281

Idag var jag och kollade på boendet. Har ett stort rum och ett stort badrum. Boendet var ändå ganska litet och det liknade och luktade som den gamla BUP-avdelningen i Uppsala, men jag vänjer mig nog. Tidigare på dan åkte jag och mamma och handlade mer grejer till lägenheten, köpte kattskålar, en kattlåda och ett halsband till katten. Två av de andra på boendet satt på soffan, och när personalen frågade om de har nåt emot att jag ska ha med mig min katt så var svaret nej, deras ansikten lyste upp och de såg genuint glada över att en katt ska bo där. En log och frågade om det är en mysig katt! Jag flyttar på fredag eftermiddag, men katten ska få komma några dagar senare när jag har ställt in alla möbler och det inte är stökigt.
Säger varje dag att jag ska packa men skjuter ändå hela tiden upp det av någon anledning. Kanske vill jag inte inse att jag faktiskt ska flytta. Men idag och imorgon måste jag verkligen göra det. Vaknar varje dag och tänker på att snart bor jag inte här längre, tittar på högen med alla grejer och det hela känns bara overkligt. Herregud. Jag kommer förmodligen få panik när jag ska sova där på fredag, men det är bra att det kommer finnas personal där dygnet runt.

Förutom allt med flytten, för det tar upp nästan all plats i hela min hjärna, så vet jag inte riktigt hur jag mår. Ena stunden är allt bra, den andra tänker jag på hur mörkret växer inom mig.
Igår kväll gjorde jag nånting jobbigt, som behövdes men jag satt och grät och oroade mig. Vilket jag fortfarande gör. Hatar att få andras tragedier att handla om mig, men nu känner jag en viss skuld. För jag bidrog faktiskt till det hela, och tänk om det var på grund av det jag gjorde som allt spårade ur. Ska sluta skriva om det nu. Hatar att skriva så "kryptiskt" men vill inte heller skriva ut hela grejen då det inte handlar om bara mig.

Imorgon kommer boendestödet hit så jag måste gå upp lite tidigare än idag. Har haft ont i magen och mått illa nästan hela dagen, så jag hoppas att jag inte vaknar imorgon och mår likadant. Nåja. Nu ska jag packa, eller nånting.



220 vilopuls, jag reagerar på impuls,
jag trampar över varje gräns och barriär.
Jag vill inte skrämmas men jag vägrar också skämmas
för den människa jag var och den jag är.

Jag hatar hett och älskar fritt. Av och på och svart och vitt.
Kanske är jag sjuk, vad vet väl jag?
Mitt diagnosalternativ är att jag faktiskt är vid liv.

280

Idag skrev jag på kontraktet och om en vecka flyttar jag. Det känns overkligt, oroligt men också ganska kul. Jag får åka och kolla på lägenheten någon dag i veckan om jag vill, och det gör jag nog. Hela veckan ska jag väl ägna åt att packa, allt från små prydnadsgrejer till kläder och viktiga saker. Om ingen på boendet är allergisk, så får jag ha min katt där också!
Och jag har verkligen tur, tur att jag numera är omringad av snälla änglar med beskyddande vingar. Änglar som inte ser smutsen runtomkring mig.
Snart händer det. Snart är det kanske min tur att bli bättre.

I morse avbokade mamma min tid till tandläkaren, hade ändå för mycket ångest för att åka någonstans på morgonen. Idag har jag bytt sängkläder och tvättat, av ren tristess. Min brors fru hjälpte mig att färga håret, och så har jag duschat. Imorgon åker vi och hämtar H som ska sova över, och bara för att jag ser fram emot det så kommer jag ha svårt att somna och tiden kommer gå segt imorgon. Men vi ska äntligen ses igen.

279

Överlevde de tio dagarna (med nöd och näppe, för söndags kväll var rätt hemskt), gänget kom hem i måndags. Jag har märkt att mina "rutiner" sitter kvar, jag håller fortfarande på och städar, tvättar och ställer disken i diskmaskinen. Har träffat boendestödet några gånger, jag pysslade lite och gjorde två skalor, ett "mående-skala" från 1 till 10, skrev olika känslor och sånt, och "självmordstankar/impulser-skala", och skrev ner vad som hjälper mig vid olika situationer, som boendestödet blev, till min förvåning, väldigt imponerad av och tog det med sig för att visa det till chefen och andra i personalen på boendet. Jag ska få tillbaka de när jag flyttar in. Träffade min terapeut igår och vi pratade mest om flytten. Har handlat mycket grejer till lägenheten, de står i en stor hög i mitt rum (och det är inte ens allting, idag ska jag ta fram andra grejer också).
Idag skulle boendestödet komma hit med en personal från boendet som kommer bli min andra kontaktperson, men hon kunde inte komma så det var bara boendestöd som kom. Hon ritade på ett papper hur lägenheten ser ut så jag kan få en bild i huvudet. Börjar redan tänka var jag ska ställa mina möbler och sånt där. Imorgon kommer boendets chef hem till oss och då ska vi få veta lite mer om stället, jag har skrivit ner frågor och funderingar. Ska fråga om man kan ha djur där, och om svaret är ja, ja då följer min katt med mig. Det är bara fem lägenheter där, och jag kommer vara yngst. Och jag ser inga problem med det.
Om allt går bra så kommer H till mig i helgen, för troligtvis så flyttar jag redan nästa vecka så vi måste ses innan dess.
Alla är glada för min skull, att allting verkar gå så bra nu. Och jag borde också vara glad, för äntligen händer det nånting, nånting stort och roligt och jag kommer få mycket hjälp där. Men nånting i min hjärna tycker att det går för bra nu, och väger upp det med mycket ångest och destruktiva tankar. Igår stod jag emot tvångstankarna, jag lät inte mörkret ta över mig. Visst är jag orolig nu, för tankarna sa att om jag inte lyder dem så kommer mina planer att förstöras och jag kommer inte få träffa H i helgen, och det är ju nånting jag verkligen vill, men jag tänkte att nej, jag vill inte, jag orkar inte. Istället satt jag och skrev ner allt som dök upp i huvudet, och det kändes lite lättare efteråt.

Menmen. Snart ska jag försöka skriva brev, en till min farmor och en till min bror som bor i England, och senare försöka skriva hur jag vill att en vecka på boendet ska se ut.
Ska till tandläkaren imorgon på morgonen och vill bara gömma mig under täcket när jag tänker på det. Men jag får väl ta lite extra lugnande och försöka hålla ut. Förmodligen kommer jag springa därifrån gråtandes, så som det oftast slutar. Nåja.
Nu ska jag ta fram resten av grejerna till lägenheten och göra högen ännu större.

278

Efter ångestkaoset och ett litet sammanbrott, orsakad av min jävla kräkfobi, som fick mig att gå hemifrån och sätta mig på en bänk bara en liten stund innan familjen skulle åka till flygplatsen (har alltså inte sagt hejdå och det känns lite dumt), så träffade jag mitt boendestöd och hennes chef och hoppet jag trodde jag hade förlorat började komma tillbaka. Chefen var snäll och trevlig, och berättade om ett stödboende. För ett tag sen när jag träffade min nya kontakt på soc så sa vi att en egen lägenhet med intensiv boendestöd skulle passa mig bättre, men jo mer chefen berättade om boendet, desto mer tyckte vi att det vore nånting för mig. Jag frågade hur lång tid det skulle ta innan jag eventuellt får komma dit, och hon svarade "du får flytta in den första september". Så då tackade jag ja, och ser faktiskt fram emot att åka dit den första september, möjligtvis tidigare, för att kolla hur det ser ut och börja flytta in redan dagen efter. Måste fixa lite grejer själv, men det löser sig.
Det lät som ett bra ställe, och boendestödet jag har nu jobbar där så jag kommer inte behöva avsluta kontakten med henne eller så. September är inte långt bort, och jag hoppas att jag kommer trivas.

När mina bröder och deras familjer som var här nästan hela dagen har åkt hem så började jag städa, bacillskräcken och kräkfobin har verkligen varit jävligt jobbiga så jag var tvungen att städa och desinficera hela toaletten och sen torka bord och alla möjliga handtag och annat. Tvättade lite, bytte sängkläder, dammsög mitt rum och duschade. Kaninen och katterna har mat och vatten, och nu väntar jag bara på att sömnmedicinen ska börja verka.
Jag hoppas att jag får vara ifred hela helgen, för jag kommer inte orka städa varje gång någon som var har åkt hem. På måndag ska jag till terapeuten, och boendestödet följer med. Och förhoppningsvis på tisdag ska jag och min bror åka och hämta R på morgonen som kommer stanna över natten, så det ser jag fram emot.

Är inte särskilt trött men ska värma min vetekudde och kanske se nån film, eller somna till någon serie. Jag är ensam hemma och ganska nöjd med det, än så länge iallafall. Hoppas det blir så alla tio dagar.

277

Försökte skriva igår kväll men fick av nån anledning jättemycket ångest så jag tog mediciner och släckte lamporna, la mig i sängen med kläderna på och somnade ganska snabbt, tack och lov. Vaknade nån gång vid fyra och var förvirrad varför jag hade kläderna på mig, sen la jag filten över kroppen och somnade om.
Har mått illa sen jag vaknade och det känns inte sådär jättekul. Men iallafall.

Planerna jag hade inför den kommande veckan har gått i kras. Min mammas vän som skulle stanna med mig när de andra åker till England, var tvungen att åka hem och mår inte bra nog för att komma tillbaka. Så jag ska vara ensam hemma i tio dagar. Nästan ensam, för mina bröder och deras familjer kommer säkert komma hit varje eller varannan dag och kolla läget. Imorgon ska jag nog göra upp en plan på hur allting ska se ut. Och så kan jag alltid ringa om jag behöver.

Igår träffade jag mitt boendestöd och släppte in henne lite mer, visade henne min värld genom orden jag har skrivit på papper. Hon sa att hon blir lite orolig, men sa också att jag får mer än gärna ringa henne om det behövs. Vi ska ses på fredag igen, och då jag är den sista hon ska besöka så kommer hon kunna stanna lite längre. På måndag följer hon med mig till terapeuten och hjälper mig att berätta vissa saker, och fråga om det finns möjlighet att träffa min läkare tidigare än den elfte september då mycket kan hända på en månad.
Hur som helst, jag känner mig trygg med henne och mådde bättre efter att ha släppt in henne lite mer. Så det känns bra.

Sen gick jag och AJ  och satte oss på en bänk där vi pratade lite, efteråt gick vi på en promenad (nu har jag träningsvärk) och sen satt och pratade innan vi gick hem igen.

Annars då. Jag försöker att ta mig igenom dagarna utan att göra dumma saker, utan utbrott, men med mycket lugnande i kroppen. Jag har blivit det jag hatat, det jag aldrig skulle bli. Men jag antar att man ändras och skit. Jaja. Nu ska jag försöka sova en stund.

276

Sleepless in Sweden part 2.
Återigen sitter jag klarvaken klockan två när jag ville somna tidigt. Jag har inte lyckats somna, men har tagit ångestdämpande och hoppas att det hjälper.
Kvällen var lugn tills jag fick en konstig känsla i hela kroppen och huvudet. Det känns som att det sitter män i mitt huvud och trycker på knappar i min hjärna. Jag såg en man stå vid min dörr och sen hörde jag fotsteg, som om någon gick runt i huset men det lät inte rätt. Jag ska inte ljuga, båda grejerna fick min puls att stiga. Tvångstankarna bara växte och växte, och jag började känna att nånting stort och hemskt kommer hända om jag inte lyder dem, och till slut kunde jag inte stå emot.
Nu ska jag fortsätta kolla på film och försöka somna. Fan, vad allting känns tungt.