300

Ringde min terapeut och frågade om en tidigare tid, får komma redan imorgon kl 14. Egentligen vet jag inte vad jag ska säga, fråga eller göra. Men jag har lovat personalen det, eftersom en vecka är alldeles för lång tid när jag mår såhär. Jag slits hela tiden mellan viljan att fortsätta och viljan att ge upp. Jag vill återgå till det destruktiva samtidigt som jag vill slå bort alla tankar och klara mig själv. Men så enkelt är det inte och hela jag är överallt. En av mina kontaktpersoner, som var mitt boendestöd innan, sa idag att jag verkar må sämre än igår. Jag lovade, som vanligt, att prata med personalen om det blir sämre. Hade tillsyn varje halvtimme men ingen har kollat till mig på kvällen, trots att de borde. Självklart utnyttjade jag "friheten". Dum, dum, dumjävel.

Jag känner att jag är såpass instabil att jag inte kan ta några beslut på egen hand. Mitt humör ändras drastiskt från timme till timme, och jag har ingen aning om vad jag vill eller borde göra. Den där jävla stoltheten kommer bli min död. För jag har lovat mig själv att aldrig hamna där igen.

Inatt jobbar det en bra personal. Med ett stort leende och ett födelsemärke under näsan. Det känns tryggt, trots att det är fullständig kaos i huvudet. Men jag ska försöka. Försöka att hålla ut.
Iallafall tills imorgon.

299

Katten ligger och sover i hörnet av sängen, mellan alla kuddarna. Så liten, så söt och så bekymmersfri. På mitt mående-skala som hänger på väggen ligger jag ständigt på en nia, väldigt nära på att halka ner rakt på tian. Personalen ska ha mer koll på mig, och jag får säga till när det blir sämre så att vi undviker några katastrofer. Men det är det. Jag vill inte undvika, jag vill att det ska hända någon jävla gång. För att jag är så trött, mina krafter har tagit slut och varje dag är en ständig kamp mellan att välja livet eller nånting annat.
Läkarmötet gick helt åt helvete, hade ångest redan från morgonen som blev små panikångestattacker då och då. Men på nåt sätt lyckades jag träffa läkaren, dock inte länge då han sa saker som jag blev bara irriterad på och ångesten slog till och jag nästan skrek att jag måste gå.

Pratade med personalen från boendet och de fick brevet som läkaren skulle få. Det pratas om planerad inläggning om de lyckas få tag på min terapeut som kanske kan höra med läkarna och ordna det. Det skrämmer mig. Jag har inte varit inlagd på över ett år, och hela stället skriker kaos och katastrof.

Jag försöker tänka "imorgon", skjuta upp det så länge det går eller tills det går över helt. Mina tankar är överallt och jag kan inte samla mig. Jag är bara så ledsen.

298

Mitt humör pendlar så mycket att inte ens jag hänger med. För ena stunden är jag lugn och har krafter och andra stunden ligger jag orkeslös i sängen och vill dö. Imorgon måste jag gå upp tidigt för redan halv nio på morgonen ska jag träffa min läkare på öppenvården. Försökte skriva ett brev tidigare idag men orkade inte, så ska försöka att fortsätta skriva igen snart. Det är mycket jag inte berättar, vilket jag vet att jag borde, så hoppas att det går att skriva ner. Så att jag inte fegar ur och inte ger brevet till läkaren imorgon så ska jag ge det till personalen som ska vara med. Dock så är jag rädd för reaktionen från läkarens sida. Jaja, jag har alltid en plan B i ryggsäcken (bokstavligt och bildligt talat).

Igår somnade jag faktiskt utan min sömnmedicin, vaknade nån gång på natten med kläderna på och under en filt. Märkte att nattpersonalen släckte lampan i taket. Och idag har jag vilat på förmiddagen och städat på eftermiddagen, ska också duscha på kvällen för att jag är äcklig och har inte duschat på typ en vecka. Gick ut och slängde soporna, den här gången bad jag personalen att följa med igen. Det är en kort sträcka dit men det har bara varit några få gånger jag lyckades gå själv. Vilket känns löjligt när jag skriver eller säger det.

297

Jag har blivit förkyld, och av nån jävla anledning väcker det minnen och känslor från början av förra året. Den katastrofala tiden, för mig. Har fått mycket ångest och panikattacker på grund av det, vilket egentligen är dumt då andra har varit med om så mycket annat och värre, men jag antar att alla upplever och bearbetar olika händelser på alla möjliga sätt. Mamma var här, hon hade med sig Finrexin, kiwi och halstabletter. Men när hon skulle gå, så la sig en konstig känsla över mig, en rädsla för allting, så hon följde med mig när jag med tårar i ögonen bad om min vb-medicin. Hon stannade en stund till och då grät jag, grät när hon gick för att alla känslor och tankar från förra året kom tillbaka. Den där smärtan som jag hade varje gång besökstiden var slut och jag blev lämnad svag och skakande i sjukhussängen.
Jag orkade inte gå upp för att äta middag, låg i min säng i flera timmar och hade ångest, grät till och från. Sedan ringde jag mamma, återigen panikslagen, och hon bad mig att gå upp och prata med personalen, och dessutom sa att hon kan komma hit om jag vill. Så jag la på luren, och söndergråten gick långsamt till personalrummet. Fick ännu en vb-tablett, och fick prata av mig. Jag berättade att det känns som att personalen är sur på mig, eftersom jag sover för mycket och äter för lite, att jag är orolig att chefen kommer säga att det funkar inte och jag kommer vara tvungen att flytta härifrån och massa annat som simmar runt, runt i hjärnan och låter mig inte vara.
Imorgon ska jag till tandläkaren, ser inte fram emot det. På torsdag ska jag till min terapeut, på måndag till min läkare, vilket skrämmer skiten ur mig. Men en personal från boendet ska följa med mig, så jag hoppas att det inte kommer vara så himla jobbigt.

Har iallafall ätit två mackor till kvällsfika, och drack te med honung. Men jag satt där vid bordet, skakade med benen och såg och hörde allting, varje liten rörelse, varje litet ord som inte kändes bra - det borrade sig in i hjärnan.
Nu är jag ledsen igen och känner på mig att natten lär bli lång och inte alls bra.

296

Veckan har passerat och jag har gjort nånting varje dag. Redan igår var jag så utmattad att ungefär tio minuter hos min terapeut var för mycket. Jag satt där trött och hade ont, kunde knappt prata för det var så mycket i huvudet, så vi bokade en tid nästa vecka.
Det är mycket som händer runtomkring mig och jag vet inte hur jag ska hantera allting, så jag gör det jag är van vid - dumheter. Vilka inte hjälper alls, de blir bara ett problem till. Det känns som att flera bomber har släppts omkring mig och mitt liv har gått i bitar.
Inte ens sömn hjälper som en flykt, jag drömmer konstiga och stressiga drömmar.

Nu sitter jag med ångest och illamående, och jag vet inte om det är illamåendet som framkallar ångest eller ångesten som framkallar illamående - det är iallafall en ond jävla cirkel som jag avskyr.

Senare idag ska jag kanske skype'a med pappa. Vi har inte pratat sen i augusti så hoppas att han inte glömmer bort det.
Imorgon kommer mamma på besök, idag ska jag bara försöka att vila om huvudet låter mig.
Nästa vecka jobbar en av mina favoritpersonal fem nätter (måndag, tisdag, fredag, lördag, söndag) och det känns skönt och tryggt. För jag vet att då kommer jag kunna få stöd och hjälp, bli distraherad och lyssnad på om jag börjar babbla, spelar ingen roll vad jag pratar om.

Nu ska jag kolla klart på en film och försöka slappna av (ja lycka till med det).

295

Efter att jag hade gett brevet till personalen så kom dem in till mitt rum och sa att de tänkte ringa psykakuten och frågade om jag ville åka dit först. Jag svarade nej, personalen ringde men eftersom jag inte ville åka dit så kunde de inte göra nånting. Resten av dagen hade dem lite mer koll på mig, knackade på med jämna mellanrum och frågade hur jag mår. Allt kändes piss och jag låg mest i sängen hela dagen. Men igår och idag mår jag mycket bättre, har nånting inplanerat nästan varje dag hela veckan så när helgen kommer ska jag bara ligga i sängen och läsa eller halvsova med film/serie i bakgrunden.

Idag har jag äntligen fått mitt nya bankkort och fixat lånekort på biblioteket, lämnade in en bok och lånade om resten. Just nu håller jag på att läsa "Som James Dean fast snyggare" som min syster har lånat ut åt mig innan jag skaffade lånekort. Den är ganska lättläst och jag kommer förmodligen läsa ut den imorgon kväll eller nånting sånt. Dock så vet jag ju vad den handlar om ungefär och hur den slutar, eftersom det var en vän som berättade om boken och då tyckte jag att jag måste läsa den även fast jag redan vet slutet.
Och eftersom jag har läst mer på sistone så får jag tillbaka lusten att skriva, inte bara i min "dagbok", utan också nya idéer till berättelser. Nattpersonalen kom in till mitt rum igår efter att han hade läst brevet och sa "du kommer bli en bra författare en dag", vilket är den bästa komplimangen man kan ge mig.

Apropå ingenting så fick jag idag applåder av en granne eftersom jag var den enda som lyckades få ut en visp ur diskmaskinen som hade virrat in sig där på nåt konstigt sätt!

Snart ska jag försöka sova, så godnatt, världen.

294

R var här onsdag till torsdag, och det var helt underbart även fast ångesten trängde sig in under huden och borrade i huvudet. Jag och R drack kall pepsi och rökte alldeles för många cigaretter, nattpersonalen satt och pratade med oss när vi rökte på natten och jag skrattade många gånger, ärliga ej framkallade skratt. Då glömde jag hela skiten om att jag tappade mitt mobilskal med alla kort i (antagligen har någon jävel snott det då det tog bara några få minuter mellan att jag stoppade det i fickan till jag märkte att det var borta). Jag spärrade iallafall kortet och när jag får pengar så måste jag skaffa ny legitimation. Och ett nytt lånekort på biblioteket. Måste ändå dit på måndag för att lämna in en bok och låna om fem andra böcker som jag trodde att jag skulle läsa ut fort när jag lånade de förra månaden.
Men redan efter att R hade åkt hem så fylldes jag med den där tomma känslan, saknaden efter någon jag precis träffade, hopplösheten hängde i luften när jag kom tillbaka till mitt rum på boendet. Som vanligt.

Igår natt när jag skulle sova så trodde jag att allt var lugnt, att alla bilder från huvudet skulle försvinna, att hjärtat skulle lugna sig efter en stund men när det kändes som att någon knuffade till mig så fick jag nästan panik. Det var iallafall tur att nattpersonalen kollade till mig efter en stund (som kändes som en jävla evighet då jag låg där nästan paralyserad av rädsla), så jag bad om medicin och förklarade att jag får nästan panik när jag håller på att somna. Då flyttade han fåtöljen närmare min säng och satt där tills jag somnade, och det kändes tryggt att veta att någon fanns i mitt rum ifall det skulle bli värre. Jag somnade fort men vaknade strax efter 6, törstig som fan, vinglade mig fram till kylskåpet för att ta fram nånting kallt att dricka och värmde min vetekudde. Somnade om och blev väckt för att ta mina mediciner, somnade om igen och blev återigen väckt då jag skulle iväg på ett möte och sjuktransporten skulle vara här en halvtimme senare typ, så jag gick upp och gjorde mig i ordning, sen var det dags att gå ut och vänta på taxin. En personal följde med mig (skulle knappast klara av att åka själv då jag inte ens kan gå ut själv med soporna) och var med på mötet. Vi pratade om vad jag ska göra, men ärligt så var jag så borta i huvudet och bedövad med lugnande att jag inte riktigt var där. Vi gick därifrån runt halv två och taxin hem skulle komma tre. Efter en lång väntan och fem cigaretten som jag rökte nästan i rad, ringde personalen och sa att taxin inte kommit än. Då var det tydligen någon som letade efter oss vid fel ingång och vi fick vänta på en annan taxi som skulle komma tio i fyra. Vi kom tillbaka till boendet efter fyra och då var det inte ens någon mening att jag skulle äta lunchen personalen hade sparat åt mig för det var drygt 40 minuter till middagen. Jag sov en stund och när personalen väckte mig när middagen var klar så släpade jag mig till bordet och åt mycket mer än vad jag har ätit på flera dagar. Sen sov jag till halv nio.
Varför skriver jag allt det här? Bra fråga. Jag har inte svaret.

Mådde dåligt på kvällen och ringde min mamma, råkade väcka henne, så jag sa att jag ringer imorgon. Började gråta och ringde R som pratade lugnt med mig och tröstade mig, sa såna fantastiska saker att jag mådde lite bättre efteråt.

Nu sitter jag och dricker alldeles för sött läsk som ska smaka blåbär men den smakar mest socker, och tänker inte sova. Jag vill inte, jag kan inte, jag får inte. Istället ska jag glo på videos, film eller serier.
Har skrivit ett "brev" om mitt mående, om sånt som jag vill säga högt ut men orden bara fastnar i halsen, som jag ska ge till personalen som kommer med min morgonmedicin. Då får jag somna.
Ska nog skriva lite mer i brevet, för nu kom jag på att jag glömde vissa saker.

Lång, meningslös smörja som handlar om inget särskilt viktigt egentligen. Om en stund ska jag ta på mig tröjan som förhoppningsvis fortfarande luktar R, virra in mig i en filt, gå ut i regnet och röka. Det är på ett sätt skönt att få frysa, att känna regndropparna landa i håret, titta upp och få känna dem mot ansiktet också. Veta att jag fortfarande kan känna.
Och piggna till så att jag inte råkar somna så fort jag lägger huvudet på kudden.

293

Berättade för nattpersonalen om hur jag känner och tänkte efter det som hände igår, hon svarade att hon gjorde allt hon skulle, dock var jag tvungen att påminna henne om att hon stod och pratade med någon i dörren, vilket hon först förnekade men sen ändrade historian. Och så slängde hon ”efteråt satt jag här i två timmar, jag var helt slut” till mig.
Jag är ganska frustrerad nu, och vill bara sova. Så nu ska jag röka och sen ta min sömnmedicin och försöka somna.

292

Eftersom nattpersonalen som jobbade igår i princip ignorerade mig när jag satt och grät på soffan och efter att jag hade kastat en tallrik i väggen inne på mitt rum, släppte ut mig efter midnatt utan att ifrågasätta det och jag kom tillbaka efter att ha skadat mig, så berättade jag om det för personalen som jobbar idag och sa att han får prata med chefen om det. Jag var ärlig och sa hur jag mådde men nattpersonalen endast frågade om jag vill ha min medicin. Antagligen är hon van vid att jobba med äldre personer som man kan mata med mediciner så fort nånting är fel. Ingen aning om hur det kommer sluta inatt eftersom samma personal jobbar.
Snart ska jag städa rummet och duscha då R kanske kommer imorgon. Jag har ändå slutat hoppas om jag ska vara helt ärlig.

291

R är sjuk och kunde inte komma, och jag åkte till läkaren med en känsla av tomhet, av att nånting hade gått sönder inom mig och jag hade ingenting att hålla fast vid. Mötet med läkaren gick väl inte så bra, men jag står iallafall i kö för en utredning.
Hela gårdagen har varit en stor bergochdalbana, men slutade rätt bra ändå. Idag är jag trött och ska bara vila hela dagen.
Men nånting fint har hänt ändå. En vilsen själ har kommit tillbaka, min ensamhet och saknad har lett tillbaka den till mig, till mitt huvud, mitt famn, mitt liv. Och jag är onormalt glad över det.

290

Ärligt så vet jag inte längre vad jag ska skriva. Vad som är okej och säkert, och vad som är alldeles för dumt för att dela med sig av. Inte för att det är så många som läser, men ändå.

Mitt rum är täckt med mörker, samma mörker som fyller mig och förgiftar mig. Det enda jag vill är att bli av med allting som gör ont. Det som håller mig vid liv är tanken på fredagen, då jag äntligen får träffa R igen. Men världen har blivit så grå och allt känns meningslöst. Jag försöker skratta men det gör ont.
Jag sitter och försöker röka bort dagarna, dränker mig i böckernas värld och skriver i min skrivbok. Men jag är orolig och rastlös, det luktar katastrof i luften. Impulserna är många och dumma, och jag försöker stå emot men det är så svårt.
Jag vet inte vad jag ska göra. Och det gör ingen annan heller.

289

Trots den fysiska, och psykiska, smärtan åkte jag, personalen och två andra boenden, och handlade igår. Först åkte vi till en godisaffär/fabrik och där kände jag allas ögon på mig, signalerna hade nått dem innan vi ens kom dit. Jag sa till personalen att jag måste gå ut så sakta lämnade jag affären och satte mig på marken och tände en cigg. Sen åkte vi till ett shoppingcenter och där försökte jag fokusera på att hitta en present till min Fallen Ängel som fyller år idag. Sen köpte jag två pennor på bokhandeln, en tröja med Rick and Morty på och en brosch där det står "I solemnly swear that I am up to no good", som nu pryder min skjorta/jacka, på GameStop. Jag försökte att strunta i alla tankar och höll hårt i mitt överfallslarm, som hänger på kedjan med nycklarna, i fickan. Det kändes säkert på nåt sätt, att hålla i nånting som jag vilken sekund som helst kan bara rycka en del av och signalera om all fara runtom mig. Men det tror jag inte riktigt alla kanske förstår. För om man tänker logiskt, varför skulle jag få nånting att tjuta högt i en affär? Men på sistone så kom jag på att jag inte tänker logiskt, och många förstår inte vad jag menar när jag pratar om vissa saker.
Jag har svårt att komma upp på morgonen, förmodligen för att jag sover dåligt, eller ja, inte kan somna på grund av ångest och tvångstankar. Dagarna går långsamt, helst vill jag ha fredag nu. Då ska jag äntligen träffa min Fallen Ängel igen, men först ska jag träffa min läkare på öppenvården tidigt på morgonen. Han har varit sjukskriven så sist fick jag träffa en idiot som sa emot sig själv hela tiden och sedan tog åt sig all äran även fast idéerna var mina. Skitsamma. Det blir skönt att träffa min gamla läkare, trots att han klär sig i mjukiskläder och ibland känns det som att han försöker medicinera bort varenda liten grej som är "fel" på en. Återigen, skitsamma.

Personalen på boendet vill ha ett möte med mig, en genomförande plan. Antagligen för att jag nästan inte gör nånting, om jag inte följer med mamma och handlar eller går med personalen till den närmaste affären för att köpa cigg. För att jag har börjat äta mindre och nästan varje natt slutar likadant. Om inte M jobbar, för han kan ändå se till att ingenting händer. Han följer med ut när jag ska röka, jag vet inte om han vill hålla mig sällskap eller se till att jag inte tänder och fimpar, tänder och fimpar. Kanske både och. Han ger mig min medicin när ångesten slår till och lyssnar på allt jag har att säga, även om jag känner mig tom. Vissa nätter sitter han i mitt rum tills jag somnar för att se till att jag inte gör något dumt. Ibland känner jag mig jobbig och som att jag stör när han gör så, men nattpersonalen är här för det mesta för min skull.

Nu ska jag kolla på Netflix och försöka fokusera på annat än tankarna om att maten är förgiftad.