205

Det gör så jävla ont.

204

Allting känns så otroligt jobbigt och tungt, och jag är rädd för mig själv. Undrar om jag kommer att klara av att träffa psykologen imorgon, och vad som händer när jag väl börjar spy ur mig allt det där som jag försöker hålla hemligt.

203

death inspires me like a dog inspires a rabbit

202

Så mycket jag borde göra. Städa, duscha, ringa terapeuten. Jag ska.
Tände den där förbannade doftljuset ikväll, satt på golvet och undrade varför det är så lätt och skönt att förstöra sig själv. Det finns saker jag borde berätta för terapeuten, eller psykologen, men jag är rädd för hur det kommer att sluta. Kanske nånstans vet jag vad jag egentligen håller på med. Kanske inte. Men jag vill inte vakna mer.

201

Dagarna smälter ihop och jag sover för mycket. Mamma ber mig att tända doftljus för det stinker rök i mitt rum. (Förlåt.) Jag har bytt kläder men minns inte när jag duschade sist. Trodde att dosetten hjälpte mig att hålla koll på dagarna men nu tar jag medicin från fel dag. Jag har ont igen och gråter på kvällarna. Grät när vi åkte bil för att handla mat till mig, eftersom jag vågar inte äta det som någon annan har gjort. Grät för att det gör ont, för att jag trodde att det hade blivit bättre. Grät för att jag saknar hur det var förr, när jag lätt kunde gå upp på morgonen, välja fina kläder, känna mig fin, åka buss och umgås hela dagen för att sedan åka buss hem igen och berätta för min farmor om hur dagen har varit. Nu är det svårt att gå upp på morgonen för att kroppen inte vill, mjukisbyxor och en ful tröja från h&m är det jag oftast har på mig, fin har jag inte känt mig på länge (särskilt inte pga allt hår som förstörts, alla tänder & tandfyllningar jag tappat, äckliga påsar under ögonen som aldrig försvinner och en allmänt vidrig kropp), kollektivtrafik skulle jag aldrig klara av och jag blir trött av att gå en halvtimmespromenad eller en timmes lång samtal, och farmor har flyttat. Jag saknar min friska kropp, jag saknar hur mycket bättre jag mådde förr. Jag saknar personer jag hade omkring mig då, och jag saknar min farmor. Vill tillbaka till hur det var då. Men det går inte.

I måndags skulle jag lämna mina mediciner på mottagningen, men jag klarade inte ens av fem minuter hos psykologen. Istället för att göra det som var planerat så sa jag nånting dumt och gick därifrån. Hörde inte ens riktigt vad psykologen sa innan hon öppnade dörren åt mig. Jag har ingen lust att åka dit på måndag igen, har ingen lust att se henne, eller någon annan. Vill ringa ett samtal, säga att jag ändå aldrig kommer att må bättre och att de ska ge min plats till någon som verkligen behöver det och kommer att bli hjälpt. För jag vill ge upp.

Låt mig ge upp.

200

Trots medicinerna som ska hjälpa så har jag gråtit och fått panikångest. Pratat med mamma som är ledsen, sett en film, och istället för att sätta mig vid bordet och måla, satt jag på golvet och gjorde nånting dumt. Men nu är jag trött. Klockan är snart halv fyra. Jag ska sova.

199

Man ska inte ropa hej för tidigt, eller vad säger man? Men. Men medicinen har kanske hjälpt. Eller så beror det på att jag för första gången på länge har sovit helt okej. Eller att jag redan har tryckt i mig ångestdämpande även fast jag inte haft särskilt mycket ångest, "bara för säkerhetsskull". Dumt av mig, jag vet. Det är saker jag måste göra som jag inte riktigt vill, saker jag måste ge bort och lämna nån annanstans. Men det känns tryggt att ha det med mig, så jag vet inte hur jag ska göra. Idag är en lagom okej dag, så jag ska försöka att njuta av den. Ska åka och slösa bort pengar, köpa nya pennor och målarböcker (som om jag inte hade tillräckligt med såna hemma).
Psykologen vill att jag ska fundera på behandlingshem. Jag sa att jag ska, även fast jag egentligen inte alls vill det. Och jag trodde att jag tyckte om henne, men nu börjar jag störa mig på människan.

Ingen kan hjälpa mig, så varför ens försöka. Jag ger snart upp.

198

Panikångest och hot om polis. På något sätt lyckades jag ta mig till psykologen och läkaren. Medicin gjorde att jag var ganska borta. Men jag slapp psyk, och ska höja en medicin. Kroppen orkar inte mer nu, så jag ska sova en stund. Är helt borta. Fy för såna dagar.

197

Akuttid till psykologen imorgon. En läkare kommer kanske också vara där. Alla vet redan vad som kommer att hända. Psykologen frågade idag om jag klarar mig tills imorgon, och det gör jag väl. Frågan är om jag klarar det som kanske händer imorgon. Jag vet att jag inte kan gå runt och ha ångest hela dagarna, gråta så mycket att det gör ont i bröstkorgen, skada mig dagligen och gå ut till skogen och skrämma mina vänner. Men jag har tappat kontrollen igen. Mina känslor är överallt och jag gråter över småsaker och skriker på grund av ännu mindre saker.
Jag är helt vilse och uppgiven.

196

All we are is an isle of flightless birds

We find our worth in giving birth and stuff

We're lining our homes against winding roads

And we think the going is tough

We pick songs to sing, remind us of things that nobody cares about

And honestly we're probably more suicidal than ever now

195

Så äckligt jävla trött. Både fysiskt och psykiskt. Somnar tidigast tre på natten trots olika mediciner, vaknar som vanligt med hjärtklappning från helvetet och kraftig ångest. Orkar inte en dag utan ångestdämpande. Kroppen värker, men jag försöker att röra på mig. Jag tänker mycket på hur det var förr och känner hur ångesten kryper fram. Snart ett år sen jag blev knäpp och helt styrd av tvångstankar, och oron att det kommer tillbaka är stor. För det håller redan på att komma tillbaka, och det enda jag verkar kunna göra är att gråta. Det är jobbigt med maten igen, och bacillskräcken blir bara värre och värre. Läkare och andra slänger ur sig ord som "ätstörning" och "anorexi" men jag förklarar att det är inte det detta handlar om. Det är bacillskräcken, kräkfobin och tvånget som skriker. Det är så jävla jobbigt att äta, röra vid dörrhandtag, handla och betala. Särskilt nu när det är höst och snart vinter, och folk blir sjuka. I år vill jag kunna äta tårta på min födelsedag och julmat med familjen, jag vill inte ha torra händer med spruckna knogar på grund av tvångsmässig handtvätt, och jag vill fan inte ha ångestattacker bara för att jag har ont i magen eller mår illa.
Vill inte ligga på sjukhus och gråta så mycket att jag inte kan andas, skrika att allting känns äckligt och smittad. Jag vill inte, inte igen.

194

Ångest, ångest och ännu mer ångest. Lyckan har tagit slut och jag tänker på sånt jag inte borde igen.

193

I onsdags var allting bra. Det var underbart, för tvångsvården var borta och jag kunde inte sluta le när jag berättade för min rumskamrat att jag skulle hem. Jag vinkade glatt hejdå till patienterna när jag och mamma lämnade korridoren. Vi lyssnade på musik på vägen hem. Lyckan när jag fick tillbaka friheten var enorm. Men nu då? Det känns som att jag bokstavligen har pausat mitt liv i några dagar, och kom tillbaka till det som var innan. Nä, jag mår fan inte bra.

192

Igår blev jag utskriven efter lite mer än en vecka på avdelningen. Egentligen har jag blivit lite sämre, och därför tyckte läkaren att jag inte längre behövde vara där. Det gör inget, för jag ville hela tiden komma hem. Fick "den starkare varianten" av Lergigan som inte hjälper så mycket mot ångesten, den gör mig bara trött. Nåja. Jag har blivit en jävligt tråkig människa.