269

Dagen är snart slut och jag borde egentligen ta mina mediciner och sova. Men måste få ur mig lite frustration som är så varm att den bränner mig på insidan.
Jag vill verkligen inte få någon annans tragedi att handla om mig, jag avskyr sånt och vill inte verka som en person som gör så. Men idag fick jag reda på någonting som helt enkelt fick mitt hjärta att krossas i tusen småbitar som jag ännu försöker plocka upp. Det gjorde mig ledsen, det gör ont att hemska saker händer, oavsett vem det gäller egentligen. Är det någon nära så gör det självklart extra ont.
Jag försöker hjälpa människor. Och ibland gör jag saker som är dumma, gör dumma val och gör sånt jag egentligen inte mår så bra över, och sen går runt med ett stort mörkt moln fylld med skuldkänslor. Bara för att jag känner att jag inte kan hjälpa på ett annat sätt. Ända sen jag var barn har jag gjort vad andra bett mig om, sa åt mig att göra, bara för att jag inte vill göra någon upprörd. Mitt bekräftelsebehov och den enorma skräcken för att bli övergiven får mig att lyda, oavsett vad jag faktiskt vill.
Och någon gång kommer det att ge mig problem, för någon konsekvenstänk har jag inte. Skitsamma.

Har en intressant vecka framför mig, faktiskt. Hoppas att jag klarar av allting. Har så mycket att göra, och ska träffa folk nästan varje dag. Kommer vara helt slutkörd i helgen, men det gör inget. Det kanske får mig på andra tankar. Ser mest fram emot morgondagen, tisdagen och torsdagen. Jisses. Minns inte när jag hade så "fullt upp" sist. Det har varit tomma tråkiga veckor i evigheter, känns det som. Medicinen har kanske faktiskt hjälpt mig.

268

Lever. Eller ja, existerar bara egentligen. Dagen har bestått av ångest, destruktiva tankar, ilska och jävligt mycket självhat. Det har bara blivit större och jobbigare, särskilt efter gårdagen. Självhatet alltså. Varenda liten grej jag gör är fel, jag är dum och ful och helt jävla totalt värdelös.
Kan inte ens skriva ordentligt.

267

Dagen noll är kommen. Jag har varit upptagen nästan hela dagen, men tankarna har inte lämnat mig en sekund. Fick panikångest när jag satt i väntrummet och väntade på läkaren så jag gick ner och satt ute en stund. Sen höll jag i mamma när jag gick tillbaka uppför trappan och till läkarens rum. Som vanligt grät jag okontrollerat och skakade på benen. Läkaren tyckte att jag ska höja en medicin ännu mer, och det skrämmer mig. Jag har nyligen "återhämtat" mig från den senaste höjningen då jag i princip bara låg/sov i sängen eller soffan. Och nu ska jag höja ännu mer. Han tyckte också att jag ska gå ut och göra nånting. Javisst. När jag väl berättade lite mer så sa han att han vill träffa mig om 4-5 veckor för att se hur medicinen hjälpt och kanske sätta in nån annan medicin också. Känns som att han vill göra mig till en fet, dreglande zombie.
Sen träffade jag Ängeln och mitt nya boendestöd. Hon verkar okej. Men jag ville inte att Ängeln skulle åka. Jag ville att hon skulle stanna och prata med mig, titta på mig med sina fina ögon och bara säga att allting ordnar sig. Farligt att vara så trevlig mot mig, jag fäster mig för lätt vid såna personer.

Jag och A. cyklade. Vi cyklade till kyrkogården och gick runt där. Det blåste och jag tänkte för mycket medan vi pratade om döden och vad som kan komma efter. På vägen hem ställde jag mig på cykeln och kände hur vinden smekte mina kinder, hur solen lyste och jag tror jag började ångra mig.
Nu har jag gråtit till och från i en timme eller nåt, för jag är så förvirrad, så trött, så rädd. Jag velar fortfarande.

266

Undergången är nära nu och jag är livrädd.

265

Jag stod framför spegeln och ritade streck, där mina tvångstankar sa åt mig att göra det. Men det visade sig vara en dröm. Tror jag, jag är fortfarande inte säker. Drömmer om undergången, och det är nästan det enda jag kan tänka på när jag väl börjar tänka. Önskar att jag kunde sluta, att jag slapp.
Jag slipper aldrig.

264

Ångestmoln, panikattacker och en dimma mellan mig och verkligheten. Så kan jag summera de senaste dagarna. Idag var en okej dag, vi hämtade mamma från flygplatsen, maten gick bra, och allting kändes okej. Det gick bra att handla också, förutom min vanliga ilska framkallad av ångest, men sen såg jag någon i en affär, och ögonbrynen sa att han visste nånting om mig. Att han, precis som många andra på andra ställen, hade grävt djupt i min hjärna, hittat mina mörkaste hemligheter och dömde mig. Efter några minuter fick jag ångest och var tvungen att skynda mig därifrån.

Sen skulle jag och mamma bara sitta och prata ute, men en liten grej fick mig att bli förbannad och jag gick till mitt och lyssnade på hög musik. Och när mamma försökte prata med mig så började jag skrika, och helvete vad jag skrek. Orden bara sipprade ur munnen på mig, ord jag inte ens visste fanns inom mig. Jag grät och skrek samtidigt, halsen gör fortfarande ont. Men nu vet hon iallafall. Om hur jobbigt det är att inte ha någon, att det känns som att det bara finns en person som bryr sig om mig. Och jävligt mycket annat, som jag inte känner för att skriva.

Undergången närmar sig. Vad den innebär vet jag inte, jag vet bara att den är nära. En sån där tanke som bara dök upp en gång och vill inte lämna mig ifred. Jag vet inte om det finns nånting jag kan göra för att undvika undergången. Jag vet inte ens om jag vill.

263

Ångest. Hjärtat slår snabbare och hela kroppen känns som gelé. Allting jag gör då blir som en dimma. Inte riktigt säkert varför jag började, eller varför jag slutade då jag slutade. Gick tillbaka till mitt rum, inte helt säker på att jag skulle klara det.
Nu är det över och jag känner hur medicinerna gör mig allt tyngre och jag borde sova innan jag skriver nåt dumt. Jag ville bara få tyst på tankarna, och det brukade hjälpa förr så jag gjorde det igen. Sen såg jag nånting simma i mina ögon.

När jag vaknar ska jag skriva mycket och länge i min rosa skrivbok. Det har jag inte gjort på några dagar.

262

Det var mycket jag hade i huvudet, mycket jag ville få ut för jag är så jävla trött på att gråta. Men nu vet jag inte längre hur jag ska skriva det. Det skulle bli ett långt inlägg, där jag i princip dränker mig själv i självömkan. Precis som alltid.
Undrar hur du har det. Hur alla har det. Jag har lämnat många. Den enda kopplingen de har till varandra, förutom mig, är att det alltid verkar gå framåt när jag väl suddas ut från bilden av deras liv. Och det kanske inte är en så dum grej. Den sista gången. Jag minns de mörka veckorna den där hösten. Hur jag förklarade för vitklädda människor om allting, om att jag försökte sätta mig själv och min hälsa först, men att det inte var lätt. Jag vet att vissa sa att det var bra, och att det är självklart att det påverkade mig också. Det var aldrig lätt. Jag trodde jag gjorde rätt, när jag lämnade människor som verkade fylla mig med giftigt avfall. Men, nu förstår jag att det var alltid jag som fyllde dem. För även fast människorna inte längre är i mitt liv, så finns giftet kvar. Hela jag är fylld med det. Jag smittar och smutsar ner alla som kommer nära. Det var aldrig meningen.
Skulle det hjälpa att lämna mina gamla vänner, skulle jag knappast spendera mer än hälften av mina dagar hemma, omringad av ångestmoln, paralyserad av rädsla, vara beroende av mediciner och med en kropp som säger ifrån varje dag. Jag har inte blivit av med det giftiga avfallet, jag har bara "förlorat" (läs; lämnat) mina gamla vänner. Ibland vill jag höra av mig till alla, bara för att be om ursäkt, men jag känner att det är bättre att bara vara tyst.
Som sagt, jag dränker mig själv i självömkan.

Jag skulle kunna skriva ännu mer om annat, men vem har lust att läsa massa smörja som oftast ändå bara jag förstår.
Varje dag är en plåga, och jag försöker bara stå ut, väntar på undergången som är på väg.

261

I måndagas träffade jag en ängel. Hon lyste upp hela rummet och jag kände mig trygg. Vi pratade länge och hon förklarade mycket på ett sätt så jag förstod och jag kände att henne kan jag faktiskt lita på. Vi kom fram till att jag ska avsluta kontakten med min nuvarande kontaktperson, och istället försöka med boendestöd igen. Ängeln var så snäll och ärlig, och vill verkligen hjälpa mig. Vi pratade också om boendet, och hon förklarade att det finns inte så många lägenheter och det bättre alternativet skulle vara om jag flyttade till eget och fick hjälp med personal och så där. "Du skulle kunna ha boendestöd flera timmar om dagen, och få ett larm ifall nånting händer." Och det skulle nog kännas lite bättre, att flytta till eget och ändå ha lite kontroll men också hjälp med de svåra grejerna. Den nittonde ska jag träffa den nya boendestödjaren (tillsammans med Ängeln) så jag får tänka på vad hon kan hjälpa mig med. Jag hoppas bara att det är en bra person som jag kommer att tycka om.

Träffade också min terapeut, och jag läste upp lite av det jag hade skrivit den senaste tiden. Hon lyssnade, frågade och lyssnade igen och försökte förstå mina svar. Men hon tog mig på allvar och tyckte att min läkare behöver veta det jag läste upp så att jag kan få hjälp med det. Sa att det jag beskrev låter som "psykotiska inslag" och att jag låter/verkar "splittrad", vad hon nu menade med det. Har en läkartid den nittonde också, innan jag ska träffa boendestödjaren. Till dess ska jag fortsätta att skriva i min skrivbok när jag behöver och när jag har dagar där det finns en dimma mellan mig och världen.