012

Kroppen skriker, hjärnan skriker, sysslorna skriker, allting skriker. Jag har ont och vill sova, men måste göra, vill göra nånting. Städa. Baka. Duscha. Orkar inte.

011

En av mina bröder som jag inte har träffat på ungefär fem år dök upp hos oss. Alla höll det hemligt från mig och min syster och jag fick en chock när han kom in till mitt rum, då kom näsblodet igen.

010

Tänker, dagdrömmer, hoppas, önskar. Jag vill inte tänka på det längre, jag mår dåligt. Varför i helvete var du så jävla speciell att jag fortfarande, efter ett halvår, inte kan släppa dig? Du kunde ha sagt nånting dumt, du borde ha sagt nånting elakt, då skulle det kanske vara lättare (men det gjorde du inte). Fan för dig. Fan för den sista veckan. Fan för dagen då du var tillbaka när jag inte var där. Fan för allt. Inatt tog jag fram lapparna från dig som jag har sparat. Det är en sån period igen, då jag vill hålla fast vid allt som påminner mig om dig (jag har köpt en jävla tröja). Jag är så trött på mig själv, så trött på hur jag hanterar sånt här. Just nu vill jag tillbaka, vill tillbaka till rummet med sjutton (eller var det sexton? Vi räknade dem en gång.) fåglar på väggen, få sitta där och gråta, berätta hur värdelöst allting känns och att förra höstens hopplöshet har börjat komma tillbaka.

JAG SAKNAR DIG

009

Det blev inget besök och det enda jag har inplanerat är träff med terapeuten. Om 16 dagar träffar jag läkaren, och jag mår redan illa. Det har blivit så svårt att prata.

008

Det är svårt att inte undra när det går i familjen, när jag redan som liten har fått höra vad det är, vad det gör, hur man blir. På sista tiden har det blivit starkare och även fast jag inte säger det högt ut så är jag orolig. Jag är inte den första men jag hoppas att jag är den sista.

Jag vill så gärna sätta ord på mitt mående.
Så trött, så ledsen, så arg och rädd.

I’m a reckless mistake

I’m a cold night’s intake

I’m a one night too long

I’m a come on too strong

I’m a hold my cards close

I’m a wreck what I love most

I’m a first class let down

I’m a shut up sit down

007

Ibland är du överallt, ibland tänker jag inte på dig alls. Idag tänker jag mycket.
Vill träffa dig.
Vill prata med dig.
Vill vänta och räkna minuterna som förr,
se dig gå förbi, snabbt snabbt (jag lärde mig hur dina fotsteg låter),
skicka ett meddelande till K. (för nu var du sen igen)
och känna lättnad när jag sätter mig ner.

Du fick mina rakblad, du fick mina piller,
jag gav bort min trygghet när jag hittade en annan.

Nu är den borta och jag började med mina gamla vanor igen. Fy skäms. Det är inte någons fel, bara mitt. Jag vet. Idag såg jag löv falla ner till marken, det var grått ute och regn hängde i luften. Jag satt i bilen och plötsligt kände jag allt jag kände förra året. Vädret påminner mig om dagarna jag tillbringade i mitt rum, om sömnlösa nätter och hjärtklappningen.

Å ena sidan hoppas jag att vi ses någon gång, i en affär, ute på gatan, mitt i stan, ett väntrum, var som helst. Men å andra sidan hoppas jag också att jag snart slutar behöva skriva om dig.

Det regnar,
och jag måste släppa det som har varit och aldrig kommer tillbaka.

006

Det smög sig på, sakta men säkert. En känsla av saknad och sorg. Dock vet jag inte vad det är jag saknar. Eller jo, det kanske jag gör. Men, kan man verkligen sakna nånting man aldrig hade? Är det möjligt att sakna någon som inte existerar? Det går över, det vet jag. Jobbigt är det ändå.

005

Varje morgon möts jag av en överväldigande våg av känslor, det blir så mycket på en och samma gång. Det blir så obehagligt och läskigt, jag tycker inte om det.

004

"Varför har du gjort det?" frågar ni. Jag kan inte svara för att jag vet inte själv. Ibland gör jag saker som är mindre bra, och jag kan inte förklara det. Det finns ingen logisk förklaring. Impuls. Tvång. Kanske? Jag vet inte.

Jag kommer iallafall få besök i helgen.

003

Ohälsosamt att hålla fast vid någon så länge. Men jag kan ju inte hjälpa att jag är som jag är, jag hittar någon jag trivs med och vill aldrig i livet släppa taget om personen, ändå tvingas jag till att göra det för att alltid, varenda jävla gång, måste de gå iväg och vi ses aldrig mer. Det suger. Hårt.
Det har gått månader, ändå hoppas jag fortfarande, även fast jag vet (jag vet jag vet jag vet) att jag borde ha släppt det för länge sen. Men vissa människor borrar sig in i min hjärna lite extra, och då är det svårt att bara släppa det. Att förneka var (är) min strategi och tanken om att en dag se dig och få prata med dig igen är ganska tröstande. Jag behöver tröst.
Jag vågar inte höra av mig till dig. Men jag vill, ibland. Du är min säkerhetsnät, och ibland kommer den där dumma tanken fram, tanken om att åka dit och leta efter dig. Det vågar jag inte göra. Kanske bäst så. Jag lägger undan den tanken, säger att jag kanske gör det om jag når botten av botten.

Det är höst snart, och jag hoppas att du mår bra.

my head is holding on to all those things you said

you taught me to be strong and get through it

the mist of darkness in my head

002

Skriver, raderar.
Skriver, raderar.
Skriver, raderar.

001

Började ogilla min förra blogg. Vill börja om.