söndag 30 juli 2017

275

Sleepless in Sweden.
Klockan är snart fyra och jag har inte kunnat somna än. Ångesten, ensamheten, saknaden efter nånting som känns blev för mycket och det hela slutade med lite dumheter. Jag trodde ärligt att allting skulle komma ikapp när det blir mörkt tidigt och löven dör, men det verkar som att höstens misär kom tidigare i år. Kanske går det över om några dagar, kanske går det aldrig över. Det är väl det som är så svårt - är det bara en ytlig liten sjö där jag är ledsen och förvirrad i några dagar, eller satte jag min fot i ett stort hav av tvångstankar och dumma handlingar? Jag vet inte.

På tisdag ska vi åka till Skåne för att hämta min mammas vän, aka min extramamma, som ska stanna här i ungefär tjugo dagar, och de sista tio dagarna är det bara jag och hon hemma då resten åker till England. Jag har köpt några försenade födelsedagspresenter; en ring, ett halsband och en almanacka så att hon kan hålla koll på sina möten.

För några dagar sen har jag äntligen ställt mig i bostadskön. Får prata mer om det med min boendestödjare när hon kommer tillbaka från sin semester, vilket borde vara nu i veckan. Jag tjänar vuxenpoäng, men jag känner mig inte särskilt vuxen.

Nu är klockan sex över fyra, och jag antar att jag borde försöka sova.

torsdag 27 juli 2017

274

Trött. Sådär både fysiskt och psykiskt. Jag har legat i sängen och vilat och sovit största delen av dagen, för ångesten ville inte lämna mig ifred från den stunden jag vaknade till då jag somnade senare på eftermiddagen och vaknade vid nio på kvällen (som tur var så hade det värsta försvunnit, men det beror säkert på antalet ångestdämpande jag var tvungen att trycka i mig för att hjärtat skulle lugna ner sig och kroppen sluta skaka). I helgen tänkte jag att nu, nu jävlar är jag såpass stabil att jag kan sluta med mina ångestdämpande. Det funkade inte att sluta tvärt, det har det nästan aldrig gjort för mig, så jag tänkte trappa ut men det funkade inte särskilt bra det heller. Jag vet att det är kroppen som är van vid det. Jag trodde att jag bara skulle få abstinens som var hanterbar, men jag kunde inte lämna sängen på morgonen innan jag fick i mig medicinen. Jaja, nu ska jag sluta skriva så mycket om det. Men jag önskar verkligen att jag slapp ta så mycket ångestdämpande för det blir aldrig bra i slutändan.

Tisdagen var fin. Jag fick besök av A och L, och det var trevligt även när vi satt tysta och lyssnade på musik. Det var skönt, trots att mörkret försökte tränga sig in genom huden, trots att jag fortfarande kände att jag gick på tunn glas som kan gå sönder och verkligheten faller isär. Men jag har blivit så bra på att gömma det. Tror jag. Jag vet ju egentligen inte om det syns på mig när jag tittar oroligt för att nånting smyger på golvet, eller när jag blir sådär ledsen av ingen anledning alls mitt i en konversation som kan handla om allt ifrån mitt mående till nördig fakta. När mörkret hänger över mig och försöker att ta sig in i min kropp när jag andas in.

Det har plågat mig hela dagen, ångesten inför mörkret. Jag fortsätter att skriva ner mina tankar på papper istället för bloggen, det känns säkrare så. Förut skrev jag ut nästan allting här, nu kan jag bara inte göra det. Iallafall. Jag tog hand om ångesten inför mörkret, gjorde det jag brukar göra för att hålla det borta, för att låta ljuset komma tillbaka. Det lugnade ner mig för ett tag, men om det har verkligen funkat får vi se när jag vaknar på morgonen. Dumt gjort, jag vet, men jag har ännu inte hittat ett annat sätt att hålla mörkret ute.

Jag borde sova nu. Ska nog somna till en film (My Sister's Keeper) som jag har sett jagvetinteenshurmånga gånger. Har börjat läsa boken, men det går segt. Har svårt att fokusera, men jag vill så gärna läsa den.
(Edit: filmen har tagits bort från Netflix och finns inte på dreamfilm heller. Är lite sur. Får hitta nåt annat att somna till.)

söndag 16 juli 2017

273

Försöker ofta förklara men det går ju aldrig. Ingen förstår,
ingen förstår,
i n g e n.
Hallucinationerna har jag redan vant mig vid, och det händer alldeles för ofta att jag hastigt tittar åt ett håll för att jag känner att någon springer eller att nånting flyger, hör ett och annat men vågar aldrig fråga för vad händer om väggarna av verklighet rasar, om världen går under och jag följer med den? Det kanske är det vad mörkret som tränger sig in genom huden försöker förberedda mig för. Men varför skicka ut skuggor och ansikten som stirrar på mig i fönstren när jag går. Sluta.

Mina händer är smutsiga, hela jag är smuts och misär.
Jag smittar och smutsar ner andras liv. Förlåt.

Och nu vill jag bara bli smal igen.


A little out of touch, a little insane
It's just easier than dealing with the pain

lördag 15 juli 2017

272

Känner att jag behöver skriva, men jag vet inte längre vad som är säkert att skriva ut. Mina händer skakar för mycket och när jag försöker hålla i pennan ordentligt så blir allting så himla slarvigt.
Det är så mycket som pågår i min skalle, och jag kan inte riktigt sätta ord på det hela. Och så är jag rädd. Rädd att folk kommer döma mig, tro att jag hittar på eller tycka att jag ska hålla sånt för mig själv. Jag vet inte.

fredag 14 juli 2017

271

Dålig dålig dålig dag och kväll och det blir förmodligen en pissig natt.
Jag avskyr mig själv så mycket.

tisdag 11 juli 2017

270

Återigen svänger humöret så snabbt att jag nästan inte hänger med. Jag hinner knappt torka ansiktet från alla tårar innan det är dags att lugnt åka nånstans och göra saker. En dag av eufori tar så mycket kraft att jag måste vila i flera dagar efteråt. Ändå försöker jag att undvika mitt rum, undvika ångesten som sitter fast i väggarna, smutsen som hänger i luften och mörka skuggor som kan vara farliga. Istället sitter jag ute på terrassen och spelar spel, röker för mycket och tänker ännu mer.

I lördags var jag hos A och L, och det var nog en av de bästa dagarna jag haft på länge. Trots att vi bara satt, pratade och rökte så kändes det lugnt och bra, bättre än vad det brukar göra när jag är med andra. Vi gick ut med hundarna och kastade pinne, jag halkade och föll på det blöta gräset och istället för att panikslaget kolla händerna och kläderna efter smuts och kryp så skrattade jag bort det och tänkte inte särskilt mycket på det. Jag fick stora, varma kramar som jag verkligen behövde. Tack.
Jag trodde aldrig att det skulle bli bra mellan oss igen, men det blev det och jag är glad.
Livet händer.