174

Jag har inte så mycket att skriva. Egentligen. Jag mår okej. Livet rullar på. Det är när jag är i de djupaste svackorna som inspirationen är som störst. När jag käkade piller efter piller för att dämpa smärtan, då hade jag alltid något att skriva om. Det var jobbiga möten, strul med psyk hela tiden. Jag har lämnat det bakom mig. Kanske för gott nu, jag vet inte. Kanske inte, kanske hamnar jag där igen. Vem vet.

Jag beställer skit jag egentligen inte behöver bara för att ha nånting att vänta på, ha nånting att göra. Just nu händer det verkligen inte mycket, och till och med de extra pillerna har jag försökt att inte ta. Det händer mycket i huvudet och kroppen, men livet är ganska tråkigt just nu. Och så kommer det nog vara hela sommaren.

173

Småsaker gör ont.
Jag åkte inte till röntgen. Panikångesten vann väl över mig eller nåt. Och nu skäms jag bara. Vill inte träffa läkare, vill inte förklara. Kan inte förklara.

Idag höll jag mig fri från ångestdämpande på hela dagen (nu har jag tagit min sömnmedicin dock). Dessutom struntade jag i att ta en annan tablett (eftersom jag fick nåt billigare som inte var blå och jag måste ta dem som är blåa) och har för första gången på länge känt mig lite klarare i skallen, och jag kan dagdrömma så som jag kunde förr. Förutom den hemska abstinensen så är allt okej.

Jag är ledsen. För att jag är ensam, och för att jag är som jag är (ful, dum och helt jävla värdelös).

172

Så
Jävla
Mycket
Ångest

171

Att skicka ett meddelande till någon som jag knappt känner är stort, och så pass jobbigt att jag vaknade med ångest. Jag ber andra om hjälp. Vad ska jag göra nu? Hjälp mig, för jag är socialt inkompetent. Jag vet inte hur man hanterar nya människor, hur man kallpratar, hur man ska vara för att verka lagom normal. Det tog mig flera månader att samla modet för att skicka ett meddelande, och nu när jag har fått flera svar är jag helt tom. Jag vet inte hur jag ska fortsätta.
Hur i helvete gör man?

170

Ful. Inte så där inbillnings-ful, eller "ge mig bekräftelse-ful", utan ful på riktigt. Min kropp är högt upp på listan med sånt jag avskyr och äcklas av. Jag är inte nöjd med någonting och jag hatar att det går inte ens att fixa. Det finns inga ord för att beskriva hur dåligt jag mår över hur jag ser ut. Halva ansiktet svullnar nästan varje dag, äckliga tänder, äcklig kropp, ful ful ful ful. För mycket, för lite. För liten här, för stor där. Jag skäms. Skäms så äckligt jävla mycket. Jag vill bort från den här kroppen.
En kamera och filter kan göra mycket, men det kan fanimej inte ta bort ångesten över hur jag egentligen ser ut. Jag vill gråta.

169

Det är en dålig kväll, för kroppen gör ont och tankarna svämmar över. Jag försöker sova bort så mycket som möjligt. Det är det enda jag vill göra, sova bort allting. Lägga mig ner i sängen och blunda, öppna ögonen när allting har fixat sig själv på ett magiskt sätt. Imorgon ska jag träffa boendestöd och öva teckenspråk, nånting som jag har sett fram emot sen i tisdags. Men nu vill jag inte ens göra det. De senaste dagarna har jag tagit lugnande två eller tre gånger om dan, idag tog jag det bara en gång. Jag känner hur det lämnar kroppen och den skriker efter mer. Jag. Får. Inte.

Jag är arg. På allting, utan någon anledning egentligen. Så arg att jag är på gränsen till gråt. Arg, ledsen, besviken och rädd och allt annat man kan vara. Jag vet inte vad som händer med mig, men jag känner för mycket.

Jävla skit.

168

Ibland saknar jag personer jag inte borde, såna som fyllde mig med giftigt avfall. Och jag lockas fortfarande till såna, och jag vet att jag borde lämna dem bakom mig också. Men jag kan inte. Inte igen. För hur många gånger kan jag vara the bad guy som har lovat att stanna men ändå stack till slut. Förlåt, men jag ansåg att det var det bästa för mig.

Det fanns en person. Som lovade att stanna, att aldrig lämna mig. Och vi hade såna underbara planer, och personen var allt i mina ögon. Vi hann aldrig träffas, men vi planerade det så länge. Jag kände mig älskad och accepterad, och jag ville bara ha en kram.
Sen blev jag lämnad. Bara sådär. Utan någon förklaring. Efter alla dessa år saknar jag våra konversationer fortfarande och jag tror att jag aldrig någonsin kommer att komma över dig. För du var någon speciell som fick mig att må bättre. Jag saknar dig, men jag tänker aldrig prata med dig igen.

Psykologen verkar tycka att jag inbillar mig att jag är ensam. Men jag vet ju att jag inte inbillar mig. Jag är ensam. För jag är inget att ha.

167

Psykologen sa sånt jag inte ville höra. Hon förklarade och läste upp definitionen, sa att det lutar åt det hållet. Men jag tycker inte det, och jag vill inte bli stämplad. Just nu är allting bara så jobbigt och får mig att vilja gråta. Jag försöker att inte falla tillbaka i gamla vanor men det är bara så lätt. Och så skönt. Det finns så mycket jag vill skriva, men vem bryr sig egentligen? Min existens är patetisk och jag vill försvinna.
Nu tänker jag ta en nostalgitripp och kolla på en tecknad serie som jag alltid kollade på när jag var liten och besökte min farmor. I miss those days.

Å n g e s t.

166

Jag är bara så ledsen.

165

Nu är jag hemma efter att ha sovit över hos en vän. Trötthet är det enda jag känner. Det finns mycket jag egentligen vill skriva, men inspirationen är borta. Kanske ikväll.

164

Idag när jag och boendestödet åkte runt i bilen berättade jag om att jag började lära mig teckenspråk, och då sa en av dem att hon har en döv son och kan teckna. Så nästa gång vi ses ska vi fika och jag ska visa vad jag har lärt mig och säkert lära mig lite nya ord. Nånting litet att se fram emot iallafall.
Imorgon ska jag kanske hälsa på en vän och sova över där (vilket jag inte har gjort sen jag var liten) så hoppas att det går bra. Vill så gärna träffa min vän. Men planerna kanske ändras, jag vet inte.
Idag har jag lyckats stoppa en ångestattack (med lite hjälp av mediciner men bättre det än självskada), övat teckenspråk och bakat.
Jag hoppas på en bra dag imorgon, och att allting kommer gå som planerat. Annars exploderar jag.

163

Möte efter möte och träff efter träff planeras. Jag är rädd att jag kommer falla tillbaka lika snabbt som jag tog mig upp. Läste mina journalanteckningar (från familjeläkaren) alldeles nyss och där nämndes, förstås, mina psykiska besvär. En ny diagnos dök upp där också, men det roliga (snarare det jobbiga) är att det bara misstänks att jag kan ha det och utredningen är långt ifrån klar. Jag kommer nog aldrig att förstå mig på läkare.
För några dagar sen har jag tagit mig i kragen och börjat "plugga" teckenspråk på riktigt. Det är roligt, men svårt att hitta mycket hjälpmedel på internet som är gratis. Någon gång i framtiden kanske kan jag gå en kurs, jag vet inte.

Idag har jag oförklarlig ångest och försöker att inte ta så mycket mediciner. Det är jobbigt för jag vill ju bara att ångesten ska försvinna och att jag ska kunna fokusera på nånting annat än illamåendet och hjärtrytmen.

162

De flesta dagar är okej, jag tror att jag har lärt mig leva med allting. Med smärtan, med mitt utseende och med mig själv. Men det kommer vissa dagar, som idag, då allting känns och är fel. Och jag står inte ut med det. Jag är så satans jävla ful och äcklig, och jag vill förstöra min kropp tills jag inte längre finns. Jag är ingens favoritperson, ingen längtar efter mig och alltid, alltid alltid alltid, är jag det andrahandsvalet. Det är väl egentligen lugnt, för jag skulle aldrig välja mig först heller. Misslyckad och sjuk, kommer aldrig att bli frisk. Och det såg så ljust ut för bara några timmar sen.
JAG HATAR ALLTING JUST NU.

161

Jag kan känna hur jag faller.

160

Träffade terapeuten idag, hon sa att jag ser mycket piggare och fräschare ut och att jag verkar mer närvarande. Det kanske är så, jag vet inte. Vi pratade om skräcken, och att det är förståeligt att jag är rädd för att hamna på botten igen. Det jag inte berättade är att jag vet att jag kommer hamna där igen, så småningom. Jag vet att den här gången var inte den sista, och jag vet att jag någon gång kommer hamna i polisbilen igen, och jag kommer att bli tvångsinlagd. Terapeuten och psykologen tycker inte att behandlingshem skulle vara ett bra alternativ för mig, eftersom min familj är det viktigaste jag har och att vara långt ifrån dem skulle bara orsaka mer problem. Sakta planeras flytten hemifrån, och jag ska kanske börja plugga på distans. Någonting händer och jag ser fram emot det, men jag kommer inte må bra hela tiden. Det vet jag bara.

159

Why am I not scared in the morning?

I don't hear those voices calling,

I must have kicked them out, I must have kicked them out,

I swear I heard demons yelling,

Those crazy words they were spelling,

They told me I was gone, they told me I was gone.

158

M-ordet. Substansberoende. Och jag erkänner att jag ibland saknar dagarna som jag knappt minns för dimman var så stor, för att jag tryckte i mig sömnpiller alldeles för ofta. Benzo-fyllda dagar som var smärtfria och utan ångest. Jag försöker absolut inte romantisera medicinmissbruk, detta är bara vad jag känner just nu. Och just nu känner jag saknaden. Nu har jag slutat käka sömnmediciner på dagen och slutat ta större mängder ångestdämpande. Att vara på sjukhuset har väl hjälpt mig med det, för första gången (den förra gången gjorde jag saker jag skäms över). Det är dagar när den fysiska smärtan och konstiga symtom återigen dyker upp som får mig att vilja svälja sömntabletter direkt på morgonen igen. Folk undrar varför jag inte sov mycket eller var särskilt trött. Men jag vet inte. Medicinerna har minskat ångesten och jag fick slappna av, bokstavligen, i musklerna för första gången på länge. Nu tar jag en tablett vid behov, två när jag ska iväg på jobbiga möten. Jag tror att jag är stolt, att jag har minskat intaget från fem-sex gånger per dag varje dag till det här.

Och ingen vet fortfarande vad som är fel på min kropp. Jag träffade en läkare och fick Paraflex, men den hade en dålig effekt. Jag kände mig bara svag och kunde knappt gå på toa. Så jag tar inte den. Ryggen ska röntgas om två veckor och jag är rädd. Rädd att de hittar nånting, och rädd att de inte hittar nånting. Jag vet inte vilket skrämmer mig mest. Nu har jag levt med fysiska problem i snart ett år, och när jag börjar tänka på det, verkligen tänka på det, så har jag lust att ge upp. Ett år, och jag har aldrig varit tyst om det. Det enda som hittades var järnbrist och jag fick Lyrica mot mina smärtor. Läkarna kollade upp så mycket, de gjorde CT-skalle, massor olika blodprov. Fibromyalgi skulle kunna förklara allting, och då skulle jag ha en förklaring. Men testerna var negativa och det jag får höra om och om igen är att jag spänner mig för mycket på grund av min ångest, blir alldeles för spänd i musklerna och det är förklaringen till mina problem. Jag vet inte hur många sidor jag har läst, hur många foruminlägg för att försöka hitta nånting som passar. Men ingenting passar. Tänk om jag ska bara fortsätta leva såhär? I ovissheten, och ännu värre, med smärtan. Jag är väl medveten om att det finns människor som har det värre, så mycket värre, men det gör inte min smärta mindre valid.
Jag är nitton år. Min kropp borde klara av att stå upp längre än tio minuter, jag borde kunna gå längre sträckor själv utan att behöva hålla i någon. Jag vaknar upp på morgonen och det första jag gör är att känna efter. Har allting domnat bort igen eller kan jag vända på mig direkt? Då blir jag yrslig och får ångest. Vaknar oftast med svår hjärtklappning och panikkänsla i kroppen, vilket endast leder till ännu mer ångest. Min nittonåriga kropp borde inte reagera så. Det kanske är straffet.
Ja, det finns människor som har det mycket värre. Men det gör inte min smärta mindre verklig för det.

157

Känsliga läsare varnas, kanske.

Spenderade nästan två timmar på sjukhus i väntan på utskrivning. Samtalet varade inte ens fem minuter, och vips så var jag utskriven. Men det är nånting som skaver, som jag måste skriva om. Allting. Och jag föredrar att skriva på kvällen när jag har tagit min nattmedicin och hjärnan blir på något sätt mycket kreativare, jag kan hitta ord som annars smiter iväg som små insekter.
Läkaren frågade hur jag mådde, och jag sa att det är bra. För det är väl det. Det måste vara det. Jag vet inte om jag ljuger eller bara är osäker. Men det känns som att allting fortfarande bubblas under ytan, men ytan är lugn. Och ytan är det alla tänker på. Ingen tänker på hur djupt allt annat sitter.
Och jag kan inte heller säga att jag fortfarande har planer, inte högt ut. Att jag tänker på vassa kanter och brännskador. Jag kanske kan bara förtränga allting och lura alla. Jag vet inte.
Jag sa att jag tänker flytta till sommaren. Min bror och hans familj ska flytta och dem vill att jag följer med. Inte långt härifrån, men iallafall bort från det som är nu. Och den fortfarande destruktiva sidan av mig vill, så jävla gärna, göra det bara för att få mer frihet till att göra dumma saker. Det finns inget hopp för såna som jag. Vi som lever bara ibland, när vi är på topp. Men sen går berg och dalbanan neråt igen och vi ligger döda ett längre tag. Sån är jag och hoppet har dött ut för länge sen. Man kan bara njuta av den fina utsikten här uppe medan man kan.
Jag ville skriva om mer smärta, men jag tror att det räcker för ikväll innan jag skriver nånting som jag lär ångra på morgonen.

Jag har också börjat med tumblr igen och gör mycket egna gifs och bilder, följ om ni känner för det.

http://psykosomatisk.tumblr.com/

156

Vissa stunder märker jag armbandet och då  kommer jag på att jag fortfarande är egentligen inlagd. Förlängde permissionen idag, åkte och hämtade mediciner bara. Det är mycket hemma nu, och jag mår faktiskt okej. Men ha inte för höga förhoppningar, för nu är jag på topp men snart hamnar jag nere igen. Det är oundvikligt.

155

"Det blir bara problem om du springer nu" sa en av poliserna när de höll hårt i mig medan de ledde mig till polisbilen. Jag hade gjort det igen, jag hade sagt för mycket och nu var jag på väg till sjukhuset.
"Jag känner inte igen dig", sa polisen som körde medan den andra satt bredvid mig.
"Jag är inte så stökig av mig" svarade jag tyst och sedan fortsatte tiga i baksättet.

På psykakuten tog de mina grejer och jag grät när jag väntade på läkaren. Sedan blev det tvångsvård och jag hamnade på PIVA, där jag var tvungen att ge bort nästan allting, till och med mitt ganska korta halsband. Fick ett ganska tomt rum, med en sönderslagen sänglampa och blod på väggarna. Jag grät ganska mycket den kvällen och dagen efter, för jag vågade inte lämna rummet och de enda gångerna jag gjorde det var när jag skulle gå på toa och äta en måltid, med sked. Flyttades till den rätta avdelningen senare och mådde inte mycket bättre.
Men i morse skrevs tvångsvården av och jag fick nattpermission. Överväger att förlänga den imorgon när jag kommer tillbaka och sedan skriva ut mig själv på måndag. Jag mår faktiskt bättre. Det är kanske vädret, det är kanske saker som händer runt omkring mig. Men det är okej nu. Det var bara en tillfällig svaghet.

154

Jag borde ha varit tyst. Då skulle jag inte sitta här med LPT och gråta över hur mycket jag vill härifrån.

153

They're coming to take me away ha ha

They're coming to take me away ho ho he he ha ha

To the loony bin with all you can eat perscription drugs like thorizine, and lithium, and electric shock and insulin

They're coming to take me away ha ha

152

20mg senare och jag är lite lugnare. Kan röra på mig, kan tänka klart. Men drogad är deras ord för det. Om en timme ungefär ska jag träffa en psykolog, och jag vet inte vad jag ska säga. Jag ska kanske hålla tyst hela tiden, för sist lyssnade hon inte alls på mig.
Tänkte mycket igår, så mycket att tankarna trängde sig in i mina drömmar. Jag är rädd. Rädd att läkare ska komma och att jag ska få vårdintyg igen. Jag är så trött på allting.

151

Ensam hemma. Jag satte på en film, som jag redan har sett, bara för att höra något i bakgrunden. Jag närmade mig skåpet och började gråta. För egentligen vill jag inte, men en osynlig kraft knuffar och vägleder mig dit. Läste och tittade, la dem ifrån mig. Inte idag, inte just nu. Jag satte mig i soffan och grät, sa att jag vill bara att allting ska ta slut. Ropade på Arthur men han dök inte upp, för det gör han aldrig. Jag sa jag vill bara att allting ska ta slut. Mina tankar är sjuka och jag borde inte vara här. Jag är trött på att vakna med smärta och panik, på att svettas och skaka. Och jag säger det högt ut, men ingen lyssnar. Alla stoppar fingrarna i öronen och ignorerar mina rop på hjälp. Jag borde kanske sluta prata.

 It's like there's this poisonous fog bank rolling in on my mind and I'm paralyzed

150

Det kliar i fingrarna för orden vill ut, men så fort jag ska börja skriva försvinner allting och där sitter jag, med händerna ovanpå tangentbordet. Alla berättelser, världar och liv som sitter i mitt huvud vill ut, jag måste få berätta dem så att alla vet. Skrivkramp. Jag hatar det.