186

Igår kväll. Jag vet inte vad som hände, för hela dagen har varit okej. Några dumma steg tillbaka, men allting verkade normalt. Plötsligt visste jag inte vad som var verkligt och vad som inte var det, jag var förvirrad, sluddrade och livrädd gick jag i cirklar i mitt rum. Jag har blivit galen. Satt tyst en stund, för orden vågade inte komma fram. Med huvudet lutad mot sängen lyssnade jag på Tylers ord och det som var, vad det nu var, började avta. När jag låg i sängen hörde jag bråk, och grät.
Jag har ingen aning vad det var som hände.


Look in the mirror and ask your soul if you're alright
Put on the glitter that your soul hides behind
You're in my mind
I'm singing
You're in my mind
I'm singing la-da la-da la-da la-da la-da la-da da

185

Allting gör så ont.
Önskar att någon kunde förstå.

184

Vissa situationer, vissa ord, vissa handlingar. Det kan egentligen vara vadsomhelst. Men det börjar svida i bröstkorgen och jag kan känna hur gråten snart kommer. Då kan jag inte prata, för om jag pratar så kommer det bara skrik och gråt ut. De senaste veckorna har varit jobbiga och jag faller tillbaka i gamla vanor. Det är inte mitt fel att ångesten lättar. När någon frågar hur jag mår säger jag att det är okej och att jag försöker. Men jag vet inte om jag faktiskt försöker längre. Jag bara överlever, jag existerar.

Ikväll bröt jag ihop. För jag vill så gärna resa tillbaka i tiden. Gråter när jag tittar på gamla bilder på mig, där jag ler och är faktiskt glad. Jag trodde att jag mådde dåligt, att jag var sjuk. Och alla sa "det blir bättre". Men det blev det inte. Jag vet inte vad som hände. Men jag dricker inte längre te, jag har slutat fotografera och redigera som förr. Jag kan inte ens längre skriva. Allt gör ont och piller är min räddning. Avskyr min kropp, hur jag ser ut och hur jag är som person. Allt är fel.
Jag vill ge upp.

Kan man sakna sig själv?

183

Hur jag mår vet jag ärligt talat inte. Dagarna är rätt ångestfyllda, och jag försöker minska intaget av piller. Går sådär. De senaste dagarna har jag och mamma åkt bil på kvällarna och lyssnat på musik, bara för att dämpa ångesten. Det jobbigaste är när bilen stannar och jag får återgå till mitt rum igen.
Läkaren har satt spärr på mina sömnmediciner igen, vilket gör mig rätt så förbannad (jag som har skött mig så bra och inte tagit sömnpiller på dagarna sen i maj). Jaja.

Lyssnar på en låt som jag lyssnade väldigt mycket på i början av året. Den påminner mig om allt, faktiskt. Smärtsamma dagar, medicindimman och ångesten. Hur mamma höll i mig när hon ledde mig till psykakuten, blickar jag kände på mig när personalen släppte in mig före alla andra. Då jag inte längre kunde prata mig ur en inläggning och hamnade på fel avdelning. När allt gjorde ont, när jag var så sjuk att jag inte kunde stå upp utan att må illa av ansträngning.
Och jag är livrädd att det kommer tillbaka. Dit vill jag aldrig mer.

182

Jag är bara så ledsen och rädd. Juli har passerat förbi i rasande fart, vilket innebär att det snart är höst. Och det skrämmer mig. Jag har tänkt på hur det var i höstas, läst mina gamla blogginlägg och allting gör bara så ont i mig. Jag vill inte gå igenom samma sak som förra hösten/vintern.
Smärta, piller, tvångstankar, svält, tvångsvård.
Jag åt inte tårta på min födelsedag och åt inte heller någon julmat. Kunde knappt fokusera på saker som hände runtomkring mig, för att tvätta händerna och undvika att röra vid vissa saker var viktigare. Fem flaskor handsprit hade jag då.

Jag har inte riktigt bearbetat allting som har hänt, och det kanske behöver jag göra. Ska ta fram den onda skrivboken och skriva ner saker och ting som jag vill ta upp hos terapeuten på fredag. Kan nog behövas.