227

Det kunde ha varit värre. Det har varit värre. Jag vet det. Men ändå kan jag inte fokusera på allting som har blivit bättre, istället fokuserar jag på det dåliga. Det är svårt att se framstegen, även fast de är otroligt många.

226

Allt har varit rätt lugnt ett tag, vilket var skönt men kändes rätt konstigt. Idag däremot fick har jag varit arg på grund av en dum grej, förstår inte själv hur jag kan vara arg över såna skitsaker. Fick ett (mindre än vanligt) utbrott och grät, men mamma lugnade ner mig och sa att vi kan fixa det jag blev arg på imorgon. Hatar att inte kunna kontrollera mina känslor.

225

maybe this year I won't be sad on Christmas

224

Om vi jämför med hur det var för mer eller mindre ett år sen, så har jag gjort framsteg. Jag äter, tar mina mediciner, rör på mig (mindre än vad jag kanske egentligen borde men det är nånting). Vissa ritualer och tvång har jag kvar, men de har minskat något otroligt. Nånting som jag inte trodde var möjligt. Och jag måste vara ärlig och säga att jag mår okej (trots ångesten och sömnproblem). Jag vet inte om det kommer att bli sämre igen och jag hamnar på ruta ett, eller om det här är början på nånting bättre. Förra året var jag ledsen, arg och bitter. Idag känns allt okej. Och det är okej.

223

Ibland svänger humöret så snabbt att jag knappt hänger med. Idag mår jag ändå okej, vilket var skönt då det var länge sen sist. Har små problem med minnet eftersom jag tar sånt jag inte borde när jag har skyhög ångest, men idag lät jag bli även fast jag vissa stunder ville. Igår hade jag en stor och äcklig panikångestattack, och jag var ensam hemma. Kunde knappt röra på mig så satt i fåtöljen och grät & skrek i vad som verkade vara en timme men egentligen var ungefär tjugo minuter, tills en av mina bröder kom hem från jobbet för att det var så obehagligt att vara ensam. Usch.

Hoppas att jag kan få må bra åtminstone lite till, innan det svänger rejält igen.

222

Jaja, jag vet att jag kan vara barnslig och att det inte alls är moget att sparka på dörrar och visa upp mellanfingret när jag står mitt i väntrummet. Men sån är jag, och när en bitterfitta till receptionist är otrevlig och frågar mig saker jag uppenbarligen inte känner mig bekväm att svara på, så tappar jag tålamodet. Gick därifrån och grät på en bänk, försökte förklara att där inte finns någon hjälp, ingen läkare fattar ett skit och jag kommer inte få nåt lugnande då jag har pillermissbrukare stämpeln i pannan hos dem.
Fick ett meddelande från mamma som skrev att jag ska sluta ringa och säga att jag mår dåligt för att sedan tacka nej till hjälpen folk försöker erbjuda. Bitter som jag är svarade jag att visst, jag kan sluta säga hur jag mår. Då kom tjatet om att jag "ska göra nånting" igen. En promenad i skogen och att diska kommer inte bota mig, svarade jag.
Sen var jag hos min bror och vilade från allt kaos (fy för det ordet). Det var skönt. Men nu är jag tillbaka hemma, och mår rent utsagt skit.

Jaja, jag vet att jag alltid grinar och gnäller. Men snart är det slut på det, jag lovar.
Det är lugnt nu, jag har en plan.

221

Lämnade ett meddelande till terapeuten som jag ska träffa imorgon, försökte på nåt sätt varna henne för det vraket som hon lär se.
Så jävla mycket ångest, hela tiden, varje dag. Det är väl inte så konstigt att jag blir trött på det? Och ilskan, och alla andra känslor jag inte har kontroll över. De äter upp mig.

220

Ansökt om boende med stöd. De sa att det kommer förmodligen att ta månader. Så som jag mår just nu, så tror jag inte att jag har månader kvar.