söndag 19 februari 2017

242

Ångest, ångest och ännu mer ångest. Det blir bara värre och värre.
Helvete, det kommer aldrig att ta slut.



And it goes in in out through the mouth - breathing exercises 
I will never figure out til I am running in circles 
or (I am) walking in circles or (I am) crawling in circles or lying on the ground 

lördag 18 februari 2017

241

Det är inte rätt och om jag fortsätter såhär så kommer det att eskalera och jag kommer att hamna tillbaka där jag var för ett år sen. Men det är ångesten som får mig att göra dumma saker. Går runt och är rädd för vad jag ser för jag har svårt att skilja på verkligt och overkligt. Tröstar mig med saker jag inte behöver och spenderar alldeles för mycket pengar (och dum som jag är så slänger jag alltid kvitton och river bort prislappar så fort jag kommer hem, så kan inte ens återlämna nånting).
Bacillskräcken gör sig påmind mer och mer varje dag och jag är bara så jävla trött på allting. Det finns saker jag tänker på som jag inte ens kan berätta för någon, och allt gör ont.

torsdag 16 februari 2017

240

Tog mediciner och istället för att träffa min kontaktperson som jag skulle så kröp jag ihop i fosterställning i sängen och somnade. Bad days are coming.

lördag 11 februari 2017

239

JAG ÄR INTE TOM.

onsdag 8 februari 2017

238

Det har redan blivit sämre igen, och jag har hög ångest och får panikattacker. Det var väl trevligt när det varade.

söndag 5 februari 2017

237

Ögonen svider av all gråt. Jag försökte sova men tankarna tog över och jag var tvungen att sätta mig och skriva ett brev (skrev, grät, skrev, grät, skrev, grät). Nu är jag så himla trött att det blir nog lätt att somna. Men först måste jag försöka äta nånting.
Jag hatar att oroa mig, jag hatar hur min hjärna hittar på skit som jag sedan gråter över.

torsdag 2 februari 2017

236

Framsteg. Jag tänker på hur det var för ett år sen och har svårt att tro att det faktiskt var så illa. För ett år sen var jag undernärd, anemisk och låg tvångsinlagd på psyk. Beroende av sömnpiller och halvpsykotisk, åt knappt för jag trodde att maten skulle göra mig sjuk. Vilket gjorde att jag vägde alldeles för lite för min ålder och längd, och var mest sängliggande för varje rörelse krävde så mycket energi att jag blev illamående. Jag grät när personalen tvingade & hjälpte mig att duscha. Höll på och gjorde dumma saker för att hålla ångesten och mitt beroende på en kontrollerbar nivå.

Ett år senare och jag har gått upp i vikt, jag kan strunta i tankarna som säger att maten kommer göra mig sjuk, tar mina mediciner som jag ska och det bästa och största av allt: jag blev beviljad ett stödboende. Vad och var det blir exakt vet jag inte, men jag har iallafall fått ett ja.

Idag träffade jag min terapeut och jag kanske växer upp i år. Terapeuten sa att hon själv ser vilka framsteg jag har gjort, både på mig och i journalen.
Jag sa också att jag skulle behöva träffa en läkare, och det fixar hon. Min gamla läkare som jag tyckte om har tyvärr slutat, så jag hoppas att jag får träffa nån som inte är helt jävla dum i huvudet.

Jag mår bra. Det kanske vänder någon gång, kanske snart, kanske om några månader. Men det får jag ta itu med då.