens att personalen kom in med mina mediciner så var tvungen att fråga. Har legat i sängen med ångest och kollat youtube resten av dagen. Sköterskan var här när jag sov och lämnade ett brev eftersom hon inte ville väcka mig. Hon skrev att hon lämnar en signeringslista till personalen med mina mediciner och en lista med min vb-medicin, hon ska ringa psyk och be dem att sätta in den igen (fast som vb och inte stående), vilket är en stor lättnad. Jag klarade mig utan den hela dagen men bad om en när kvällen kom. Jag har varit ledsen och gråtit till och från, småsaker kan få mig att plötsligt börja gråta (som ett mentos-paket eller bara tanken på att min mamma inte längre bor en kvart ifrån mig, utan två timmar och kan inte komma och hämta mig eller vara hos mig närsomhelst. Jag vet att jag ska vara vuxen och stå på egna ben, men mamma har varit min trygghet och stöd, ända sen vi äntligen började förstå varandra och fick bättre kontakt för bara några år sen.
Inatt måste jag lägga mig tidigare än tre, för imorgon vill jag städa lite (och testa min dammsugare som jag fick i födelsedagspresent - vilket var typ det bästa jag fick, förutom två Twenty One Pilot cd-skivor) och duscha, för på tisdag har jag möte och på onsdag ska jag träffa min terapeut.

Jag är ledsen och nånting värker djupt inom mig. Saknar redan den tryggheten jag kände när mina vänner var här, när jag kunde prata av mig utan att börja gråta eller känna mig jobbig som maler på om samma skit om och om och om igen. Jag gömmer mina tårar och den nästan olidliga inre smärtan bakom ett ansträngt leende och säger att jag mår bra, när jag i själva verket bara vill sitta i mitt rum och gråta tills jag inte kan andas mer. Jag distraherar mig med roliga videos hela dagarna, för annars skulle jag faktiskt bara ligga i min säng och gråta oavbrutet i flera timmar. Jag får helt enkelt hålla ihop tills jag går sönder igen.

305

Trött och orkeslös, med ont i hela kroppen plus ständig magont och jobbig tandvärk. Mötet idag gick inte alls bra, jag fick så mycket ångest att jag nästan började gråta och klarade inte av det, så vi bokade en ny tid nästa vecka. Det handlar om min ekonomi, och idag var jag alldeles för trött, ångestfylld och förvirrad för att kunna vara närvarande och svara på massa frågor. Jag sa till mitt boendestöd att jag känner mig misslyckad som inte klarade det, men då sa hon att det var nog för tidigt, och om jag skulle vara på sjukhus av fysiska skäl så skulle alla undra om jag orkar. Nya tag nästa vecka, helt enkelt. Jag har haft så ont idag så jag orkade knappt sitta upp och äta middag.
Imorgon kommer sköterskan hit, hon ska ringa psyk och försöka prata med någon angående min vb-medicin som läkaren satte ut (trots att förra veckan fick jag den insatt som stående). Jag förstår att det inte är bra att ta mycket av den, men tycker ändå att det var fel av läkaren att sätta ut den helt och skicka hem mig. Eftersom jag har haft den så länge så borde man trappa ut långsamt, då abstinensen är hemsk, inte ta bort den helt och hållet. Jaja, alla fattar, men det är såna skitsaker jag hänger upp mig på.

Inatt ska jag försöka somna tidigare (igår kunde jag inte somna i flera timmar, så till slut bad jag om en lergigan), gå upp före lunchen och pallra mig till tvättrummet och tvätta kläder och sånt. Försöka hålla mig vaken hela dagen, och INTE ligga i sängen då värken blir bara värre av det.

Här är en dålig bild på mig och Cosmo.

304

Idag blev jag utskriven efter några dagar på avdelningen. Egentligen mår jag inte så mycket bättre, snarare sämre, men det är skönt att vara tillbaka på boendet. Personalen har varit otroligt snälla och tagit bra hand om Cosmo när jag var borta. Imorgon har jag ett möte kvart över tio, som jag är väldigt stressad över. Förhoppningsvis får jag besök på fredag, mina bästa vänner ska komma hit och på lördag ska vi fira min födelsedag.
Läkaren på avdelningen satte ut min vb-medicin, men jag tänker ta den när jag ska iväg och sånt ändå eftersom jag klarar inte av det annars. Ska jag bara vara hemma så kan jag väl svettas och darra mig igenom dagarna och försöka hålla ut med abstinensen.
Nu har jag ångest, ont i magen och mår illa, precis som jag har gjort varje kväll de senaste dagarna. Vet inte alls hur jag ska klara mig, helt ärligt. Den här veckan har jag ändå nånting att se fram emot, men vad fan ska jag göra efter det? Jaja. Nu ska jag försöka sova och hoppas att ångesten inte blir värre.

303

Det är kanske bättre så, försöker jag tänka.

it sure as hell ain’t normal but we deal, we deal

302

Typiskt att hjälpen inte finns när man för en gångs skull bestämmer sig för att be om det.
Jag blev hemskickad, trots att jag var ärlig och personalen från boendet sa att de är väldigt oroliga. Fick lite medicinändringar och skulle få en akuttid till en läkare på öppenvården, fick en telefontid idag klockan ett. Så jag väntar på samtalet, orolig och irriterad. Jag är trött på allting och vill mest ge upp.

301

Terapeuten var tvungen att avboka tiden. Och jag har bestämt mig. Antingen låter jag det förstöra mig eller så kan jag förstöra det, iallafall försöka. Så nu är det bestämt, och jag väntar på en personal som ska följa med mig till akutpsyk. Jag skakar och är rädd, har ingen aning om vad som kommer hända nu. Men jag ska försöka vara ärlig, försöka ta emot hjälpen och släppa den där jävla stoltheten.
Jag kan bara inte låta det där mörkret sluka mig helt och hållet.
Fan, fan, fan, jag vill inte.