255

Rädd. Det är vad jag är. Rädd för mig själv, för mina tankar, för vad jag kan göra mot mig själv. Tvångstankarna är så intensiva att jag knappt kan fokusera på nånting annat, jag måste blunda och vila huvudet, ändå går tankarna inte bort. Jag vet att jag kan göra det, jag har gjort det förut så det är väl det som skrämmer mig mest. Det känns som att frågan inte längre är "om?" utan "när?", för att jag tror inte att jag vågar be om hjälp. Jag är en sån idiotisk jävla människa som bränner alla broar, hittar på ursäkter och sedan lider tills någon märker och tvingar mig till att be om hjälp. Den elfte maj har jag återbesök hos läkaren som jag inte tycker om, men det känns så långt bort och dessutom vet jag inte vad jag skulle säga till honom, förutom att kanske fråga om han fick sin läkarlicens i ett corn flakes-paket.
Mina dumma jävla ursäkter:
1. psykologen verkade arg på mig för att jag inte hade svar på hennes frågor så jag gick därifrån och vill aldrig mer prata med henne eller ens se hennes ansikte.
2. läkaren är ju helt pantad och jag skulle bara bli arg av att se honom igen.
3. terapeuten säger dumma saker, fnissar när jag berättar jobbiga grejer och säger att hon inte har tid att lirka med mig för hon har andra patienter (japp, den där meningen är nu fastklistrad i min hjärna, welcome to your tape)
4. sist jag var på psykakuten skämde jag ut mig själv och skrek som en jävla galning (ha-ha), aldrig i livet att jag åker dit frivilligt igen, nej tack.

Vad har jag för val nu då? Egentligen så vet jag, jag fucking vet, att jag kan ringa till terapeuten och be om en tid, jag kan träffa läkaren och ge honom en till chans, jag kan åka till psykakuten, jag vet vet vet vet att jag KAN göra allt det där, men gissa vad? Jag är rädd, precis som med allt annat. Och bitter. Så otroligt jävla bitter, ifall ingen har märkt.

Nånting har hänt med mig och jag har blivit så arg. Utbrott efter utbrott, jag säger elaka saker och har ingen tålamod till mina djur och det gör mig förbannad på mig själv, för att jag skriker och knuffar bort, för att jag är en dålig jävla ägare och ibland vill jag ge bort dem till någon som är bättre än mig så att jag slipper ha dessa skuldkänslor och djuren slipper stressen. FYFAN vad jag hatar mig själv.
Blir arg på mig själv som ens tänker så, som skriver detta och som är så jävla dålig på allt, förutom att förstöra för mig själv.

VAD ÄR DET SOM HÄNDER MED MIG? JAG ÄR INTE JAG OCH JAG ÄR RÄDD, JAG VILL VARA DEN JAG VAR FÖRR, JAG VILL TILLBAKA, TA MIG TILLBAKS.

Bäst att jag slutar skriva nu innan jag råkar skriva för mycket. Eller, det är kanske för sent.
Jag ska försöka sova nu och jag hoppas att jag kan röra på mig om jag vaknar nån gång under natten (det är inte direkt sömnparalys jag får ibland, men av någon anledning kan jag inte röra på mig). Nåja. Hoppas att jag antingen inte vaknar alls, eller vaknar och är magiskt botad, eller åtminstone mår lite bättre och slipper gå runt med plågsamma tvångstankar hela dagen.

254

OBS; jag var väldigt ledsen och bitter när jag skrev detta inlägg, men det betyder ändå inte att jag inte menade allting jag har skrivit. Förlåt.


Ont, ont, ont. Livet gör ont. Mentalt och fysiskt är jag helt slut, och jag vet inte hur många gånger den här veckan jag har velat försvinna. Jag har fastnat igen. Är fast, i huset, i rummet. Lyckas jag ta mig ut är det för att jag har stora mängder mediciner i kroppen som får mig att slappna av lite, men också får mig att göra impulsiva grejer. Det är den där förbannade ångesten som aldrig låter mig vara. Har hamnat i helvetet, och jag vet att det är fel och jag borde inte göra så, men återigen tar jag tabletter jag inte borde för att dämpa ångesten. Det är antingen det eller göra illa mig själv, och inget av alternativen är särskilt smart eller bra för mig, för min kropp eller mitt psyke.
Jag har gråtit så jävla mycket de senaste dagarna att jag blir förvånad varje gång jag får en ny attack där jag gråter av ångest, skriker av smärta och ger mig själv blåmärken. Och för att vara helt jävla ärlig, så gråter jag för att jag är avundsjuk. Så. Jävla. Avundsjuk. På er. På er alla som har någon. På grupper tonåringar som handlar på Ica och fnissar medan jag försöker att inte ramla ihop innan jag och personen som håller i mig kommer fram till bilen där jag får sitta och vänta för att allting var för mycket. Är avundsjuk, ledsen och arg för att jag allt oftare sitter och skriker av ångest, vill klösa ögonen ur mig själv för att det är för ljust ute och skära av mig öronen för att vartenda litet ljud irriterar min hjärna. För att mina vänner umgås med andra som är så mycket bättre än mig för att JAG HAR ÅSTADKOMMIT ABSOLUT INGENTING I MITT PATETISKA LIV, så varför skulle någon välja mig? Det är väl klart som fan att folk väljer fester med knark och sprit före mig, för att jag är ingen rolig eller särskilt trevlig person att vara med. Jag vet. Förlåt. Ha så kul på era fyllor.
Jag är ledsen och avundsjuk på att folk i min omgivning verkar klara av vad som helst, utan problem. För att min syster åker på konserter, teater och träffar vänner, medan JAG. ÄR. FAST.
Jag har ont, SÅ JÄVLA ONT och ingen tror på mig. Och jag orkar för i helvete inte med det för alltid.
Mamma frågade mig igår om jag vill åka till psykakuten. "Nej", svarade jag för den största delen av mig är helt panikslagen när jag tänker på att vara hemifrån, jag blir rädd och får obehagliga minnen och vill bara stanna hemma under täcket. Fast det finns en liten del av mig som vill ha hjälp, vill ha någon som förstår, och den skriker SNÄLLA HJÄLP MIG JAG ORKAR INTE DETTA SJÄLV, JAG BEHÖVER HJÄLP FÖR FAN! Men den är så liten att jag ignorerar den och fortsätter att "leva" med "hjälp" av tabletter och självskada.

Detta är bara början på slutet.

253

Klockan är snart sju och jag har inte sovit, trots alla mediciner. Jag vill skriva men är så trött. Vet inte vad jag ska skriva, förutom att jag känner mig ensam, som vanligt. Ledsen och ångestfylld.
Egentligen skulle jag städa och duscha idag, men det kommer nog inte hända. Jag lär sova bort halva dagen, och den andra halva kommer jag att spendera vid datorn, eller nånting. Jag vet inte.
Det var länge sen jag kände mig såhär ledsen av ingen anledning alls.
Jag är så jävla jävla jävla jävla trött.

252

"Överkänslig", men jag kan inte hjälpa det, det ligger i mina gener. Nånting håller på att hända med mig och jag vet inte vad, men jag kan nog inte stoppa det. Jag dämpar ångesten på fel sätt, gråter och tänker bara dåliga tankar (för om jag tänker några bra tankar så kommer dåliga saker hända). Har ingen. Är osäker på om jag nånsin faktiskt haft nån. Jag vet inte.

Fortfarande trött. Fortfarande ledsen. Vilsen och vet inte var jag ska ta vägen.

Inatt somnar jag hungrig för att orden gjorde ont. Allting gör ont. 

 

251

TRÖTT.
Trött på all jävla ångest, trött på smärta, trött på tvångstankar, trött trött trött, på att vara ensam, på att inte kunna hantera någonting, trött på att sakna och trött på att känna mig lämnad och i vägen.

JAG
ÄR
SÅ
JÄVLA
TRÖTT.

250

Kvällar som dessa då ångesten bara kommer från ingenstans och man bryter ihop på grund av småsaker. Jag har ont och nu vill jag bara sova. Är helt slut pga panikångest och ångest i allmänheten. Hela jävla tiden, ångest ångest ångest. Lämna mig ifred.