lördag 31 oktober 2015

053

Egentligen har jag absolut inget nytt att skriva här, men det har liksom blivit en rutin. Jag befinner mig i en dimma som är svår att ta sig ur. Även när jag gör vardagliga sysslor så försvinner jag någonstans, okontrollerat, det händer bara. Jag önskar att jag hade mer inspiration till att skriva.

fredag 30 oktober 2015

052

En sån där kväll/natt då jag gråter över småsaker och sånt som har hänt förut (eller inte hänt alls) och känner mig minst sagt patetisk. Alldeles för mycket ångest som jag försöker dämpa med piller, som jag för övrigt inte borde ta så mycket av. Nåja, vem bryr sig. Jag kan känna hur kroppen och ögonlocken blir tyngre, snart kanske kan jag få sova. Hjärnan mosas med preparat men jag kan fortfarande fokusera på att skriva. Det är så tungt. Ögonen hänger inte med, snart måste jag lägga mig ner, orkar inte sitta upp. Så trött, trött, trött, alltid så jävla trött. Jag blir så liten, kanske försvinner jag helt snart. Så många ord, hur orkar jag skriva sånt? Behöver släcka lampan men jag vet inte om jag kan ställa mig upp och sträcka fram handen för att göra det.

Nej, det här känns fel.

torsdag 29 oktober 2015

051

Det finns en värld mellan verkligheten och drömmarna som jag är fast i, och jag vet inte hur jag ska komma därifrån. Och det är så svårt att förklara, för det är inte mitt eget val att vara där. Jag har fastnat, varje utväg är låst eller blockerad. Kan inte. Går inte. Nu vet jag inte ens längre om jag vill.

When everything is lonely I can be my own best friend


Jag skulle skärpa mig, men det går ju inte. Det är jobbigt när jag känner allt och inget på en och samma gång, och hela jävla världen verkar ond. Jag vill hellre gå i en medicindimma än känna så. Varför lyssnar ingen på mig?


We might die from medication, but we sure killed all the pain



Kan någon förklara för mig vad det är som händer?

tisdag 27 oktober 2015

050

Inväntar dimman. Ja, ja, jag vet, jag borde skärpa mig. Jag ska. Börjar imorgon. Det är svårt när varje natt är en jobbig natt. Jag vill bara få sova och må bra. Fysiskt åtminstone. Nä, nu tycker jag synd om mig själv bara. Så lågt av mig.

Jag vill skicka ett meddelande och ställa en fråga, men jag är ganska säker på att jag vet vad svaret kommer att vara så jag vågar inte fråga. Det är inte svaret jag vill få. Kanske när medicinen börjar verka och jag slutar bry mig om omvärlden och sånt. Kanske.

Var kommer all min jävla ångest ifrån?
Hallå. Jag känner mig ensam, men jag gör inget åt det. Vems fel är det? Mitt mitt mitt. Jag orsakar mina problem, det är för det mesta mitt eget fel att det är som det har blivit. Det kryper i ögonvrån och fåglarna på min kudde har lärt sig flyga (och det hände innan jag tog medicinen).
Nu borde jag faktiskt sova. Försvinner ju. Jag ska bara skicka det där meddelandet. Jag ska bara.

049

Usch och fy för den äckliga smaken, men tack och lov för effekten. Sorgligt hur höjdpunkten i mitt liv just nu är kvällen. Egentligen borde jag berätta för terapeuten om detta, så att det inte eskalerar och jag blir helt vilse i piller-världen. Men. Inte mycket annat (inget alls, faktiskt) hjälper, och än så länge vill jag behålla det som faktiskt gör det. Det blir nog bra, bara ett tag till.
Som vanligt vet jag inte hur jag mår, för som vanligt är jag inte ledsen men jag är verkligen inte glad heller. Känner mig ensam. Och dum, och värdelös och jag skäms över hela min existens. Materiell lycka är en lögn. Jag har börjat redigera bilder och sånt igen, men vad spelar det för roll. Det hjälper inte ens.
Nu har det gått en stund, nu börjar medicinen verka och jag vill bara sova sova sova. Slippa allt för några timmar, men snart är jag väl vaken igen. Nej, jag borde kanske inte gnälla så jävla mycket. Vill slå mig själv på käften. Och nu känner jag hur dimman tar över, kroppen blir tung och ögonen är svåra att hålla öppna. Jag ser dubbelt. Mina armar tillhör någon annan nu. Jag vet inte.
Jag borde egentligen inte skriva ner vad jag tänker när jag är medicinpåverkad, det blir bara konstigt. Egentligen så vill jag inte heller ta sånt här. Oops, too late. Jag är nog faktiskt väldigt långt ifrån okej.

Att det ska vara så jävla svårt att må bra.




måndag 26 oktober 2015

048

(Mediciner och internet går inte ihop, det resulterar i inlägg som jag själv inte förstår.)

Ångest ångest ångest.
Jag tror inte att det någonsin kommer att ta slut.

047

Verkligheten är så avlägsen. Långt bort, bort bort bort. Kan inte se den längre. Och jag vet inte om det är bra eller om jag ska signalera och be någon att hjälpa mig ta mig tillbaka dit. Det känns patetiskt. Jag får ont i magen av att tänka på allting, mår illa. I några dagar har allt varit okej, så jag borde också vara okej. Men redan på eftermiddagen kände jag hur det kom tillbaka. Hopplösheten, saknaden, sorgen, allt. Det börjas med känslan av att vara uttråkad, förvandlas till jobbig apati, avslutas med tårar när självhatet smög sig fram när jag borstade tänderna.

Kroppen vill sova. Nu mår jag jättedåligt och vill ärligt talat göra nåt dumt. Men det ska jag inte, för benzo finns och prisa gudarna för det.

Men grisen tittar på mig.

Jag tror att jag reser i tiden, mina tankar och intryck gör det i alla fall. Jag vet var jag är men jag verkar inte vara här. Nej, nu måste jag sluta skriva strunt och sova. Äntligen, sömn.

tisdag 20 oktober 2015

046

Medicinen borde ha däckat mig, istället fick jag sova i en halvtimme och nu är jag vaken igen. Men jag är egentligen inte här, jag vet inte var jag är. Försöker att känna någonting men jag är så bortdomnad att smärtan inte hjälper.
Jag vill sova.

söndag 18 oktober 2015

045

Psykvården är ett skämt. Mitt liv är ett skämt. Allt är ett skämt, men det kan bero på medicinen jag har fått i mig. Jag grät och mådde dåligt största delen av dagen, så på kvällen åkte jag till psykakuten. Trött, arg och besviken satt jag vid receptionen och förklarade vad detta handlade om, berättade att jag behöver verkligen sova och medicinerna har slutat fungera.
Den bittra skötaren som verkade rätt upprörd över att han behövde jobba natt informerade mig på ett (o)trevligt sätt om att jag "inte kommer få nåt starkare här". En annan skötare bad mig att blåsa i en alkometer, det var faktiskt första gången (kan checka av det från min bucket-list, antar jag). Han frågade hur det egentligen är med mig, och min slöa hjärna sluddrade fram ett old fashioned "jag vet inte". Jag fick träffa en faktiskt trevlig läkare som orkade höra vad jag hade att säga. Inte långt efteråt gick jag därifrån med två tabletter i handen och ett recept för "nåt starkare". Där fick du, din bittra jävel!

torsdag 15 oktober 2015

044

En natt med sömn och utan ångest är det enda jag ber om.

måndag 12 oktober 2015

043

Och jag tror att jag ger upp snart,
för livet var nog aldrig menat för mig.

söndag 11 oktober 2015

042

KROPPEN SKRIKER EFTER SÖMN MEN HJÄRNAN SÄGER NEJ

Jag har ont och jag vill sova. Det går inte. Kan inte. Allting blev alldeles för mycket och jag var fast i sängen, fulgrät högt och snorade ner min tröja, kuddar och täcket. Men det gick över. Min medicin tog slut och melatonin hjälper inte längre. Jag behöver nånting som däckar mig. Jag kan inte ens komma ihåg när jag var såhär trött sist.

fredag 9 oktober 2015

041

Kroppen värker, och jag kommer inte ihåg när jag inte hade ont.

torsdag 8 oktober 2015

040

Det går inte att förklara hur otroligt skitigt jag faktiskt mår. Kroppen ger upp, även fast jag försöker ta hand om den. Äter, dricker, vilar, rör på mig. Ingenting hjälper och jag mår sämre psykiskt. Sömn har blivit min flykt, och jag kan somna endast med piller som håller på att ta slut. Om det ska fortsätta vara såhär så kan jag lika gärna strunta i allting.

tisdag 6 oktober 2015

039

Inga vuxenpoäng för mig idag.

I say, Doctor, ain't there nothin' I can take?
I say, Doctor, ain't there nothing I can take?
I say, Doctor, ain't there nothing I can take?

038

Ett fint samtal från en fin vän och den skitdåliga kvällen blev plötsligt mycket bättre. Nackdelen är att nu saknar jag henne ännu mer.

Egentligen borde jag försöka sova nu, medicinen börjar nog verka snart. Möte på onsdag, och jag har redan ångest. Jag måste också ringa terapeuten, vuxenpoäng till mig för det.

måndag 5 oktober 2015

037

Jag behöver skriva. Om vad vet jag inte, men jag vill skriva till dig. Ett till brev som du aldrig kommer att läsa, men det känns alltid lite bättre efter att jag har spytt ut orden. Det hör till processen, tror jag. Jag vet inte, det är inte jag som är terapeuten. Jag saknar dig, och det spelar ingen roll hur mycket jag skriver, hur mycket jag tänker och pratar om dig. Saknaden sitter där och skaver, som ett sår som aldrig riktigt vill läka. Och när det nästan har läkt så händer det nånting som river upp såret ännu en jävla gång, och efter sju månader blöder det fortfarande. Kolla hur djup jag kan vara nu. Inte fan kunde jag komma på såna metaforer när vi träffades.
Så konstiga och dumma saker jag brukade säga. Men du höll med ibland, och log och nickade. Du var inte dum eller jobbig (jo, ibland, och då sa jag det och du sa att du vet). Sköterskorna och skötarna fick höra mycket om dig. Terapeuten får höra mycket om dig. Du var annorlunda och speciell, och det är så förbannat jävla svårt att släppa dig (för jag tror inte att jag egentligen vill).


I've been told just what to do
Where to look and point my view
All the things that I could be
I think I learned in therapy

söndag 4 oktober 2015

036

Är det nånting jag har orsakat själv, eller har jag bara otur? Det kanske är karma, för allting hemskt jag har gjort i mitt liv (listan är lång, tro mig). Huvudet värker och jag kan inte komma ihåg om jag har ätit. Jag försöker sluta med sömnmedicinen, jag vill spara lite till för jobbiga nätter, men det är svårt när en jobbig natt är varenda natt. Ibland tar jag medicin fem eller sex på morgonen, bara för att få sova lite till. För att få slippa känna lite till. Jag brukade avsky piller. Visst är det lite komiskt?
Enkla saker har blivit svåra, jag säger att jag ska aldrig mer klaga, but here we are again. Jag måste. Det är hälsosamt har jag för mig. Jag kan dock ha fel.
Balansen är svår att hålla, som att nånting drar mig ner eller åt sidorna (det där var ingen djup metafor). Jag märker själv hur jag börjar luta mig när jag går, hur huvudet blir tyngre och tyngre och stegen mindre och saktare. Läser massor men inget stämmer. Läkarjäveln är dum. Alla är dumma och jag gråter. Hjälp mig.

Det är någon i min spegel på nätterna, någon som står och tittar på mig. Kanske är det jag själv från parallell världen som tycker synd om mig.

fredag 2 oktober 2015

035

Jag vill inte, jag vill inte, jag vill inte.