077

Det här året var ett helvete med några små fina stunder. Mest ett helvete. Både min psykiska och fysiska hälsa har spårat ur och läkarna antingen inte förstår eller helt enkelt inte bry sig. Jag vet inte vilket är värre.
Förra året firade jag nyår på avdelningen med medpatienter och ett sammanbrott på toalettgolvet, i år firar jag hemma med pyssel, och medicindimma.

076

It's just another day

It's just another year

"One step at a time", they say

"One trip, and you're back that way"

I don't recognize these eyes

I don't recognize these hands

Please believe me when I tell you

That this is not who I am

If I recover, will you take me back again?

I'm just another, trying hard to fit right in

But the photographs remind me of who I used to be

If only I could go back where I, I was me

I'll try hard to make this right

I'll try hard to win this fight

"One step at a time", they say

"One trip, and you're back that way"

I don't recognize these eyes

I don't recognize these hands

Please believe me when I tell you

That this is not who I am

If I recover, will you take me back again?

I'm just another, trying hard to fit right in

But the photographs remind me of who I used to be

If only I could go back where I, I was me

Give me strength to fight

Help me feel alive again

Make me whole inside

Instead, this hole inside is killing me

Oh, I'm begging you

If I recover, will you take me back again?

I'm just another, trying hard to fit right in

But the photographs remind me of who I used to be

If only I could go back where I, I was me

075

Hemma nu efter en jobbig helg med tvångsvård och otrevlig personal. Nu måste jag skärpa mig. Ny medicin som gör mig till en sovande zombie, men det gör inget. Hoppas bara att jag snart slutar skaka.

074

Julen har vi redan firat, så imorgon stannar jag hemma och inte gör något speciellt när andra familjemedlemmar är hos 'släkten'. En familjevän ska komma hit och hålla mig sällskap eftersom jag, som är nitton år gammal, fortfarande behöver en barnvakt. En börda är vad jag egentligen är.
Annars då? Inte mycket. Går mest runt med ständig magont på grund av spända magmuskler, illamående av all ångest och en vidrig jävla smak i munnen av medicinen. Gråter, skriker, skakar, bråkar, hyperventilerar och önskar att jag inte vore här - det vanliga alltså. Jag har nog aldrig mått såhär jävla dåligt i mitt liv.

God jävla jul.

073

Why, why live a life
That's painted with pity and sadness and strife?
Why dream a dream
That's tainted with trouble and less than it seems?

Why bother bothering
Just for a poem or another sad song to sing?
Why live a lie? Why live a lie?

072

Vill inte, vill inte, vill inte.

071

Åkte inte till terapeuten idag, istället låg jag i sängen och grät. Det har blivit en rutin nästan. Gråter så mycket, då kroppen vill inte samarbeta och jag klarar knappt av att gå från rum till rum. Jag vet inte vad som händer med mig, men jag vill bara försvinna. Gråter och är äcklig, mitt rum är stökigt och allting stinker. Det är inte vackert, mina tårar faller inte tyst nerför mina kinder, hjärtat gör inte ont och min smärta är inte poetisk på nåt sätt. Istället gråter jag högt och kan inte andas, kvävs och snorar ner mina händer, kuddar, kläder, allt. Tappar hår och stinker svett för jag har inte duschat på en vecka. Måste äta, kan inte äta. Igår skulle jag handla mat men klarade inte av att gå särskilt långt och grät hela vägen hem. Tappar balansen.
Jag önskar att jag kunde spola tillbaka tiden, till början av januari eller nåt sånt. Då vi hade kattungar, Ulf jobbade, jag inte hade ont och ingenting var så illa som det är nu.

Och nu gråter jag igen.

070

Jag vill bara att allting ska ta slut

069

Min kropp gör så förbannat jävla ont att jag kan nästan inte gå. Igår grät jag hos terapeuten och klarade inte av mer än trettio minuter på grund av det. Nu har till och med hon påpekat att min hållning har blivit konstig. Ja jo jag vet. Nä nej jag vet inte varför. Det känns bättre när jag ligger ner, och det är ju inte så kul, egentligen. Nu kan jag sova på nätterna, tack vare läkaren som snabbt och enkelt skrev ut imovane i tisdags. Jag vet att medicin inte är en permanent lösning men det är temporärt och efter veckor utan ordentlig sömn som jag verkligen behöver är det faktiskt skönt att svälja ett piller och somna inom en timme. Så jävla skönt. Samma läkare sa att jag ska sluta med en annan medicin som jag har aldrig förut lyckats sluta med, men idag är det min fjärde dag utan stämningsstabiliserande och jag vet inte om jag känner någon skillnad. Antidepressiva är också insatta men jag vågar inte ta dem och jag hatar mig själv för det. ATT ALLT SKA VA SÅ JÄVLA JOBBIGT.

Jaja. Här sitter jag och klagar när andra har det värre. Känner mig oerhört egoistisk när jag gör det även fast någonstans innerst inne vet jag att det inte spelar någon roll.

Och idag såg jag att du har dött. Jag tänker inte skriva en lång snyfthistoria. Jag vet inte ens vad som egentligen har hänt, bara att din facebook är fylld med "vila i frid"-meddelanden. Det känns falskt att skriva om det, för vi var ju inte så nära vänner. Men. Vi har ändå lärt känna varandra, pratat, skojat och kollat på film förra året. Vi delade rum, och du fick en kram när vårdintyget skrevs av. Det verkade gå framåt nu. Tydligen inte. Vila i frid.

068

Hur kan jag ha så mycket ångest.

067

Var är sömnen när jag behöver den? Inte fan är den någonstans i närheten.
Det är december och jag vet fortfarande inte varför min kropp håller på att gå sönder. Jag fortsätter att gråta och skrika men ingen lyssnar, det är hopplöst. Min hjärna är värdelös, den håller på att ruttna och maskar har redan börjat tugga på den. Jag försöker att få bort maskarna men de ger sig inte.

Det är december och vi har julpyntat hemma, julklapparna ligger och väntar. Katterna har inte attackerat julgranen (än). Jag missade julen förra året, nu försöker jag se fram emot den men det är svårt när allting blir så mörkt så snabbt.


Euphoria, Euphoria, you come at such a price
Every time I get a hold of you, I know I roll the dice
How far can I go from my pain before it takes my life?
Perhaps in death, Euphoria, you'll be forever mine

Oooo, I wanna feel good too
Oooo, I wanna feel good too
I wanna feel good too


Allting gör ont och ingenting känns rätt. Jag går under.

066

Att vara så förbannat jävla trött och inte kunna sova är väldigt plågsamt. Dessutom så har jag ingen sömnmedicin, eller ångestdämpande, så mina nätter består utav ångest och dumheter. Läkarsamtal på tisdag och jag vill hellre skjuta mig själv än träffa någon ny (fast jag vill alltid skjuta mig själv).

065

Ingenting är som det ska, och allting känns fel. Mest av allt önskar jag att jag kunde bara försvinna från jordens yta, hitta något bättre där alla alltid mår bra. För snart klarar jag inte av mer, jag vill helst bara ge upp och självdö. Snälla.