fredag 29 januari 2016

095

Jag vill hem, jag mår så dåligt av att vara här.

onsdag 27 januari 2016

094

Note to self: håll ut, håll ut, håll ut.

tisdag 26 januari 2016

093

Tvångsinlagd, kommer gråta ihjäl mig inatt.

092

Varför kan ingen förstå min rädsla? Varför tror alla att de förstår när jag hela tiden måste förklara allting? Det är inte hemlängtan jag får när jag är hemifrån, det är outhärdlig jävla skräck som inte går över.
På "mötet" idag (i citationstecken eftersom jag stannade i bilen och grät, men läkaren var snäll nog att komma till mig och förklara) bestämdes det att mamma ska skjutsa mig till psyk efter jobbet och där får avdelningen "ta över" och hjälpa mig med allt. Egentligen låter det som en bra plan, förutom att JAG KAN INTE VARA HEMIFRÅN SÅ LÄNGE. Har haft konstant ångest och gråtit till och från sen jag kom hem idag, mamma är ute och handlar just nu och jag gråter så mycket att jag inte kan andas.

VARFÖR SKA DET VARA SÅ SVÅRT ATT BARA MÅ BRA

måndag 25 januari 2016

091

Min läkare från öppenvården vill nämligen träffa mig imorgon redan klockan nio. Men jag vet att jag inte klarar det, för det luktar redan katastrof.

lördag 23 januari 2016

090

Sanningen,
är den att jag lider. På riktigt. Jag har ont jämt och om jag inte har tryckt i mig piller så kan jag knappt gå, ibland funkar inte ens medicinen och jag är fast i sängen. Och ingen förstår att jag kan inte bara "ge mig fan på att bli bättre". DET GÅR INTE, DET FUNKAR INTE SÅ. JAG HAR ONT.
Sanningen är att jag saknar Ulf så jävla mycket, och jag vill inte sluta träffa Lena, jag känner mig ensam och jag har aldrig i mitt liv varit så jävla självmordsbenägen som jag är nu. Psyk är inget alternativ, det finns ingenting som kan hjälpa mig.
Det jag vill ha just nu är någon som lyssnar och som kan hjälpa mig. Men jag vet att det är nästintill omöjligt. Jag vill egentligen inte dö men det finns inte mycket annat att välja på just nu. Jag har försökt.

Det gör ont och jag kan inte sluta gråta. Och jag hatar mitt jävla rum.

fredag 22 januari 2016

089

'Panikångestade' mig smidigt ur ett långt läkarsamtal och inläggning. Nu är jag hemma och vill bara gråta över ungefär allting.

088

Nånting var fel med psykologen och det kändes inte rätt att vara där, hon gjorde fel och det låste sig vid slutet. Grät, ryckte på axlarna, och gick därifrån utan att säga hejdå. Jag försökte i alla fall. (Och det var sista gången.)
Fick ett utbrott hemma, skrämde kaninen och inga slag mot mig själv var nog. Lämnade ett snyftande meddelande till terapeuten, och hon ringde upp. Vi pratade och hon var lugnande, föreslog snällt saker som jag tvärt sa nej till.
Jag lovade mig själv inombords att hålla ut tills imorgon. Bara en natt, klockan två ska jag träffa henne. Sen vet jag inte vad som händer. Jag vet inte hur mycket benso jag kommer stoppa i mig för att klara av en dag till. Ingen förstår ju.

Jag lever inte ens. Jag överlever knappt.
Jag bara finns. Snart gör jag inte ens det.

tisdag 19 januari 2016

087

Går inte, kan inte, vill inte.

måndag 18 januari 2016

086

Telefonen ringde på morgonen och det var terapeuten. Tack vare en stor läcka blev mötet avbokat. Sen ringde det igen och igen, och jag tror att jag var helt enkelt för trött för att ha ångest inför att svara. Terapeut, läkare, psykolog. Jag mumlade och suckade och jag vet faktiskt inte hur mycket av det jag sa någon förstod. Nåja. Sen åkte jag med syskonen och handlade (skulle dock inte klara det utan piller, ugh). Nu skäms jag över summan jag spenderade på onödig skit. Kom hem och hann stanna i några minuter innan jag träffade min kontaktperson för första gången på väldigt länge. Nu har jag tagit min medicin och hoppas på att få somna innan den riktiga ångesten slår till (jag har redan nästan gråtit när jag borstade tänderna).

På torsdag ska jag träffa en psykolog, en helt ny person och jag är (som vanligt) livrädd.

fredag 15 januari 2016

085

Läkarsamtalet gick väl käpprätt åt helvete. Mina nya ångestdämpande hjälper knappt. På måndag har jag tid hos terapeuten, men jag tror att jag avbokar det, stannar hemma och drunknar i självömkan istället. Allting skrämmer mig och jag vill bara slippa.

But I'm a creep, I'm a weirdo,
What the hell am I doing here?
I don't belong here.

I don't care if it hurts,
I want to have control,
I want a perfect body,
I want a perfect soul

onsdag 13 januari 2016

084

Give me therapy
I'm a walking travesty
But I'm smiling at everything.
Therapy
You were never a friend to me
And you can keep all your misery

tisdag 12 januari 2016

083

Hur mycket medicin ska jag behöva trycka i mig för att få lite sömn?
Jag har gråtit lite men jag vet inte varför.

Någonstans mellan alla dessa månader av ren ilska och förtvivlan och alla jävla känslor jag skulle kunna rabbla upp, har jag förlorat mig själv. Jag är vilse och jag kan inte hitta mig. Någonting har tagit över, sakta men säkert, har någonting förstört den riktiga jag, bit för bit, en dag i taget. Nu är jag borta och någonting börjar ta över helt.
Eller så håller jag på att bli galen.

Snälla, ge mig sömn.

måndag 11 januari 2016

082

Jag klarade av det. Jag klarade av det trots ångesten. Och alla är stolta.
Men vad gör det nu, när det är så rörigt i huvudet att jag knappt minns mitt namn,
när ångesten är så stor att ingenting annat existerar,
händerna skakar och medicinen inte längre hjälper.

På torsdag har jag möte med läkaren och jag har skrivit ett brev för jag orkar inte prata om det. Jag vill inte säga orden, jag orkar inte förklara. Jag vill slippa.

söndag 10 januari 2016

081

Imorgon ska jag träffa min terapeut och jag är livrädd. Sista gången jag var på mottagningen var hemskt och rädslan att det kommer hända igen är stor. Men det kanske går bra ändå.
Jag har skrivit ner saker och ting, försökte förklara hur jag känner och om sånt där som är svårt att säga högt ut. Jag är rädd.

fredag 8 januari 2016

080

Exploderade idag. För usch, vad misslyckad jag är. Jag grät och slog, och slog, och slog. Fy, vad misslyckad. Allting kom och sköljde över mig, ett mörker som inte vill lämna mig. Ingenting är positivt längre. Dumma tankar kom smygande, fantasier om det förbjudna. Fy vad misslyckad. Så ful och värdelös.

Någon annan har kontroll över mig,
jag är inte här längre.

tisdag 5 januari 2016

079

Jag är inte nere, jag är inte heller uppe, och jag är verkligen inte på mitten. Var är jag? Vad händer? En känslomässig vulkan bildas i min bröstkorg, snart exploderar den.

R a s t l ö s h e t e n tar kål på mig.

måndag 4 januari 2016

078

Förut vägrade jag ta mediciner, jag ville inte, jag kunde klara mig själv. Det första jag gör när jag vaknar är att ta piller för att kunna ta mig igenom dagen. Medicinen håller ångesten och yrseln borta, jag har inte lika mycket ont och kan gå utan att darra som gelé. Egentligen borde jag inte ta den på dagen. Får små minnesstörningar och sluddrar. Men det gör inget, för jag har äntligen klarat av att vara i en affär, jag har klarat av att gå utomhus - det var nästan omöjligt innan. Panikattackerna har minskat enormt, dock har jag blivit mer självdestruktiv.
Jag fortsätter såhär tills nästa vecka, då ska jag träffa terapeuten och sen läkaren. Vet inte vad som händer, vet inte vad jag kommer minnas, vad jag kommer göra.

Min hjärna är bara mos.